Briljanta novelltexter av Johan Bargum

Skrivet 25.09.2015
Johan Bargums noveller 1965-2015

Johan Bargums noveller 1965-2015

En riktigt bra prosaförfattare bör veta en hel del om verkligheten. Inte endast om den psykiska och existentiella verkligheten, utan också om den fysiska och geografiska. Annars blir hens texter vattniga, konfysa och obestämda. Hen måste ha tillbringat många timmar med att iaktta, röra på sig, kontemplera och sammanfatta. En stor del av en författares tillvaro består av tystnad, stillhet och drömmar. Att Johan Bargum hör till dessa benådade författare kan det inte råda någon tvivel om. Han är lite av en levande legend, även om också lite av en doldis, i svenskspråkig litteratur.

 

En författare måste alltså veta mycket, och känt mycket. Hen måste också ha något slags tema, som hen sedan kan variera i otaliga variationer av text, ungefär som en kompositör av musik. Där finns det paket som skapar läsbar litteratur. En sådan är inte enbart underhållning, utan också ett slags aldrig upphörande diskussion.Johan Bargum är, som Eva Kuhlefelt antyder i sitt synnerligen analytiska efterord till det stora urvalet av Bargums noveller från fyrtio år, inte en radikal utan en mera borgerligt präglad författare, vilket är något ovanligt för hans generation, men det är kanske mera på ett ytligt plan.Nog är ju också Jörn Donner långt ifrån en arbetarförfattare – ändå finns det hos honom liksom hos Bargum en stark medvetenhet om att det för de flesta vanliga människor öppnar sig okända hål och fallgropar i tillvaron och i samhället.

 

Endast författaren själv vet, kanske, varifrån hens tema kommer. Hur som helst så handlar det mesta i Bargums omfångsrika novellistik, som översatts till en mängd språk förutom att den getts ut på finska och i Sverige, om separationer. Smärtsamma separationer, avsked, plötsliga infall av att lämna någon eller något, eller om att b,li lämnad. Ibland handlar dessa helt enkelt om tråkighet och om livets gång, men också många gånger om medvetna eller omedvetna svek, ibland till och med så smärtsamma att endast en vegeterande existens återstår för den som drabbats av dem.

 

I de noveller som tagits med i det nu aktuella, stora, mer än 360 sidor omfattande urvalet, får vi möta både barn, tonåringar, äldre och yngre kvinnor och män, och – med en viss distans – åldringar, som komfronteras med det faktum att vi alla börjar livet med en separation och slutar med en annan. Bargum skildrar alla de livsskeden han varit med om hittills – nästan allt utom ålderdomen.Urvalet av noveller är så utmärkt sammanställt att det är omöjligt att plocka ut ett par, tre stycken och säga att de är bäst. Jag kan bara nämna att jag själv identifierade mig starkt med ”Sommarkatten” och ”Boxern”. Överhuvudtaget är kanske samlingen Husdjur viktigast för mig. I ”Sommarkatten” finns det flera offer både bland människorna och djuren. Där finns bara människor och djur på flykt.

 

Mycket handlar om när kärleken brister: man orkar i längden inte älska den andra mer än sig själv – vare sig det gäller ett barn eller en partner. Gräset är alltid grönare på andra sidan – men det blir fort grått igen, och då finns det inga vinnare.Men en av de nyskrivna novellerna har en annorlunda utgång: en lågmäld, vardaglig men på sitt sätt underbar försoning, som behövs som en motvikt till den ganska dystra och tunga medvetenheten om att allt är separation. I separationen är det bara man själv som blir kvar – på gott och ont.

 

 

Recension i Vasabladet i september 2015

 



Lämna en kommentar