Kaj Hedman

Jag har all tid i världen; egna favoriter

Claes Andersson

Schildts & Söderströms 2020

183 sidor.

Ganska kort innan Claes Andersson gick bort hann han på begäran sammanställa en bok med favoritdikter ur sin egen produktion. Det är en fantastisk diktsamling, fullproppad med mer och mindre klassiska texter ur Anderssons rika och mångfacetterade produktion.

Hans livsledsagerska, läkaren Katriina Kuusi, skriver så här i de vackra, sorgsna och finstämda slutorden: ”Att gå igenom Claes urval har varit ett hedersuppdrag och en del av avskedet. Samtidigt påmindes jag igen om vilken jävla fin diktare han är.”

Ja, var och en kan uttrycka det på olika sätt, men för mig är det inte en subjektiv åsikt utan ett faktum att Claes Andersson är en mycket fin poet. När jag var ung beundrade jag hans djärvhet och var samtidigt kanske lite kritisk till hans ”fadermord” på de äldre diktarna i Svenskfinland. Men redan då sögs jag kraftigt in i den kombination av solidaritet och subtilitet som Claes Andersson gav uttryck för i sina bästa dikter. Titeln på en av hans tidigaste diktsamlingar, ”Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider”, föreföll mig väldigt ”cool” och den beskrev ju verkligen det sena sextiotalets radikalism och de samhällsomvälvningar som då ägde rum som i ett nötskal.

Claes gav redan då uttryck för sin lite aggressivt kritiska syn på samhället, psykiatrin, låtsandet, likgiltigheten. Han kunde beskriva människor på ett ironiskt och empatiskt sätt på samma gång utan att darra på manschetten. Senare kom mer och mer musiken, kärlekslyriken, sorgen, döden och kärleken till livet att dominera hans texter. Men han kunde återvända till de tidiga motiven ibland, ofta i stora helheter, men också i enskilda, kraftigt självironiska och på ytan hånfulla dikter. En av hans bästa är ”Andersson” där han beskriver en social och individuell mobbningsmekanism som drabbas de flesta av oss men som också hade drabbat honom.

Inte att undra på att han var en verklig mångsysslare: psykiater, jazzpianist, fotbollsspelare och politiker. Han hade lätt för att samla alla de många intryck han fått från olika livsupplevelser och uppdrag i att skriva om Bosnien, om kollegor, om patienter – anonymt, förstås, – om likgiltigheten, vreden och naturkrafterna. Han kunde vara nere på havets botten och uppe på berget, men han var ingen drömmare. Utan att vara något alls lik en Shelley eller Keats så framkallade han med åtminstone en sorglös lätthet fram underbara dikter, där kärleken, sinnligheten, erotiken och människans ambivalens likväl som vårt stora beroende av varandra skildrades till exempel så här:  ”Röken av sorg i dina ögon och / det kvällas sakta i vår omfamning / som om vore vi de två sista djuren / I höstnatten känner vi vittringen / av den gemensamma sorgen i vår andning / Livet är en tung andhämtning, som om någon / släpat sin barndom upp på vinden, ja / som om någon försökte gömma sin barndom / undan tiden och sorgen, undan vinden / som driver bort röken från de stora brännugnarna..”

Vi som älskar Claes Anderssons poesi kan finna våra alldeles egna favoriter bland hans egna favoriter. Det är inte svårt. Vinden som leker i den älskades hår, sorgen som aldrig går över men som klarnar till blick och förlåtelse” är rader som drabbar hjärtat som bitterljuva blixtar oberoende av ens egen tro eller otro. Om jag skulle plocka ut den bästa boktiteln skulle det kanske vara ”En lycklig människa” men min egen favoritbok både till det yttre och det inre är ”Under.” 

Jag har all tid i världen… Det var Katriina Kuusi som hittade på titeln. Claes Anderssons författarskap hade all tid i världen för att bli betydelsefullt för oss. Eftervärlden kommer att ge honom mer beröm än vi har gjort.

Recension i Vasabladet, juni 2020