Kaj Hedman

(Karleby stads hemsida: www.kokkola.fi)

Min farfar kom till Gamlakarleby vid de förra sekelskiftet från Terjärv där han hade förfäder från 1400-talet, och min farmor ”emigrerade” från Jakobstad ett tiotal år senare. Mormor var Gamlakarlebyflicka men också storkusin med min morfar, som var Terjärvbo, tills han flyttade till stan.

Själv har jag vuxit upp i Vasa och Tammerfors, men tillbringade praktiskt taget alla mina somrar i Öja då jag var barn och ung.

Sedan 1975 är jag tvättäkta Gamlakarleby-Karleby-Kokkolabo. Jag är en finlandssvensk som bor i en stad som har stor finsk majoritet. Frågan är vad jag vill och kan göra med min identitet som en sådan. Jag tror svaret beror på inställningen. Jag bodde ett år i Sverige då jag var ung också. Även det bär jag med mig.

Jag fick inte bo i Gamlakarleby då jag var barn annat än under de underbara somrarna och sjukdomen har hindrat mig från att ta mig in till staden sedan 1983. Ändå älskar jag den här stan med allt vad den har planterat i mitt hjärta. Det finns någonting här som inte finns någon annanstans. Det brukar kallas för ”hemma.” Hemma finns inne i en, inte utanför.

Vad är inte allt detta om inte ”mångkulturalism” även om i mikroformat?

Då jag tillbringade många skollov och ledigheter med de kära släktingarna i Karleby så var det dofterna från hembagerierna, de med vinden lekande träden vid Sundmunsbron, bensinlukten vid Grahns Shell och den halvt lantliga stämningen på Kyrkbacken där villakamraterna bodde på vintrarna, som stannade i minnet.

Nu har jag själv bott på Kyrkbacken i exakt fyrtio år. Urbanisering och kommunsammanslagning har inte lyckats frånta området den frid och det lugn som hör det till. Det var mycket tal om Alexander Slotte och Ernst V. Knape på den tiden jag var barn när det gällde det litterära arvet i Karlebynejden. Sedan dess har Anders Chydenius upplevt en renässans, där jag självt haft äran att få vara med på ett litet hörn. Det är ganska fantastiskt.

Min far som nog var en av de mest inbitna ”Kokkolabor” jag känt var en smula upprörd över att namnet Gamlakarleby kom bort officiellt men jag tror han skulle ha varit glad i dag.

Har vi Karlebybor något slags problem då vi språkligt, medialt och socialt har upplevt motgångar? Nej, det tror jag inte. Vi i Karlebynejden är inte varken förfinskade eller marginaliserade – ifall vi bara får tag på den spirit som en gång gjorde Gamble Carleby till ett betydelsefullt marknads- och kulturcentrum.

Ingenting är fast vid hur man ser ut, vilket modersmål man vuxit upp med, och varifrån man härstammar. Min fru är från Förenta Staterna. Hon vinterbadar med finskor, ryskor, finlandssvenskor och latinamerikanskor. På söndagen går hon mest i en kyrka där man talar svenska och engelska men där de flesta är av annan ras än vi. Karleby är en världsby – låt så förbli. Det är vi själva som sätter vår egen agenda.

Kolumn i Nya ÖB, oktober 2015