Kaj Hedman

Kan den moderna kristna tron, och den postmoderna kristna kulturen i den västliga, industrialiserade världen i längden existera och fortleva, ifall den helt kapar av sin föreställning om gott och ont, och håller fast vid den så kallade deismens tes om att det inte finns någon ond makt, ingen verklig ondska, utan att Gud på något märkligt sätt innehåller allt? Det är ju på ett sätt en väg in i en subjektiv universalism, där man får en möjlighet att förneka det som är destruktivt i människan, och skylla det enbart på omständigheter, miljö, psykiska störningar och en problematisk uppväxt. Vilket i och för sig ofta är på sin plats, men inte alltid.

 

Deismen uppstod under upplysningstiden och den har kommit att förändra den kristna teologin, framför allt i den lutherska världen, där andlighet och världslighet numera i högsta grad går hand i hand på ett sätt som är både bra och dåligt på samma gång.

 

Lekmannapredikanten och förebedjaren Pirkko Jalovaaras uppfattning om att det onda i någon form kan bemästra sig människor under vissa omständigheter togs upp i TV under rätt så dramatiska former. Det är ganska naturligt att man reagerar på en sådan svartvit och förenklande förkunnelse.

 

Men mot sitt nekande och trots flera rättelser har Jalovaara beskyllts för att förkasta mediciner och förhålla sig negativt till läkarvetenskapen. Det som Jalovaara har sagt är till exempel att en del symtom kan bero på andliga problem och att mediciner i det fallet kan ha en oönskad effekt i längden, eftersom de inte angriper orsaken utan i stället förändrar en människas personlighet. Man kan diskutera om det ligger någon större sanning i det där. Men hon har aldrig sagt att medicin i sig är dåligt eller att vi inte ska gå till läkare och psykiatriker när vi blir sjuka.

 

En klappjakt och en demonisering av en mångårig, rikskänd kraft som verkar med sin egen förening och organisation, men ändå inom kyrkans ram, kom som ett brev på posten. Den moderna människan, vare sig hon beskriver sig som kristen, agnostiker, eller ateist, vill inte alls längre höra talas om andligt mörker, Satan, demoner och exorcism.

 

Att Pirkko Jalovaara tyvärr kraftigt har ändrat stil, blivit motstridig, och påstridig, samt fått för mycket av auktoritär utstrålning på senare år, är bekymmersamt, och det är säkert motiverat med minst ett moratorium när det gäller hennes medverkan i den lutherska kyrkans gudstjänstlokaler. Kyrkan kan inte tillåta att människor som upplever sig kallade riskerar att i värsta fall bli ett slags andliga businessmän i amerikansk framgångsteologisk stil. Man kan inte så där bara driva ut onda andar då man saknar teologisk utbildning och endast hänvisar till sin egen kallelse. Exorcism är en synnerligen allvarlig sak, som bör utövas endast i sällsynta fall och under en övervakning som skulle motsvara den som är integrerad i den katolska kyrkan.

 

Men det finns människor som med eller mot sin vilja sysslat exempelvis med satanism, grovt missbruk av hallucinogena droger, eller ägnat sig åt spiritism. Man behöver inte endast intervjua missionärer som sett och hört ”det onda” i action på missionsfältet. Det finns även i våra nordliga länder människor som fastnat i ett djupt andligt mörker och som känt eller känner sig bundna av destruktiva krafter.

 

En kristendom, där prästerna mer eller mindre förnekar djävulens existens, Jesus undervisning om det onda, eller Nya testamentets klara uppfattning om två olika makter i universum, kan bli en skrällande cymbal i det andliga livet.

 

Men det betyder ingalunda att man ska börja fokusera på det onda eller att man inte i första hand ska anlita läkare, psykiatriker och sociologer för att ta itu med människors psykiska illamående. Den lutherska kyrkan har förbundit sig till ett gott och nära samarbete med den medicinska vetenskapen och med vetenskapen i allmänhet. Det gäller i alla fall det så kallade mainstream i kyrkan.

 

Precis så som kontrastprost Kaj Granlund skrev i en debattartikel i ÖT för ett tag sedan. Men som Kaj Granlund påpekade så betyder det att vi kan finna ett klart samband mellan bibeln och vetenskapen inte att vi ska dyrka och tro blint på vetenskapen. Om bibeln ska tolkas och läsas så som den urgamla samling av skrifter den är så ska även en vetenskap som befinner sig i ständig förändring granskas kritiskt.

 

Jag har i den intensiva debatt som bland annat pågått på Facebook och annars på webben hävdat att om det kan vara skadligt och farligt för svaga och psykiskt sjuka människor att utsättas för en alltför auktoritär och arbiträr undervisning i den stil som Pirkko Jalovaara nu har förfallit till, så är det minst lika skadligt att knäppa på TV:n på kvällstid eller spela våldsspel på internet. TV, film YouTube, vad som helst av sådant, och mycket mer, är proppfullt med sadistiskt våld, övergrepp på kvinnor och barn, hämnd och tortyr. Och det är inte alltid som detta våld utmålas som något dåligt, tvärtom.

 

Vilken skada är större: den där någon ändå försöker befria och hjälpa människor, även om det kan ske på fel sätt, eller den där kulturen har omfamnat och uppmuntrat våld, hämnd, krig och grymhet i en kulturkontext som omfattar hela den västerländska världen?

 

Vi varken kan eller vill förbjuda filmer och TV eller begränsa yttrandefriheten, men vi kan i alla fall sätta oss ner och på ett sakligt sätt analysera och filosofera över den verklighet som vi ser omkring oss. Det finns mycket godhet i världen, men vem kan förneka ondskans existens? När till och med hela stater är ute för att förinta och förgöra sina grannar och andra länder, ofta långt borta.

 

Så som fredsambassadören och teologen Johan Candelin påpekade i vår Facebookdiskussion så förekommer det till exempel bestialiska övergrepp på små flickor i Kongo – och orsaken är drogerna som soldaterna använt. Kan man då säga att det sataniska inte finns, frågade sig Candelin.

 

Man kan tillägga: är drogerna neutrala? Är det neutralt att använda droger som man vet för med sig ett beteende som är minst lika vidrigt som nazisternas och Stalins övergrepp?

 

Nu då det finns uppgifter i media (The New York Times) om att Holocaust kanske skördade ända upp till 15 – 20 miljoner offer i stället för 6 miljoner som tidigare alltid har uppgetts, så har varje människa mer än förr en skyldighet att ställa sig frågan: kan man verkligen förneka existensen av ”det onda”?

 

 

 

Inkast i Vbl i mars 2013