En kollektiv våldtäkt

Skrivet 03.08.2013

rapeofLucretia_by-titian

(Bild Tizian, Våldtäkten på Lucretia)

En kvinna blir våldtagen i Indien varje fjärde minut. I ett land med över en miljard invånare, kan var och en räkna ut, hur många det blir per dag, per vecka, per år.  I en situation, där kvinnan fortfarande, – i olika slags kulturer, på olika sätt, och i olika grad, – förnedras och förnekas sina mänskliga rättigheter, och sin rätt till ett jämlikt och värdigt liv, måste det på våra breddgrader, där det trots allt finns en viss konsensus om mänskliga rättigheter, vara viktigare att finna gemensamma nämnare och handlingsprogram för att förändra denna vår tids kanske största förbannelse.

Jag var en av dem som krävde Päivi Räsänens avgång då hon jämförde ”slaktandet av foster” med nazistisk politik. Som humanist och socialliberal har jag blivit uppfostrad till att utan vidare alltid försvara ”kvinnans rätt till sin egen kropp.”

Men tyvärr har det uttrycket blivit något av ett mantra, som inte längre, i ett samhälle där man borde se till humanistisk helhet, och inte definiera allt efter ismer. Ett mantra som inte uttrycker hela sanningen.

Vi var säkert många som föll i mediernas fälla då nyhetstorkan lockade dem att rycka lös vissa grodor och, visserligen, vissa rätt så extrema yttranden ur Päivi Räsänens tal, som när det har granskats närmare, visat sig innehålla även en hel del tänkvärda saker. Till och med för någon som kallar sig liberal.

Det är ett faktum att majoriteten av läkarna inte gärna vill göra aborter, och det är även likaså ett faktum att Finland och Sverige är de enda länderna i EU som inte har en lagstiftning som tillåter vårdpersonal att med hänvisning till sin etiska övertygelse vägra delta i utförandet av aborter. I dagens Finland kan man med sociala skäl få abort när fostret är ganska långt utvecklat, och då är fostret inte längre endast en fråga om att kvinnan, – eller hennes man också, för den delen, – ska få bestämma över sin egen kropp.

Päivi Räsänen talade om det andliga illamåendet i vårt samhälle och menade att i stället för att regelmässigt abortera foster som kanske kan utvecklas till utvecklingsstörda, borde vi i stället stöda och hjälpa svaga och handikappade, och rikta våra ekonomiska resurser hellre till en bättre åldringsvård.

Det var nog uttalandena om de homosexuella som gjorde mig själv mest upprörd i talet, som alltså även innehöll många tänkvärda ord. Päivi Räsänens ordval om de homosexuella var problematiskt. Hon menade, att kyrkan inte i tillräcklig grad visar på att Gud älskar de homosexuella så mycket, att Han vill att även de ska få vara en del av församlingens och kyrkans gemenskap. Men några rättigheter till en egen kärlek vill hon inte ge dem.

Ryska ortodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill, diktatorn Putins andlige vapendragare, har nyss sagt att det är farligt tecken på världens förestående undergång att många länder tillåter samkönade äktenskap. Det är naturligtvis ur en liberal kristens synvinkel ett absurt och brutalt uttalande som tyder på en fundamentalistisk och rigid bibeltolkning.

Päivi Räsänen och vissa av de mer moderata konservativa kristnas inställning till homosexualitet kan inte jämföras med Kirills, men det som de glömmer är att man inte kan fordra, att de homosexuella ska ge upp sina förväntningar på vigslar, oberoende om de är civila eller kyrkliga, bara därför att doktor Räsänen har bestämt sig för att homosexualitet är okay så länge man inte utövar den.

Det förefaller mig som om majoriteten av kristna i västländerna accepterar och ser det inte som något som en modern bibeltolkning skulle ha svårigheter med att homosexuella par kan leva tillsammans, arbeta i kyrkan, och få registrera sina parförhållanden. Det talas mycket om konservatismen inom kyrkorna i USA, men journalisterna i Skandinavien vet inte riktigt vad de skriver och talar om. Många stora kyrkor i USA är ganska liberala när det gäller både frågan om kvinnliga präster och homosexualitet. Det skulle vara bara att googla så finner man den, ifall man inte är insatt i frågan.

Organisationen The Christian Left citerade häromdagen på Facebook en stor undersökning som visar att den kristna högern tappar terräng och att det till och med kan vara en tidsfråga innan den kristna vänstern tar över i våra västliga demokratier.

Jim Wallis organisation Sojourners är stor och mäktig, med bland annat kopplingar direkt till president Obama, och de förespråkar kvinnliga präster, en mycket mer social och ekologisk kristendom, samt att samkönade par ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Framför allt har denna organisation en agenda där social rättvisa, solidaritet med fattiga länder och en omsorg om medmänniskan enligt ett urkristet mönster står i centrum.

Konservativa debattörer i Skandinavien kommer ofta med det problematiska påståendet att de flesta kyrkor i hela världen står för en ”klassisk kristendom” där homosexuella, kvinnor, liberala bibeluttolkare och så vidare inte har rum. Faktum är att till exempel 75 procent av Lutherska världsförbundets medlemskyrkor, hela den världsvida Anglikanska kyrkan som omfattar omkring 100 miljoner medlemmar, samt ett flertal andra protestantiska, stora kyrkor i Amerika har kvinnliga präster. Många har till och med kvinnliga biskopar. Metodistkyrkan är ett bra exempel på det. Då är påståendet att kvinnliga präster är endast något som mest förekommer i Norden inte enbart lögnaktigt utan dessutom vilseledande.

Ändå får vi också ge oss möjligheten att lyssna till röster som Päivi Räsänens. Hur många av oss har riktigt tänkt på vad det innebär att man med nuvarande politisk-medicinsk linjedragning till sist inte har rätt att födas om man har ett handikapp, eller om aktiv eutanasi ersätter en kärleksfull vård av döende – något som jag tycker borde vara en prioritet både för den humanistiske ateisten och den humane kristne.

Då man sammanfattar alla hot mot människans grundläggande rättighet till liv, och hennes rättighet till ett liv i frihet, så finns det från flera håll ett hot om kollektiv våldtäkt – i uttryckets både symboliska och konkreta betydelse.

 

 

 

 

 

Inkast i Vasabladet i juni 2013

 

 



Lämna en kommentar