Kaj Hedman

Huhtasaari, Laura ps

Dumhet, dold rasism, okunnighet, nationell egoism, förakt för mänskliga rättigheter och för hotet mot planetens miljö, i kombination med misstro mot etablerade politiska institutioner har grogrund i alla västerländska demokratier. Enligt Ilta-Sanomat ska också Sannfinländarnas kandidat Laura Huhtasaari ha en för politiker framgångsrik egenskap: hon avgudar partiets kriminellt belastade ordförande Jussi Halla-aho. Halla-aho, som lär ha sagt att ”det inte är en biologilärare vi ska välja, utan Republikens president.”

Detta med hänvisning till det faktum att Huhtasaari, i motsats till doktor Halla-aho själv, – föraktar utvecklingsläran och tror att det är endast i bibeln vi ska läsa om hur världen kommit till och är beskaffad.

På samma sätt försökte det republikanska partiet göra en folkförförerska rumsren i en smart presidentkandidats, John McCains, kampanj. Detta GOP:s historiska misstag resulterade i blod, svett, möda och tårar, och i en neslig förlust mot USA:s första afroamerikanska politiker.

Huhtasaari kommer in som en attackerande terrier från höger för att försöka visa att Sauli Niinistö i själva verket endast är en tandlös tiger som represnterar det moderna marknadsliberala, utslätade etablissemanget. Hon har en liten poäng i det där, särskilt som Niinistös ideologi och samhällssyn är ganska svårtolkade. I själva verket är Niinistö ganska mycket en försiktig ”funderare” i Koivistos stil.

De nymornade, men ärliga anhängarna av en postmodern humanistisk socialdemokrati som utgör SDP:s helt kvinnliga presidentkandidatsgarnityr, med den snabbtänkta och målmedvetna Marit Feldt-Ranta i spetsen, kommer att försöka bevisa att Niinistö är en välvillig stofil, som inte hänger med i en modern välfärdsstat och är främmande för dess kärna.

Inte alls en dum idé, för resten. Pekka Haavisto kommer också att få många röster. Det gröna tänkandet har stark grogrund bland medvetna finländare och det gröna förbundet kan bli ett av de största partierna i riksdagen efter nästa riksdagsval. En ny Haavisto-effekt är inte omöjlig.

Ändå kan man nog räkna med att Sauli Niinistö, som ingalunda, trots sina ibland kufiska drag, har en förmåga att samla Finlands folk kring en slags tolerant och hyfsad version av traditionella värden. Men Niinistös största ess i rockärmen är nog det faktum att folk i allmänhet knappast litar på att någon annan kan ”hantera ryssen”.

Allra minst de hala före detta ordförandena för centern, Matti Vanhanen och – den eviga undfallenhetsmannen Paavo Väyrynen, som har en förmåga att snubbla på sitt mångåriga kunnande och för all del också stora erfarenhet.

Om Finland vore mer svenskt än finskt och inte tvärtom så skulle inte Nicke Torvalds vara chanslös. Han är något så ovanligt som en både pragmatisk och ideologiskt stark kandidat. Men en Elisabeth Rehns karisma har han svårt att nu upp till.

Kolumn i Österbottens Tidning, augusti 2017