Existentiella stigar i vardagen

Skrivet 03.06.2019

I sin diktsvit gestaltar Göran Ekström det man kunde kalla medvetet vardagsliv. Med sina existentiella och filosofiska iakttagelser skapar han ett allmängiltigt samtal.

Vår vardag består mest av tidens gång, vår livssituation, relationer till vår miljö och våra medmänniskor. Att planetens öde och klimatutvecklingen, åtminstone på ett vardagligt och konkret plan, sysselsätter Göran Ekström är ett bevis på att tänkande människor inser att klockan är slagen.

Ekström är född 1947 och bosatt i Vasa. Han har under flera decennier deltagit i samhällsdebatten med tidningsartiklar och föredrag, och varit verksam i miljöföreningar och humanitära rörelser. Han har bland annat skrivit om en så pass radikal gestalt som Pentti Linkola.

Titeln på Ekströms bok – ”Tillfälligt upphängd i tillvaron” – är talande. Vi lever med de villkor som tilldelats oss.

Diktsviten är indelad i veckodagar. Ekström inleder med måndagen och avslutar med söndagen. Man är kanske tillfälligt upphängd i tillvaron, men det behövs någon form av strukturering för att kunna orientera sig.

I en dikt som avviker lite från de andra berättar Göran Ekström om ett läkarbesök där provtagningar och undersökningar visade att han är i rätt gott skick. Han förvånar sig över det.

Hur kan en vanlig människa som ”är ett fattigt husruckel där det bor ett sådant pack” och där melankolin, paniken, vardagslyckan och euforin försöker trängas tillsammans vara ”normal”? Författaren avslutar dikten med att säga att ”Ingen betalar hyra, alla är lika fattiga/och kommer och går som de vill.”

”Gå varsamt på jorden/himlen börjar i gräset” skriver Ekström i en av sina bästa dikter. Det går att läsa dessa slutrader som en parafras till eller en dialog med diktare som Bo Carpelan och Bo Setterlind.

Göran Ekström vandrar varsamt genom sina landskap, sina högtidsstunder, sina melankoliska ögonblick och sina årstider. Hans samhälls- och självkritik är lågmäld. Det är en fördel i en bok som är skriven i en terräng mellan sakprosa och lyrik.

Naturens överväldigande närvaro, människans litenhet, men också hennes ansvar för att ha insikt, blixtbelyses i många av de i och för sig ofta anspråkslösa men också många gånger gnistrande dikterna.

”Sedan läste jag i tidningen att/allt vardagsgrått i världen skall förintas. / Då grät jag för kärlekens skull och gick ut/för att se men visste inte längre/om det var höst eller vår.”

Han avslutar fint med att säga: “Jag tänkte på drömmen/om hästar och hedar och en kvinna/som doftar som ett öppet fönster.”

En intressant detalj i Ekströms livssyn: ”Och de (han tänker på politikerna, recensentens anmärkning) tiger om det viktigaste. / Vi måste först utrota rikedomen.”

Kanske det allra viktigaste inte är att utrota fattigdomen, utan att utrota rikedomen.

Tillfälligt upphängd i tillvaron

Göran Ekström

Boklund publishing, 2018

Recension i Vasabladet, maj 2019



Lämna en kommentar