Ensamhet

Vad är ensamhet, egentligen? Jag skulle vilja formulera det i två ord: en frånvaro.

I det gamla samhället, åtminstone på landet, fanns det väl inte så mycket av konkret ensamhet. De flesta bodde i storfamiljer, generationerna föddes, levde och dog så att säga tillsammans, överlappande varandra delvis, tidsmässigt. Det fanns inte så mycket rum för självreflexion, man var en del av ett kollektiv på flera olika sätt.

Också när det gällde tron så var man mer samstämmig. Det fanns bara en enda rätt lära, och den förväntades alla hålla sig till.

I någon mån finns detta kvar.

Även i ett modernt, individualistiskt samhälle, lever vi nära inpå varandra, vi bildar kotterier, grupper, rösterna är mer disparata än förr, men ändå är vi beroende av hur ”de andra” uppfattar oss, vi är beroende av ett godkännande, en tillhörighet.

Ensamheten var kanske förr att man inte gifte sig utan levde ensam, avskilt. Man ägnade livet åt något annat. Arbetet, ett ideal, Gud …

I dag är det på ett sätt likadant, men ändå annorlunda.

Guds existens och närvaro är ifrågasatt på ett helt annat sätt i dagens mångskiftande samhälle. Bibeln, psalmboken och bönboken är inte nödvändigtvis den ensammes första sällskap. I stället sitter man vid tv:n, datorn, på nätet, eller reser bort någonstans där man i anonymitet kan vara både ensam och tillsammans med andra på samma gång.

Vilka är de ensammaste i dag? Kanske det är de som behöver mest hjälp, men som är beroende av samhället. Då samhällets strukturer för hjälp, vård och stöd krackelerar i krisernas värld, så skulle man tro att människorna började hjälpa varann mer och bry sig om varann mera. Men så sker inte särskilt ofta. De ensamma blir allt ensammare.

Med en frånvarande gudsbild, en gud som kanske finns mest som en tv-bild, en röst genom någon annan, en slags frånvarande ikon, och med människor som är alltmer självupptagna och alltmer upptagna av sin egen framgång, djupnar ensamheten.

Och de som inte prenumerar på ”den rätta tron” marginaliseras alltmera. Det gäller både i kyrka och i samhälle. Det gäller överlag.

Samtidigt har jag en känsla av att även de som omges eller som omger sig själva med många andra, kan känna sig mycket ensamma inuti, i själen. I anden.

Men på samma sätt som ett föräldraskap, ett äktenskap eller ett släktskap inte är någon automatisk medicin mot en inre ensamhet, är heller inte tillhörighet till ett visst samfund, en viss kyrka, eller en viss rörelse, någon garanti för att inre ro, för gemenskap, eller för att ensamheten jagas på flykten.

Det är nödvändigt att gå förbi de mänskligt konstruerade ramarna. Det är nödvändigt att gå till själva källan, den klara och rena.

Var inte rädda och tappa inte modet, sa ju Jesus när han tog avsked av lärjungarna. Jag ska inte lämna er ensamma. Jag ska sända er en annan hjälpare, som ska påminna er om allt jag har sagt er. Jag ska vara med er alla dagar, ända tills tidens slut.

Det var ju förstås om den heliga anden som Jesus talade.

Nu är frågan: finns det en plats för den heliga anden i det virrvarr av åsikter, stress, motstridiga strävanden, utamförskap och allt annat som kännetecknar vårt liv i dag? Jag tror nämligen inte att den heliga andens viktigaste arena eller verksamhetsområde är stormöten med spektakulära helanden – eller uteblivna helanden … eller den rätta teologin, inte heller en fri och förmänskligad teologi.

Månne inte det är i tystnaden, i det som vi upplever som ensamhet, men som egentligen är en frånvaro, som Guds ande helst vill bo och finnas? Många måste kanske hamna i ett tomrum, eller i en situation, där den enda möjligheten är att släppa in Gud själv för att fylla det som känns som så olidligt tomt.

Och vad är då anden? På vilket sätt hjälper anden oss med att hantera den smärta, den övergivenhet, den alienering som ensamheten när den är som jobbigast, genererar?

Anden är ju inte i första hand spektakel, utan anden är = Kristus – nu. Andens frukter kan vi läsa om i bibeln. De är inte precis narcissism, jakt på pengar, strävan efter framgång, eller ens i första hand profeterande och andliga insikter. De är i stället ödmjukhet, sinnesro, kärlek, fred, och att kunna lyssna. Att finnas nära medmänniskan.

Det är kanske det som Jesus menar med att vi ska ta på oss hans ok, för hans ok är lätt. Det är lätt att andas, då man inte behöver prestera, utan får vila i vetskapen om att Gud finns i ensamheten.

Guds närvaro är inte en frånvaro. Om Guds rike inte är ett yttre ting utan, som Jesus sa, Guds rike finns inne i oss, så är då upplevelsen av en frånvaro en chimär. Gud finns inne i alla människor.

Man måste bara be Gud aktivera sin närvaro. Det kan vara svårt.

Gud kan sända änglar i både himmelsk och mänsklig gestalt där det finns olika slag av ensamhet.

Men frågan är om vi är villiga att vara Guds medarbetare och att finnas där, att våga vänta på att höra Guds röst. Att våga säga: Tala, Herre, din tjänare hör.

Många människor upplever att Gud inte längre manifesterar sig. Många tvivlar på hans existens eftersom det är så få som förverkligar det som kyrkan ska gå ut på. En gemenskap. Om man känner att man inte uppfyller kriterierna eller om man känner att man inte har den rätta tron eller teologin så blir ensamhetskänslan oerhört djup.

Då ropar djup till djup och det är möjligt att rösterna som är ensamma kan bli gemensamma röster.

Kanske det är viktigt att komma ihåg att vinden blåser, och att man kan höra dess sus, men att Anden blåser vart den vill.

Att bli pånyttfödd och att vara född av Anden kan då kanske betyda att man lärt sig att – lyssna.

Jag påstår att kristen trosutövning inte är en envägskommunikation. Människan, naturen, universum – finns, på grund av Guds ensamhet. Utan Guds ensamhet skulle människan inte finnas.

Gud roar sig inte med att ha människor omkring sig. Han har skapat levande varelser för att få ett svar, en bekräftelse.

Inledning vid mötet ”Ensamhetens ansikten” i Karleby församlingshem i april 2012

En man med en vision

heten, mobbningen, och rasismen i Finland.

Nu skulle det finnas en möjlighet att manifestera detta genom att rösta rätt i presidentvalet. Men vågar man? Eller fegar många ut?

De flesta av oss som understöder och röstar på Pekka Haavisto, oberoende av om vi är gamla eller nyfrälsta Haavistofans, kommer från väldigt olika social och livsåskådningsmässig bakgrund. För mig är det en ytterligt positiv sak. Haavistos kampanj började ju också som en folkrörelse snarare än som ett partipolitiskt ställningstagande.

Många väljare är ännu osäkra, så dagens galluper visar inte nödvändigtvis på sanningen när det gäller Pekka Haavistos understöd.

Men oberoende av om Pekka blir vald eller inte, så är det en ny era som vi kan se bakom horisonten. Man kan enbart beklaga att det är många som i dag inte ser och inser att visionen om en fredligare, sakligare och bättre värld faktiskt kan börja med att en verklig humanist skulle bli vald till president i ett litet land.

Varför skulle jag rösta på högerns och de rikas kandidat? Varför röstar så många på någon, som representerar storkapitalet, den hårda kärnans politik i EU, och på någon som helt uppenbart saknar väl formulerade linjedragningar och åsikter, utan försöker vara alla till lags. Även jag var för en tid förblindad av denna märkliga politiska nonsensföreteelse, tom på innehåll, ointressant och stum. Niinistös kampanj har visat sig vara tuggummi för alla som inte är beredda att se hur världen kunde förändras.

Att så många nu ställer sig bakom en sådan man som Pekka Haavisto visar, oberoende av valutgången, att det finns både en vilja och vision, inte minst bland många yngre människor, att ta frågorna om fattigdomen, utslagningen, planetens framtid och freden på allvar.

Den förebild som jag mest kommer att tänka på är Robert F. Kennedy, min ungdoms politiska idol.

Pekka Haavisto kommer närmast honom av alla politiker jag sett uppträda i det efterkrigstida Finland.

Det är inte för sent att inse det, man måste bara våga.

Människans allra bästa vän

Kaj och Freddi

Det sägs ju att hunden är människans bästa vän, men jag skulle vilja bättra på det gamla talesättet något, och säga att hunden är människans allra bästa vän. Alla har vi någon, eller till och med fler, bland våra medmänniskor, som vi gärna kallar ”min bästa vän.” Det kan vara ett syskon, en själsfrände, eller förstås partnern i äktenskapet eller i annat, liknande, förhållande.
Alla behöver en bästa vän. Men när det kommer till kritan så har jag upplevt, att under livets mest intensiva, svåra och skiftande år, har hunden, min egen hund, varit min allra bästa vän.
En hund, om den är god och trogen, vilket de flesta hundar väl är, ställer nämligen inga krav på sin kärlek. Den älskar oförbehållsamt, utan andra förväntningar än att den ska ha mat, tak över huvudet, sällskap – och kärlek tillbaka.
Om man älskar en hund, så får man garanterat respons av den på samma sätt.
När människan domesticerade vargen, eller om det nu var tvärtom, – eftersom det sägs att det egentligen var vargen som manipulerade människan att ta hand om den och socialisera den, – så tillfördes vår kultur ett tillägg, en dimension, av en speciell kommunikation och ett speciellt samspel, på många plan, som har haft en stor betydelse för många människor under århundradenas lopp.
Vår hund fick, med hjälp av vår veterinär, flytta hem till de sälla jaktmarkerna, till hundarnas himmel, mellan jul och nyår, djupt älskad och saknad, men nedbruten av blindhet och sjukdomar, tapper och älskande in i det sista. Vi är helt förstörda av sorg och saknad. Jag hade inte anat att förlusten av en hund, hur kär och hur nära den än varit, skulle kunna kännas så mycket liknande en sorg över förlusten av en nära anhörig människa.
Jag hade inte väntat att mig att människor skulle förstå vår sorg, utom kanske de mest fanatiska och ivriga hundägare som själva varit i samma situation. Och jag har till min sorg märkt att jag inte tillåts sörja och visa min sorg som jag hade om det varit fråga om en människa. Många uttrycker sympati, men man kan läsa mellan raderna att det förväntas att man ska ta det hela om inte med en klackspark så i varje fall utan den sorgtid och den process som följer med en människas bortgång.
Men Freddi, ”Kaihelin Utopia”, 13 år, var min närmaste förtrogna, min kompis i vått och torrt, mina vänners trogna vän, min frus lilla pojke, som hjälpte henne att finna sig tillrätta i sitt nya hemland. Freddi och jag var alltid tillsammans och hans kärlek var både omistlig och oersättlig. Han hjälpte mig oerhört med min ångest och mina svårigheter att röra mig utomhus och bland människor.
Men ändå har jag, till min glädje, förvånats över, och blivit överraskad av den stora empati och det deltagande som vårdare, riktigt nära vänner, och speciellt kanske vännerna och bekanta på de sociala medierna, främst Facebook, har visat mig och min fru. Det verkar vara lättare att uttrycka känslor när det gäller en hund. Min Facebooksida svallade över av deltaganden, underbara vackra verser och texter, kramar och uppmuntrande ord – det fanns över 90 inlägg efter min uppdatering och mina foton av den älskade kromfohrländern. Det har burit, långt. Aldrig har jag fått så hårda tryckare till kramar som jag fått av mina närmaste vårdare och hjälpare. De har förstått vad Freddi har betytt, och vad förlusten av honom för med sig.
När jag skriver att hunden är mer än människans bästa vän, hennes allra bästa vän, avser jag ingenting som ska utmana mina närmaste kärleksrelationer, eller mitt förhållande till Gud, och sådant. Men jag tror att även lilla Freddi blev salig på sitt vis, och att han hade någonting mer än bara ett djurs insikter, han hade en personlighet, som jag inte tror att bara försvann med kremeringen, en personlig ande eller själ om man så vill, så som hundar kanske kan ha. Jag tror att han nu har det bra i en annan sfär av vår outgrundliga, existentiella och metafysiska värld, den synliga och den osynliga, den konkreta och den som man inte kan ta på med händerna, men som man kan ana, en kärlekens sfär, en sfär som vi alla skulle må mycket bra av att komma närmare, i akt och mening att vara mer förlåtande och förståelsefulla gentemot varandra i denna mänskliga värld, så sårbar, grym och utmanande, som den är.

Publicerat som Inkast i Vasabladet i januari 2012

På vår teve kan vi även titta på tv on demand. Det betyder att man kan koppla upp sin bärbara dator till tv:n med en HDMI-ledning och titta på Voddler, Film2Home, SF Anytime eller liknande.

Det är ganska kul. Voddler har till och med gratisfilmer av ganska god kvalitet.

Men den teve som vi har nu är en Panasonic av Mercedesklass, för att citera

Vänskap i realismens tecken

min släkting/försäljare, där man kan välja SF Anytime direkt. Man kan titta på trailerfs och man kan hyra en film för några euro. Några svenska texter kan man dock inte få utan allt är på finska. Trots att skatt till Sverige, – SF Anytime är svenskt, egentligen, – ingår i priset. Nu kan man också hyra filmer eller köpa från finska iTunes.

SF Anytime och iTunes-filmerna syns bäst utan ryckningar och fördröjningar på vår neoplasma-teve.

När jag var ung förundrade sig min mor och påminde sig om hur det var på trettiotalet. Ingen kunde ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att man kunde ”ha bio hemma.”

I dag är det hemteater med skärmar upp till 65 tum eller videoprojektorer som man kan spela upp på en duk på väggen. Naturligtvis ska det också vara hemmabioljud, helst i fem, sex eller sju kanaler inklusive eller jämte subwoofer.

Hos oss nöjer vi oss med ett tvåkanalssystem med en dansk/svensk försteg- och slutstegkombination kopplad till mina gamla men härliga Miragehögtalare, fabrique au Canada.

Det som vi sörjer mest över är att så få filmer är europeiska, till exempel danska, svenska, tyska, spanska och franska. Men de finns, om man söker.

En av de bästa filmerna hittills i år är Welcome to the Rileys.

Filmen är en absolut inte mainstream amerikansk produktion där en medelålders man, som inte är varken pervers eller galen, blir god vän till en 16-årig prostituerad. Småningom kommer även den medelålders mannens hustru in i bilden. De har förlorat en dotter, vilket har kylt ner deras äktenskap. I bekantskapen med den unga tjejen, – som de inser att de inte kan ändra på, – finner de en realism i livets förluster, möten och djupa insikter i sig själva.

Det är ovanligt att en Hollywoodfilm har så djupa stråk – även om de går in i mörkret och realismen.

Vem kan säga hur man ska förändra och ändra på livsvillkor, personlighet och sociala klyftor? Filmen pekar på olyckliga omständigheter och svårigheter som kanske kunde förändras till det bättre, men den ger inga färdiga svar.

Kanske det även i amerikansk film finns en ny linje, där man kommer närmare människan, utan att man behöver agera varken moralist eller dränka sig i blod som hos bröderna Coen, hur bra de än är. Fargo är en av mina favoriter bland det nya seklets filmer, men den är hemsk och den ger mig inte hopp, endast mer kunskap om människan.

Han har helt rätt.

Den svenska journalisten Lisa Bjurwald beskriver i sin brännande aktuella bok Europas skam; Rasister på frammarsch(Natur & Kultur, 2011) nynazisternas, nationalisternas, rasisternas och de högerextremas snabba framgångar och oroväckande framgångar i Europa. Hon väljer ut ett antal europeiska länder därifrån hon ger konkreta och ibland självupplevde exempel på dessa små första steg som antagligen så småningom kan komma att leda fram till ett nytt europeiskt krig.

Lisa Bjurwalds bok, utgiven på Natur & Kultur, 2011

Det sistnämnda är min egen tolkning.

Efter det som hände i Norge där nästan en hel generation av kommande socialdemokratiska ledare massakrerades av en högerfundamentalistisk och ”kristen” fanatiker så tror jag att det inte är någon överdrift att varna för krig.

Jag har skrivit en kolumn om det som snart kommer att publiceras i en finlandssvensk dagstidning.

Ändå fortsätter över 20% av Finlands folk att stödja Sannfinländarna som står för en grumlig främlingsfientlighet och för populistiska lösningar där det inte ingår någon som helst äkta internationell solidaritet.

Frågan är nu: kommer de övriga politikerna i Finland att ha mod att utmana detta obehagliga parti och att på alla sätt stå fast vid ett modernt, humant samhällstänkande?

Kommer Finlands folk att motsätta sig nationalismens och isolationismens väg?

”Om en man kan visa så mycket hat, hur mycket mer kärlek kan då inte alla av oss visa?” (Ole Stoltenberg i sitt tal vid minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka)

Erik Larson skriver om Berlin under Hitler

Titeln på Erik Larsons bestseller hänför sig till Tiergarten, där den amerikanska ambassadören, professor William E. Todd, hade sitt residens, – i en rik judes hus, – under åren 1933-37, i början av Hitlers Tredje rike.
Ju mer en postmodern människa via de elektroniska hjälpmedlen, den hysteriskt frenetiska nyhetsförmedlingen, och nätet med dess blixtsnabba och gränslösa kalejdoskop, kan följa med ondskans frammarsch och dess mångfaldiga yttranden, desto mindre obegripligt borde det bli att världen kunde acceptera och finna sig i hur Hitlers skräckvälde sakta men säkert bredde ut sig både innanför och utanför Tyskland.
Ändå blir man både bedrövad och ledsen när man i Larsons utmärkt coola och spännande bok kan läsa om hur i det här fallet amerikanerna vände bort huvudet och i bästa fall försökte kompromissa med en diktator som helt öppet hotade att utrota alla judar i sitt land.
Faktum är att de flesta judar bodde annanstans i Europa än i Tyskland, men som vi alla vet, så lyckades ju Hitler, Himmler, Heydrich och deras anhang få livet av de flesta av dem, var de än var födda och var de än hade sin hem, arbeten och liv.
Professor Dodd försökte säga till Hitler att ser Ni, vi har alla problem med judarna. I USA har de också för mycket makt. Men vi tar det lite mjukare. Vi försöker att inte släppa in dem på alltför många ställen där de kan utöva makten. Det går alldeles bra för president Roosevelt att ha Henry Morgenthau Jr som finansminister…
Finland var inte mycket bättre.
Vetenskapsmän, läkare, kulturpersonligheter – de var alla väl medvetna om Hitlers avsky för judarna och och om hans planer på att på sätt eller annat göra sig av med dem. Ändå var samarbetet i allmänhet både varmt och omfattande.
Allt det här kan hända igen.
Det händer runtomkring oss, men ännu i så liten skala att vi inte heller ser.
Det behöver inte handla om judarna.
Det kan handla om människor i största allmänhet, som sakta och säkert marginaliseras. Till exempel de som inte duger för det nyliberala samhället. De fattiga.
Professor Dodd märkte småningom att han befann sig i en mardröm. Men uppvaknandet kom för sent. Det fanns ingenting att göra. Och han var ju bara en kugge…

video: Monica Zetterlund Once Upon A Summer time

Sommar

Ett nytt år, det femtioåttonde. Några rynkor på händerna, fläckar, en tyngd över bröstet när sommarvärmen övergår förståndet. Är det inte dags att omvärdera? Även världen är gammal och rätt sliten. Den lustfyllda sommarstämningen är bedräglig. Åskan dundrar som i barndomen, men hettan är inte av denna världen.
Det sägs att det aldrig är för sent att börja leva så mycket av det liv som är tillgängligt, att förverkliga sina drömmar och göra det som är viktigt. Finna de rätta arbetsuppgifterna och sluta syssla med småpotatisigt krafs. Intellektuellt krimskrams är lika dåligt för själen som skräpmat för kroppen. De senaste åren har jag läst allt och sett allt jag kommit över om WW2. Erik Larsons bok om den amerikanska ambassadörsfamiljen i Berlin 1933-37 är det senaste. Vad ska jag lära mig av allt detta? Vad ska jag skriva?
Många timmar av dagen ägnas åt onödigt grubblande. Politikers löften. Onödig ångest över arbetsprestationer som aldrig löper ut i havet. Samlas i grumligt vatten. Dagens nyhet är att Barack Obama vill ha amerikanska astronauter till Mars. Å fåfänga värld sa flickå tå hon piiska dockå, brukade min mor citera ett obetalbart uttryck från fädernas Terjärv. Mannen har skulder upp över tiotusen öron och hans folk är utan arbete. Det är vansinne.
Den nya butiken andas bakom knuten och på andra sidan ridån av buskar och träd som blommar och klorofollstint lever sommaren. De flesta åker ändå in till de oroliga marketarna. Ett försök att förnya byandan? Det är ett gott försök, men hur det utfaller beror på människors bekvämlighet och behov av allehanda krimskrams.
Lyssnar på Klassisk förmiddag från Sveriges P2. Mannen med den grekiska accenten är cool. Det är folklig musik i dag. Men vad, om inte folklig, är Mozart?
En livstidsfånge har slunkit undan från sin tillåtna promenad i Vasa centrum. Han har en tatuering under ena ögat och kan vara farlig för sig själv och andra.
Vår livsstil är farlig för oss själva och andra.
Skriv, skriv frihet och inte fångenskap. Nino Machaidze ska sjunga i dag.