Kaj Hedman

Gösta Ågren
Bild från www.sets.fi

Gösta Ågren, Samlade dikter, Schildts&Söderströms 2016, 552 sidor.

Då jag läser Gösta Ågrens stora, nästan monumentala Samlade dikter 1955-2015, som kommer ut samma år författaren fyller 80, 2016, dyker ett något oväntat namn upp i min hjärna: Johann Sebastian Bach. Det finns något av fugor och kontrapunkter, variationer och teman nästan i oändlighet, i Ågrens oerhört exakta och formmässigt finslipade dikter. I sitt djupdykande och inkännande efterord tar Michel Ekman upp frågan om form och struktur hos Ågren på ett effektivt sätt, som hjälper läsaren att ytterligare förstå betydelsen av hur denna, som Ekman säger, av litteraturvetenskapen sedan länge avfärdade diskussion, på ett sätt får relevans då man analyserar Ågrens poesi.

Likheterna och olikheterna mellan musikens universalgeni Bach och den finlandssvenske, framstående lyrikern Ågren, är fascinerande. Om man vill kan man säga att Bach i sin musik beskrev och hyllade Guds närvaro i allt och alla medan Ågren ägnar många diktrader till att, med hjälp av sina typiska paradoxer, – vilka han själv som känt föredrar att kalla ”upptäckter,-” diskuterar frånvaron av gud, upplevelsen och det som han upplever som logiskt, att det att gud hänvisas till i allt, är ett bevis för att människan uppfunnit gud för att fylla ut ångesten i att livet endast är en parentes. Till den allra största delen finns vi/jag inte, det är endast under det korta ”livet” vi finns, allt annat är icke-existens och ett slags kollektivt minne.

Min respekt för Ågrens mycket exakt beskrivna ateism är stor, – en ateism som möjligen innehåller även det som Ekman påpassligt påpekar i efterordet, ödmjukheten, och att dikterna inte är så påstående och självsäkra som en del läsare kan uppfatta dem, utan snarare frågor än svar.

Gösta Ågren, som vi alla vet även är mycket mera än endast poet, betraktar samlingen Molnsommar som sin ”egentliga debut” – något jag egentligen är benägen att instämma i. Men i Samlade dikter finns inte nödvändigtvis originallyrik från de första samlingarna utan boken börjar med En dal i våldet – den diktsamling där Ågren delvis återuppbyggde och stiliserade sin tidiga produktion. På så sätt blir boken heltäckande. Efter En dal i våldet kommer utdragen ur de olika diktsamlingarna i kronologisk ordning.

Det är omöjligt att göra Ågrens poesi rättvisa i en ganska kort recension. Det bästa sättet att komma in i detta betydande lyriska universum är naturligtvis att läsa hans produktion. Orsaken till att jag tar upp Bach och Gud är att, i sin helhet, Ågrens poesi kretsar kring två nav: människans kamp och lidande, och döden.

Ågren är ju marxist och existentialist och i hans fall passar Jean-Claude Sartres´ berömda ”existentialismen är en humanism” som hand i handske. Genom åren har Gösta Ågren undvikit en politisk och ideologisk överbetoning. Hans diktning har, genom dess speciella individualistiska och självbiografiska karaktär, mera blivit en prövning av varat och alltet, samt en estetisk övertygelse, än en stänigt pågående direkt politisk agenda, som till exempel hos en Göran Sonnevi.

Ågrens diktning kulminerade ju i Jär-trilogin för ungefär 30 år sedan. För den första av de tre böckerna i den, Jär, fick han Finlandiapriset, som då ännu utdelades även till poeter. Efter Jär-trilogin har Ågrens poesi fått ett profetiskt och apokalyptiskt drag när det gäller livet, världen och samhället. Detta gäller naturligtvis inte enbart hans poesi. Det är en stor, betydande och angelägen diktare som hyllas med ett fylligt, fint utvalt urval i Samlade dikter. Kanske finns det en viss upprepning av teman i de senaste diktsamlingarna, men de är ändå mycket variationsrika, och de borde till sitt innehåll få oss alla att inse vad klockan är slagen i senmodernistisk tid, i många olika avseenden.

Recension i Österbottens Tidning, augusti 2016