Arkiv över november, 2018

En definition av kyrka och tro

Skrivet 18.11.2018 

Patrik Hagmans kongeniala bibel- och trosbeskrivning mitt i vår tid är inte lättläst ens för en troende kristen lekman. Om tron; Att söka den djupa verkligheten handlar om sublim teologi och stora visioner för det vi kallar ”kyrkan”. Men texten är inte enbart en djupgående kristendomsgranskning i den postmoderna tiden utan också en själavårdande bok, där författaren sin vana trogen från tidigare böcker, aldrig väjer för de svåra, komplexa frågorna som tangerar trons metapoesi, om man kan säga så.

Vi lever ju inte i en verklighet där tron kan på något sätt sägas kunna bevisa sig själv. Det har vi aldrig gjort. Den kristna tron, liksom alla andra trossystem, är tro – inte vetande. Patrik Hagman arbetar inte, som jag ser det, utifrån den uppfattningen att kristendomen, – med Jesus i centrum, – skulle kunna bevisas vara sann för världen. Men han utgår från att tron kan karaktäriseras som en verklighet för den troende.

Hagmans radikala katekes är inte en omfattande bibelkritik, snarare ett oerhört seriöst försök att förena en starkt förankrad tradition i bibel och bekännelse med århundraden av omtolkningar och försök att förena uppenbarelse med erfarenheter. Till exempel kyrkofäderna och reformatorerna betraktas som tolkningsbara källor.

Men när vi skriver, som PH gör, om ”kyrkan” – hur ska vi definiera den? PH:s vision av hur kristendomen, kyrkan och tron i dag för oss i en human, kärleksfull, ansvarsfull riktning, som totalt omfattar det som vi kallar mänskliga rättigheter, omsorg om fattiga och förtryckta, och kärlek till en ren och omfamnad natur, – en kärlek till jorden som Guds skapelse. Denna vision är underbar även om den innehåller synnerligen allvarliga förväntningar på att omsätta frälsningen i praktiken.  Det centrala i alltsammans är gemenskapen: att kyrkan är en kombination av individ och kollektiv.

Hagman frångår inte utan preciserar det faktum att kristendomens kärna är Jesus Kristus som sann Gud och sann människa och det är detta som är den kristna trons absoluta kärna, dess oundvikliga atom.

Jag saknar ett kapitel om Satan, men sådana finner vi oftast inte i seriösa teologiska skrifter. Däremot kan man absolut inte säga att Hagman duckar för det onda – tvärtom, hela boken handlar om upprättelsen av det goda i tillvaron och i förverkligandet av tron som en tvär kontrast till det som vi kanske i brist på bättre definitioner kallar det onda.

Problematiskt är det ju att det är ett faktum att de flesta kyrkor i världen torde vara oerhört mycket mera konservativa och exklusivt fundamentalistiska än den vision PH bär fram. Till exempel i ett av världens mest kristna länder, USA, är troende kristna ofta alltmer ärkekonservativa till exempel när det gäller kvinnan, könet, sexualiteten, syndens karaktär, och till exempel nationalismen.

Också i de stora kyrkorna i Asien och Afrika ser vi samma sak. Detta är kanske ändå inte ett problem ifall man i Europa vill definiera kyrkan på det sätt vi är vana att göra i modern tid. Ändå får man en lite obehaglig känsla av att befinna sig i en slags minoritet. Hagmans bok är utomordentligt spännande, men jag skulle ha önskat lite mera diskussion om detta.

 

 

Om tron.

Att söka den djupa verkligheten.

Patrik Hagman

Artos, 2018

 

 

 

Recension, Vasabladet, november 2018

Inga kommentarer


Vår planet blöder

Skrivet 08.11.2018 

Det vi bevittnar runtom hela västvärlden just nu är en religiös, filosofisk, moralisk, etisk och politisk regression av sällan skådat slag. Den påverkar hela vår kultur från gränderna till autostradorna, från den minsta lilla by till den största metropol. Vår kultur, som vi känner den efter andra världskriget, skakar i sina grundvalar på grund av den politiska och religiösa högerns attack på moderniteten.

Hur ska vi definiera moderniteten? För min del upplever jag den som en skimrande stjärna av upplysning, såvitt den omfamnas med kärlek till nästan, planeten, jorden, skogarna, minoriteterna, de fattiga, de annorlunda, och kanske framför allt – med kärlek till tanken på att universums mysterium öppnar för en slags antifundamentalism som ger möjligheter till tolkningar som går bortom de rigida föreställningar vi har om vad som är passande och vad vi tror att en mysteriös Gud eller vårt komplexa samvete kan vara kapabla till.

Låt oss ta ett exempel på hur fel det kan gå när man inte har viljan till ärlig granskning av harmoni och medmänsklighet och inte har koll på vad olika begrepp egentligen betyder. President Donald Trump deklarerade med stora later för ett litet tag sedan: ”I am a nationalist.”

Men om man vill se saken från kristen synvinkel så blir det som teologen Patrik Hagman påpekar i sin senaste bok Om tron; Att söka den djupa verkligheten så kan nationalism aldrig stå i överensstämmelse med en kristen syn på människan och världen utan är tvärtom en motsats till den.

Donald Trump har fullkomligt misstagit sig på begreppet nationalism. Nationalism är alltid exkluderande och aggressiv. Men det är just nationalism vi ser i vår postmoderna värld där människorna har börjat vända sig från en solidarisk och mänsklig attityd till en självisk, indifferent inställning till omvärlden.

Jean-Paul Sartres ord ”Helvetet – det är de andra” får mer och mer en grym aktualitet. Vad Sartre egentligen menade med sina ord kan man analysera från olika håll men säkert är att en näraliggande tolkning är att den som upplever ”de andra” som helvetet, det vill säga avskillnad från kärlek och harmoni, aldrig kan uppleva annat än något som liknar hatets demagogi. Hat föder aldrig något gott, utan föder i en själv enbart destruktiva krafter.

Vår planet blöder, bränner, och riskerar att explodera i en kaskad av vattenmassor, eld och en dimma utan slut. Hur kan någon förneka det som sker?

Finlands regering har på ett beundransvärt sätt gått i bräschen för en ekologisk och förnuftig hantering av de kommande decenniernas klimatologiska kris med sin 30+-sidiga promemoria där vi medborgare får råd om hur vi ska ställa oss till de oundvikliga förändringar i våra liv som klimatförändringen för med sig. Att en så dålig regering har lyckats ta fram ett så bra papper är förvånande, men man ska alltid ge människor en chans. Läs den!

Jag upplever åtminstone personligen att de flesta av oss har en tendens att blunda för vad som kommer att hända i vår natur och i våra liv under de närmaste tio, tjugo åren. Det vore katastrofalt om vi verkligen som strutsen sätter huvudet i sanden när det gäller ”global warming.”

 

 

Kolumn, Österbottens Tidning, november 2018

 

 

Inga kommentarer