Kaj Hedman

Ett svärd går smärtsamt genom den västerländska politikens och kulturens hjärta. Sällan under min generations livstid har vi varit så delade i våra åsikter om krig och fred, värderingar, tolerans eller religion, som i dag. Aldrig har vi haft så kontroversiella ledare för världens mest betydande stater. Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Gorbatjov och Fidel Castro bleknar i jämförelse med Donald J. Trump, Vladimir Putin, Kim Jong-un, Duterte, Erdogan, Orbán, Johnson och Netanyahu.

De gemensamma nämnarna är skrävlandet och den exklusiva konservatismen. Både USA och England har nu ledare som är kända för att ha sina egna uppfattningar om sanningen. 

När jag säger konservatism, så menar jag ingalunda traditionella medelklassvärden, utan den särskilt betonade konservatism, som innehåller subtila men också klart uttryckta fördomar, fasthållanden vid negativa bilder av raser, grupper och individer som avviker från den ”bibliska” bild som de konservativa vill pådyvla mänskligheten. 

Bibeln och Koranen står i fokus som aldrig förr, och människor som tror på dem kan indelas i minst två kategorier: konservativa och liberala. Därutöver finns miljoner människor som utan att ha en klart definierad personlig tro respekterar och uppskattar kyrkors och religiösa samfunds arbete och som fortsätter att vara medlemmar i dem.

Många människor, främst naturligtvis i USA, men också annanstans, – till exempel våra Sannfinländare som inget annat är än vita nationalister med en ofta rasistisk grundsyn, – vägrar att inse att Donald Trump med sitt finansiella imperium, är en charlatan, som låtsas vara religiös och mycket konservativ, en charlatan som bytt ut sin sociala och kulturella liberalism mot en opportunistisk rasism och konservatism, som hotar att ställa till med ett världskrig och som också är ett hot mot arbetet som gäller klimatförändringen. Donald Trump har återinfört en isolationism som leder till oförutsägbara konflikter i stora delar av världen och rubbar maktbalansen mellan de största militära och ekonomiska makterna.

Dagen innan jag skriver det här läste jag en insändare i gratistidningen ”Kokkola” där en skribent fordrade att svenskan ska avskaffas i undervisningen och att man till exempel inte ska får skriva ut konsumentinformation på svenska på våra inhemska produkter. Det är ingen höjd på den dumhet, okunnighet, historielöshet och respektlöshet som de här människorna hyser. 

Ännu år 1936 hade till exempel Gamlakarleby stad svensk majoritet. I dag har en svenskspråkig i praktiken mycket få rättigheter till att använda sitt eget språk i officiella sammanhang.

För att inte tala om att människors sexuella orientering fortfarande är en sak som många tror att staten kan definiera utgående ifrån en komplex religiös skrift från tusentals år tillbaka i tiden. En skrift som inte alls har något att göra med individuella friheter i en modern, demokratisk och religiöst neutral stat.

Andan och atmosfären, likgiltigheten för medmänniskans integritet, är lika dålig som de politiska maktstrukturernas förvandlingar i dagens värld.

Kolumn i Vasabladet, juli 2019