Kaj Hedman

Även en kylig, ruskig och halvdan sommar är fullbelamrad med kulturella evenemang, billiga utlandsresor och musikfestivaler. Det är som det ska vara, och allt det där har säkert varit en tröst för alla semesgterfirare som har haft anledning gnata över det dålikga sommarväder som de flesta av oss skandinaver har fått dras med i nådens år 2017. Skönheten i det finländska landskapet har ändå inte försvunnit någonstans. Inte ens de gråaste skyar och kyligaste vindar lyckas med konststycket att utplåna Finlands fantastiska sommarlandskap.

Men för alla dem som lider av olika handikapp och sjukdomar, framför allt de som är av psykisk och mental art, är sommaren, – som en intervjuad uttryckte det i ett av svenska YLE:s nyhetsinslag om frågan, där även undertecknad medverkade på ett litet hörn, – ett slags helvete på grund av att vården under semestermånaderna är nerskuren till ett minimum. Jourtelefonerna blir nerringda medan psykteam och psykiatriska skötare och avdelningar är ”nedgraderade” till ett minimum av hjälp och stöd. Att det är så här beror inte endast på att människorna måste få ta ut sina semestrar.

De kraftiga nedskärningarna i mentalvården, och för all del även i annan kommunalt och statligt finansierade vård,- som vi upplevt det senaste decenniet, börjar bli en ständig huvudvärk för mentalvården. Varifrån ska de som leder och planerar mental- och krisvården ta pengar för att anställa sommarvikarier och hålla avdelningar och kristeam i gång, när pengarna och resurserna tryter, samtidigt som det blir allt svårare att finna vikarier?

Sommaren borde inte behöva vara den värsta årstiden för människor som lider av depression, akuta livskriser, missbruk eller svårare psykiska sjukdomar.

Bakom den här utvecklingen ligger naturligtvis det faktum att vi har levt över våra tillgångar och att vi har förlitat oss för mycket på våra guldgruvor så som skogarna och Nokia. Men nu har det kantrat över åt andra hållet så att socialhökarna och de som ignorerar hotet mot vår fysiska miljö fått oss att glida allt längre mot en republikansk, amerikansk lågskattemodell, där man på ett närmast oförskämt sätt belönar människor som får igång företag, samtidigt som arbetarens lön blir bara mindre, och därmed de mindre bemedlades möjligheter att leva ett anständigt liv blir sämre. Det är endast väljarna som kan vrida klockan åt ett mera rödgrönt håll. Ingen annan kan göra det.

Varifrån kom egoismens samhälle? Svaret är väl att det alltid funnits där, att det har återupplivats, och att de dunkla, mörka krafter som finns i form av främlingshat och rofferi, och som har många anhängare i den västliga världen, arbetar både i det tysta och helt öppet, framför våra ögon.

Detta syns också som mörka moln och dunkla skyar på sommaren trots att de biologiska orsakerna kanske främst har att göra med klimatförändringen.

Kolumn i Vasabladet, augusti 2017