Du sköna nya kontaktnät
Skrivet 16.12.2013
Välsignelser och förbannelser med den nya världsordningen
Finns det någonting i denna ystra och flagranta värld som i dag är oföränderligt, som är åtminstone i överförd och subtil bemärkelse ”evigt?” Eller har allt som är fast redan förflyktigats till den grad, att ingenting längre är på något sätt säkert, pålitligt och tryggt?
Det är korrekt att säga att den digitala revolutionen och det att vi alla sitter mera på nätet och skriver och sätter upp bilder har förflackat vår sociala kompetens, och lett till att vi inte längre känner samma omsorg om våra medmänniskor som förr. Att vi övergått från att vara delaktiga medborgare och en medkännande nästa till att bli maskiner som producerar åsikter, egotrippar och fasader. Men vilken är i så fall orsaken?Det kan inte vara så enkelt att det endast är de tekniska och innovativa förändringarna i form av internet, mobil- och smarttelefoner, surfplattor och den enorma explosionen av sociala media som är orsaken till att människor inte möts ”in real life” på samma sätt som förr – åtminstone inte i vardagen.
Det finns ju även en annan sida av slanten: tack vare de sociala medierna, Facebook, Twitter, olika organisatoriska sajter med mera så kan man lättare ordna träffar, seminarier, demonstrationer och evenemang. Men kan också lättare snabbt komma i kontakt med sina vänner för att träffa dem.Men ändå har allt lett till att människor blivit mera kostnadseffektiva, emotionellt mera effektiva än empatiska, och till att det gravt kapitalistiska samhället ständigt utvecklas i en både existentiellt och praktiskt mer kostnadseffektiv stil och anda.
Plötsligt har människorna varken tid, lust eller möjlighet att till exempel besöka sjuka släktingar, engagera sig i talkoarbeten eller att se efter sina gamla anhöriga. Många har med den moderna livsstilen till och med fått ett allt större obehag att konfronteras med sina gamla och sjuka anhöriga, och hittar därför på alla slags ursäkter för att lämna dem beroende av endast en alltmer nerskuren och rationaliserad hemvård, hemservice eller hemsjukvård, i vilken de anställda knappt ges tillstånd att värma upp morgongröten. De gamla får ett besök på 15 minuter då man tittar till dem och frågar: ”har ni inte några egna som kan hjälpa er?” Alltså samma ”egna” – med vilka man förstås menar anhöriga – som inte har varken tid eller intresse eller som många gånger bor många hundratals kilometer på annan ort.
I Karleby, där jag bor, går inte läkarna från HVC-systemet längre på hembesök i hemvården. I Vasa har man ju skött om att den saken fungerar tack vare en saklig outsourcing, men i Karleby har man överfört ansvaret för hemvårdens klienter från distriktsläkarna, som hade möjlighet att göra hembesök, till avdelningsläkarna, som inte har möjlighet till det.De är ju fast på avdelningarna, vilket betyder att klienterna måste släpas och köras till HVC, om de överhuvudtaget är i ett sådant skick att det är möjligt. Det här lägger ju en mycket stor börda på de hälsovårdare och sjuksköterskor som även de minskas och rationaliseras. De, likväl som närvårdarna och primärskötarna, har fullt upp med att lära sig nya strategier för kostnadseffektivitet.Det talas vackert och vitt och brett om flexibilitet och tilläggsservice förutom den brutalt nerbantade hemservicen och hemvården, men så vitt jag förstått är det mest vackra ord, som kanske då är avsedda för sådana klienter som annars absolut skulle tvingas tas in på anstalt eller långvård.
Med Jack och Bobby Kennedy, med Martin Luther King och många fler som verkligen ville ha inte enbart bättre möjligheter för alla människor, utan även ett djupare innehåll, mördades en idealism som höll på att bygga upp en ny värld på 1960-talet. I stället fick vi en teknisk och effektiv revolution på bekostnad av mänsklighet.Frågan är om den nya underbara världen med livet på nätet har några som helst förutsättningar att hjälpa oss i en situation som denna. Det handlar ju också i högsta grad om barns och ungdomars alienering från själva den fysiska verkligheten i samhället. De sociala media och Facebook har byggt upp en hatets och mobbningens kultur i skuggan av alla de häftiga möjligheter som de också bjuder på.För att inte talas om att Obama, NSA och all världens politiska kontrollanter numera vill ha tillgång till de flesta människors privata sfär. Välkommen till du sköna, nya kontaktnät, där du snart själv knappast har några möjligheter att bestämma om kvaliteten och innehållet på de kontakter du har. Nästa steg blir ett slags nätets samizdat, där man blir tvungen att bygga upp en subkultur av något slag.
Kolumn i Vasabladet i december 2013
Det är intressant och kanske märkligt att nätet med sina som man kan tycka gränsöverskridande egenskaper inte alls tycks leda till ökad förståelse mellan folken eller människorna, till en ny anda av kosmopolitanism eller global harmoni, utan tvärtom till mer hat, mer misstänksamhet, mer paranoia mellan människor och grupper av människor. Nätet kommer till användning hos massmördare, terrorister, personer och grupper som kan utnyttja nätet för att sprida sin ”sanning”, dvs propaganda. Ett slags vardaglighetens övermänniskoideal som känns oerhört skrämmande. Kärleksbudskapet på nätet riskerar att hamna långt nere under hatet och elakheterna, gränslösheten stelnar till nya begränsningar och fixa idéer samtidigt som känslan av orienteringslöshet ökar i systemet.
Det du beskriver speciellt tydligt är den tilltagande tidsstress nätet medverkar till. Samtidigt är kanske nätet bara ett uttrycksmedel för någonting ”djupare” eller ”större”, en mer djupgående och långsammare entropisk utveckling, alltså mot ökat kaos och oro där många upplever att traditionerna, det traditionella, kulturerna, de gamla kunskaperna, naturen hamnar i kläm och/eller blir osynliggjorda.
Hur var det The Door sjöng redan 1967: Strange days have found us / And through their strange hours / We linger alone / Bodies confused / Memories misused / As we run from the day / To a strange night of stone. Föga märkligt då att det Hollywood i dag sänder utan uppehåll (för att vrida till Tomas Tranströmers formulering en smula) är apokalyptiska visioner, dystopier, den ena grandiosare och mer skrämmande än den andra.
Ja, du har så rätt, smart analys. Det verkar vara så att då mänskligheten uppfinner något nytt och revolutionerande, så get först många positiva vibbar, även en hel del idealistiska visioner. Men så småningom tar människans, mänsklighetens och girighetens hybris över – och man kan väl säga att när det gäller nätet och kontakterna genom det, så har ju kapitalismen, de kommersiella intressena samt då förstås även den politiska extremismen samt, givetvis, de mer influentiella regeringarnas spioneri tagit överhanden och det som Orwell och andra har förutspått börjar gå i uppfyllelse. Allt det fina, det trevliga och ideala, som även finns i cyberrymden, verkar komma i skymundan – som det ofta blir då världen tycks tröttna på att vara god och börjar längta efter en orsak att ställa till ett nytt krig, en ny revolution med negativa förtecken. Hybris hinner alltid ifatt oss. Låt oss ändå hoppas att det skulle finnas en god kraft som skulle börja bli en motkraft, så att inte fascismen tar över även nätet. Bra den där Doors-texten, ja!
The Doors, menade jag ju …
Ja, och tv-kanalerna vräker mer och mer skräp (för att uttrycka det milt; Aris Fioretos och Durs Grünbein kallar det i sin samtalsbok Avtalad tid på ren svenska för skit) över oss tittare, som gårdagens brittiska psykologiska thriller i svenska TV 4, The Escape Artist med David Tennant. Hur välspelat och ”tätt” dramat än var så var det också spekulativt och djupt obehagligt. Kom att tänka på Hitchcocks Psycho som mitt i allt det hemska ändå har en stilistisk finess och märkvärdig lätthet i greppet som dagens tv-manipulatorer bara kan drömma om. Tittade på en stor del av första avsnittet av tv-thrillern, mot bättre vetande, men när obehagligheterna ökade blev jag tvungen att släcka tvn för att inte förstöra nattsömnen.
Jag såg inte den thrillern, men vet hur du menar … De flesta moderna thrillers av det slaget är djupt spekulativa, kommersiella, leker med både moralen och ondskan på ett översittaraktigt sätt, det hela blir till sist väldigt förutsägbart samtidigt som det är apart på ett sätt som är obehagligt. I sådana filmer som Psycho, som du nämner, finns en fin balans mellan underhållning, realism, fantasi och en viss neutralitet i moralfrågor som ofta saknas helt i dagens motsvarigheter. Psycho rules!
Tittade ända på det andra avsnittet av serien i går. Inte lika jobbigt som del 1. Serien är ändå är hyfsat välgjord, trots sin grovt spekulativa karaktär. Framför allt är David Tennant och Sophie Okonedo fina skådespelare. Blir ju en vigilante/hämndthriller av detta, har jag förstått, och hämndfantasier är en genre som jag, till skillnad från serier/filmer om massmördare, tolererar på ett annat sätt (trots våldet i Mel Gibsons Apocalypo gillade jag t ex den filmen). Så det blir väl att se avslutningen i kväll då också, antar jag.
Off the topic: Har problem med min facebooksida så därför skriver jag här. Önskar dig en Fridfull Jul och ett Lyckosamt Nytt År 2014!
Tack, Micke – jag önskar dig också en riktigt Fridfull Jul och ett Gott Nytt år! Jag hoppas det ordnar sig med Facebook, så att vi får se dig där igen!