De paranoida

Skrivet 10.07.2013

 

uncle-sam-we-want-you

 

 

Det är inte enbart Storbritannien och USA som spionerar på och i hemlighet följer människors liv och verksamhet på nätet och i telekommunikationerna. Även de länder som stöder och försvarar en Edward Snowden ägnar sig åt avancerat spioneri, ingående övervakning och paranoida förföljelser av människor och grupper, som anses vara farliga för rikets säkerhet. Ryssland, Equador, Kina … Det händer till och med i Sverige. Säkert också i Finland? Hur skulle annars till och med Vladimir Putin själv ha kunnat hamna på Centralkriminalpolisens lista över människor som statsmakten bör hålla ett öga på?

 

Att USA nu har, enligt tillgängliga uppgifter, avlyssnat och spionerat på EU och dess medlemsländer samt på andra, – av allt att döma med undantag för riktigt nära allierade som Storbritannien, Kanada och Nya Zeeland, – kommer i värsta fall att leda till en nedkylning av både ekonomiskt och politiskt samarbete mellan de atlantiska kontinenterna.

 

Det visar hur korrupt och rutten den amerikanska politiska administrativa kulturen har blivit. Det hjälper inte hur många bra politiska mål Obama än annars har.

 

Den som har personliga kontakter till och genom till exempel de sociala media kan ha nära relationer till de miljoner fantastiska, gröna, progressiva och humanistiska amerikaner som bildar en stor del, om än kanske en minoritet av befolkningen i USA, känner sig överväldigad. ”De goda människorna” i Amerika, som det finns mycket gott om, har under årtiondenas lopp blivit alltmer marginaliserade, och det kan tyvärr leda till att aktion i vissa fall kan ha konkreta resultat endast genom att man är tvungen att bryta lagen, som i fallet Snowden, hur komplicerat det fallet än är.

 

Om det inte var för det regressiva och av penningmakterna dirigerade politiska systemet i USA så skulle till exempel en seriös politisk kraft som dr Jill Stein, ordförande för The Green Party i USA, ha åtminstone lika mycket inflytande i den nationella politiken där som en Timo Soini eller Juha Sipilä har i Finland. Detta sagt utan jämförelser ideologiskt sett.

 

 

Friheten att leva ett privat, individuellt och för utomstående skyddat liv hör till de grundläggande mänskliga rättigheterna. När det är krig, eller när olika slags vålds- eller revolutionsbenägna grupper och organisationer verkar mera än vanligt, finner staten en orsak till att tafsa på människors rätt att fritt uttrycka sina åsikter och att röra sig fritt, det må sedan handla om cybervärlden eller den fysiska.

 

Endast ett samhälle som verkligen tror på att det viktigaste är människornas rättigheter har möjlighet att främja en fredlig värld där man inte i första hand ser ondska framför sig, utan där man främst ser och bejakar de många ljus av hopp som trots allt lyser i mörkret. Där det fortfarande finns en brinnande idealism. Som på Robert F Kennedys tid.

 

Det är uppenbart att utövare av konst, litteratur, journalistik och annan skapande verksamhet löper risken att bli offer för den paranoida statens jakt på skurkar.

 

Det märkliga i dag är ändå att det i första hand är ”visselblåsarna” inom olika organisationer och regeringar som blir utsatta för åtal och människojakt. Företrädare för media kan hånas, ifrågasättas och till och med, som ofta sker i Ryssland, spärras in eller tystas ner för gott, men staterna har helt tydligt flyttat över fokus på dem som anses vara de egnas ”förrädare.”

 

Konsten, filmen, boken, kanske särskilt filmen och den musikaliska underhållningsvärlden, går numera igen en fin balansgång mellan samhällskritik och medlöperi. Kathryn Bigelows och Mark Boals film om jakten på bin Ladin, Zero Dark Thirty, är ett tragiskt exempel på hur en regissör och en manusförfattare förgäves försöker skapa en diskussion kring någonting som är så känsligt att det verkar vara nära nog omöjligt att adressera själva den etiska kärnan i fråga om verklig rättvisa och hållbar etik. Inte ens de klokaste och mest seriösa filmkritikerna har lyckats uppnå konsensus om ifall Bigelows och Bolas film godkänner eller kritiserar bruket av tortyr i jakten på Al Quaida.

 

Det är en gång för alla inte filmens uppgift att propagera för eller försvara vissa staters och ideologiers rätt att använda grymma metoder eller att låta bli. Filmen, liksom litteraturen, har till uppgift att ställa frågor, att ställa sig utanför politiska och historiska skeenden. Jag antar att Zero Dark Thirty i flera avseenden försökte sig på att göra så, men försöket misslyckades till största delen. Den är en oförblommerad propagandafilm för Obamas sätt att ”försvara” det som han upplever vara ”det amerikanska folkets säkerhet”.

 

Det är få filmer eller ens böcker som når upp till den komplexitet och den satir som finns i till exempel kultfilmen Apocalypse Now. Det ironiska är att det vi ser omkring oss nu, det ultimativt paranoida, beskrivs så subtilt, om även brutalt, i just Francis Ford Coppolas film om Vietnam. Den var inte opartisk och saknar inte en specifik kritisk udd. Men den hade karaktär och distans.

 

Kanske att konsten, trots allt, liksom på sextio- och sjuttiotalen, kommer att få en ny renässans ju mer de smutsiga sidorna av den administrativa och politiska makten i stormakter som USA, Ryssland, Kina och Indien avslöjas?

 

Att de ibland avslöjas kan vi ju nog ändå till stor del tacka de sociala medierna för. Dessa skapar mera svängrum för en friare journalistik, om man bara vågar använda sig av den.

 

 

 

Inkast i Vasabladet i juli 2013



Lämna en kommentar