Kaj Hedman

Elderly in Nebraska

I efterdyningarna av självständighetsdagens stormvindar och celebra firanden ser jag framför min inre syn en skara paletåer, kappor, huvuddukar och vinterkängor, – för att använda en redan förgången tids vokabulär, – som sakta falnar med den efterkrigstida historiens glöd.

Det är de efterkrigstida hårt arbetande hjältarna av båda könen byggt upp, och upprätthållit vårt lands välfärd. Vilka offer i form av hårt arbete under först mycket knappa stjärnor de har gett landet kan knappast någon bestrida eller kritisera.

Nu har EU-Finland gett och tagit av andra och av sig själva så mycket att landet näppeligen behåller sina tre berömda ”A:n samtidigt som skuldsättningen rasar i höjden medan exporten faller platt som en pannkaka. Arbetslösheten ökar och utslagningen hotar främst de yngre men även de äldre som inte längre ens är efterfrågade. Även om regeringen panikartat försöker få dem att arbeta längre – i firmor som mest för ”samarbetsförhandlingar. ”

300 miljoner av 1 miljard euro ska sparas på bekostnad av dem som med ålderns rätt skulle behöva få vård, omvårdnad och uppskattning. Strategierna är säkert gott uttänkta. Mera boenden, bättre hemservice, servicesedlar, trivsel i det egna hemmet så länge som ögonen ser och öronen hör.

Men hemvården har redan under tio, femton år skurits ner till ett minimum. Åldringar som bor hemma och betalar för sitt eget boende får stora räkningar för femton minuters besök av stressade vårdare som ser till att de gamla är vid liv och kanske värmer morgongröten till dem. Regeringens tanke på servicesedlar är för all del vacker. I mitt idealland skulle den privata sektorn stå för en konkurrenskraftig åldrings- och sjukvård men betald till största delen av staten. Men varifrån ska pengarna nu tas till att förbättra hemservicen och till att dela ut servicesedlar?

Pensionärerna måste nu nöja sig med ett minimum av service. Borta är för länge sedan butiksärenden, städning, matlagning och sällskap. Är man dålig så får man givetvis fysisk vård. Någon psykiatrisk vård, som skulle vara så oerhört viktig, existerar inte i hemvården annat än genom ett komplicerat nät med konsultationer till närmaste specialsjukvård. Åtminstone i Karleby har man i praktiken tagit bort möjligheten för läkarna att göra hembesök hos hemvårdens klienter. En enorm börda vilar på sjukskötarna. Och vad kostar det att släpa gamlingarna fram och tillbaka till HVC?

Jag är en dålig ekonom. Men så mycket vet jag att om det är de anhöriga som ska börja vårda åldringarna eller de själva måste köpa dyra tjänster utan statligt stöd så är vi på väg mot ett trashankarnas samhälle där det är de gamla, de som borde ha vård med ålderns rätt, som lämnas åt sitt öde. Nu när de flesta åldringsanstalter ska stängas.

Det är erbarmligt. Att de som byggt upp nu själva ska rivas ner.

Kolumn i Österbottens Tidning i december 2013