Kaj Hedman

Auschwitz

För ett litet tag sedan hade det gått exakt sjuttio år sedan Röda armén befriade Auschwitz i januari 1945. Då levde Adolf Hitler ännu och befann sig i eller på väg till bunkern under rikskansliet i Berlin.

Det sägs att de tyskar som lever nu inte känner någon personlig skuld för att miljoner judar, homosexuella, romer och politiskt obekväma människor mördades i koncentrationslägren men att man i Tyskland ändå tycker det är bra att myndigheterna och regeringen håller minnet av hemskheterna vid liv och varnar för ett upprepande av dem. Det vanligaste talet som anges är ju 6 miljoner mördade judar men vissa amerikanska forskare tror att fler än 15 miljoner judar tillintetgjordes i Europa under kriget.

Det är svårt att veta hur man som individ skulle uppleva skuldfrågan om man var ättling till de tyskar som tillät Hitler, NSDAP, SS och Wehrmacht att genomföra massmorden. Långtifrån alla tyskar var med om eller godkände det som hände. Tiotusentals tyska motståndsmän kvästes redan långt före kriget.

Jag kan uppleva en slags personlig skuld för vad de vita i det finska inbördeskriget gjorde med män, kvinnor och barn efter maj 1918 i de läger där de röda fångarna hölls. Det blir inte riktigt lätt för alla i vårt land att hantera den frågan heller när hundraårsminnet kommer emot år 2018.

En sak som är säker är i varje fall att det fortfarande finns en hel del hyckleri och skenhelighet i västmakternas och Rysslands hanterande av Förintelsen. Judar fick flyktingstatus i en del europeiska länder, bland annat i Finland, ända tills 1938 då inrikesminister Kekkonen satte stopp för det, med hänvisning till att Finland inte skulle ”få en judefråga.” Men varken Storbritannien, USA eller något annat land var särskilt intresserat av att ta emot judiska flyktingar i större kontingenter. Min egen idol Winston S. Churchill höll ett av sina underbara brandtal i parlamentet då koncentrationslägrens existens blev mera allmänt kända ca 1943, men varken hans regering eller hans allierade gjorde någonting alls för att stoppa dödstågen till Auschwitz. Järnvägsbanorna bombades aldrig. Däremot tog de allierade livet av hundratusentals civila i tyska städer. De brändes ihjäl i eldstormar. Och det var faktiskt Churchill som inledde bombardemangen under kriget mellan västmakterna och Tyskland.

Nu när judar, muslimer, romer och andra igen en gång utpekas, förföljs och utsätts för misstänksamhet och diskriminering i olika delar av Europa, till och med i Sverige, så är det på sin plats att tänka tillbaka på historien, och erinra sig hur och varför folkmordet på judar och andra började på 1930- och 40-talen.

En intressant detalj är ett den enda riktigt högt uppsatta nazistledaren som bevisligen blev dödad i ett attentant under kriget var Reinhard Heydrich, Förintelsens arkitekt. En gudomlig fingervisning, eller endast en tillfällighet?

Blir det ett Auschwitz, encore? Det beror helt och hållet på Europas folk.

Kolumn, Vasabladet, februari 2015