Kaj Hedman

Sofi Oksanen

Mitt favoritfoto från presidentens slott är det där den bisexuella, provokativa Sofi Oksanen dansar med stålfarfar, veteranen från tre krig Hannes Hynönen, som med stöd av sin enda käpp tog sig rakt in i dansvimlet. Man kan om båda två säga: ”hen har karaktär.” Men det bästa med detta var nog det bakomliggande budskapet som kan sammanfattas i det att vi alla är människor från a till ö, oberoende av ”religion, ras, kön, sexuell orientering eller etnisk tillhörighet.”

Upprivande diskussioner föregick behandlingen av den könsneutrala äktenskapslagen i riksdagen. Mitt problem är inte så mycket att andra har olika åsikter i sådana frågor än jag, utan i det sätt som många har att föra fram de här åsikterna.

Bilderna av Sofi och Hannes, där de med en ålders- och kulturskillnad på 74 år, trivdes så bra i varandras sällskap, borde ge var och en något att tänka på.

Mitt största problem med dem som jag brukar kalla bibelfanatiska fundamentalister, är att när de med hänvisning till bibelns utsagor om homosexualitet far ut mot sina medmänniskors utövande av den, de inte alls verkar ta hänsyn till att de talar om och till levande människor som har känslor, integritet och förmåga till kärlek och inlevelse. Det får mig att tvivla på den så kallade kristna kärlek som sägs stå bakom tolkningar av en gammal skriftsamling, som för oss alla borde ses som den är, ett mysterium som upplevs ha en kärna av Guds tilltal, eller förefaller vara enbart mänskliga utsagor.

En god vän, en moderat konservativ, tyckte i en Facebookdiskussion att jag inte kan veta hur mycket och på vilket sätt konservativa präster och troende har hjälpt och sympatiserat med homosexuella. Jag svarade att det vet jag visserligen inte, men det jag vet är att homo- och bisexuella människor nästan ”en masse” har känt sig tvungna att flytta bort från och fly från den kristna väckelsebygd där de har upplevt sig gravt mobbade. Jag undrar också om inte många ultrakonservativa kristna i sina kontakter med LGBT-människor automatiskt utgår från att dessa på något sätt känner sig obekväma och lidande i sin förment felaktiga sexualitet. För de allra flesta av dem torde det tvärtom vara en stor befrielse att deras sexualitet nu inte längre är en sådan som någon yttre gudomlig eller mänsklig auktoritet försökt ta ifrån dem.

Någon skrev en gång ett brev till mig där jag blev kritiserad för mina teologiska åsikter och skribenten undrade vad min far, prästen, skulle ha tänkt om mina åsikter. Till det kan jag säga att det var min mor och min far som lärde mig grunderna och skiftningarna i kärleken till medmänniskan och synen på människan i kristendomen.

Vi lever här och nu. Människovärdet är starkt hotat i vårt alltmer ojämlika samhälle och även därför är riksdagens ställningstagande till könsneutrala äktenskap en ljusglimt i den globala uppvärmningens decembermörker.

Kolumn, Vasabladet, december 2014