Kaj Hedman

Berättelsen om poeten Claes Andersson:

Han förändrade psykiatrin i Finland

Det känns fortfarande overkligt att Claes Andersson är borta. Han dog, medvetslös, 24 juli 2019, på morgonen på ett sjukhus. Men hans sambo Katariina Kuusi har berättat att medan Julia Korkman sjöng för honom under medvetslösheten, ryckte det till i hans ögonbryn, och en tår rann nerför kinden. Enligt neurokirurger kan musik ta sig in i den djupaste delen av hjärnan, även om man är medvetslös. Den detaljen i berättelsen om Claes Anderssons liv, och om hans död, skriven av journalisten Riitta Kylänpää, tar tag i en läsare som på ett litterärt sätt stått författaren, poeten, jazzpianisten, psykiatern och politikern Claes Andersson nära.

”Ett nyfiket sinne; Claes Anderssons liv” är en bred exposé inte enbart över en enskild människas oerhört innehållsrika, lyckliga, neurotiska, spännande och mångfacetterade liv, utan samtidigt en noggrant och skickligt målad bild av Finland, Norden och världen under kriget och framför allt under efterkrigstiden. 

Under krigen 1939-45 var Claes Andersson bara en grabb, men redan då levde han med ena foten, om inte båda, i sitt eget universum. Balanserande mellan en symbios och en frihet från modern, och mellan en längtan efter och en rädsla för fadern, som var ute i kriget, och bara kom hem på permissioner. Bombningarna var spännande för Claes, som fascinerades av brottet mellan spänning och skräck. 

Det är omöjligt att referera alla otroligt många detaljer om människan Claes Andersson i den fint skrivna boken, vars enda svaghet möjligtvis är lite för många upprepanden av olika teman, men här ska genast konstateras något som kanske är det viktigaste. Det att en människa har en blandning av skräck och försoning inför döden och att en människa kan leva ett oerhört rikt liv med en hisnande självanalys och självmedvetenhet är kanske inte unikt, men CA:s insikter i den klassiska, – och även i den moderna, – psykiatrins djup om människan är nog, som den framkommer av Kylänpääs biografi, något av ett Leonardo da Vinci-fenomen. Claes Andersson var kanske ingen profet, men han hade mycket smarta och fina insikter i hur en människa fungerar psykologiskt. 

Han ansåg att det enda sättet att bemöta, behandla och själv leva med psykiska sjukdomar och trauman, var att hellre ge sig hän åt att omfatta och försöka förstå dem, än att skjuta dem ifrån sig. Därför blev också Claes Anderssons gärning i den finländska psykiatrin, tillsammans med andra aktivister, avgörande för att Finland växte från kanske världens mest psykiatriblinda land till ett land där öppenvård och empati numera har fått ett allt större utrymme. 

Claes Andersson, som hade börjat läsa djupsinniga böcker, spela fotboll och jazz tidigt, och som småningom njöt av att ligga med underbara flickor, hade en tidig vurm och ett hjärta för de sämre lottade i livet, som till exempel undertecknad alltid har känt igen och identifierat sig med. Det är svårt att finna en författare och politiker som i så hög grad förstod, hade insikter i, och empati med människors svåra psykiska lidanden och deras fattigdom och problem.

Det finns många roliga, skrämmande och fina episoder i biografin. Lite hysterisk är berättelsen om det stora grälet mellan Sauli Niinistö och Claes Andersson vid ett regeringssammanträde. Jag har hört historien berättas tidigare, men det är länge sedan, och i den berättelsen ingick inga detaljer. CA skulle ha velat ta tag i Niinistö och slå honom om inte det stora bordet hade funnits emellan, sägs det i boken. Andersson blev rasande på dåvarande finansministern Niinistö som arrogant vägrade att gå med på kulturminister Anderssons förslag att äntligen höja på studiebidraget. Niinistö hade varit jävlig, elak och svinaktig, tyckte CA, som dock efteråt gick och bad om ursäkt. Deras inbördes samarbete blev bättre efteråt.

Till och med för en författarkollega förefaller det omöjligt att förstå hur många människor CA har hjälpt och känt, hur mycket han har tillfört litteraturen, kulturen och samhället och framför allt hur otroligt många böcker han både läst och skrivit. Varje rads lyskraft kom från djupet av hans själ och resulterade i gnistrande rader, fyllda med ironi, självinsikt, humor, spänning och livsvisdom. CA var inte troende, inte alls, men för mig som är det känns det bra att läsa att Riitta Kylänpää skriver att CA hade samma uppfattning om musiken som Ingmar Bergman, att den representerade det heliga i människan. Musiken berör oss på ett underbart plan, och när CA blev gammal och redan efter många sjukdomar var trött och svag, sov han gärna ensam, men med radion eller en skiva på. Han lyssnade helst till Glenn Goulds Bach, och att höra Glenn Gould spela Bach är ju gudomligt oberoende om man tror på Gud eller inte.

Ett nyfiket sinne är enligt min mening den bästa av de böcker jag läst som utgivits i Finland i fjol. Nåja, utom den samling av CA:s dikter som hans mångåriga sambo Katriina Kuusi samlade ihop och som utkom i fjol somras. Den här biografin är en guldgruva och en lektion i levnadskonst, låt vara om en människa som även rökte och drack ganska friskt, och som halvt jobbade ihjäl sig. Sporta och cykla, stressa och jobba, det är vanligt. Det är insikten och avsikten som är avgörande, inte om man lever några år mer eller mindre.