Hollywoods väg mot avgrunden
Skrivet 31.07.2011Jag ser hellre på tyska, franska, finska, svenska och ibland, även om de ofta är konstiga, spanska och brittiska filmer än på den testosteronmättade, adrelinstinna, utmattande och alltmer äckelmoralistiska och samtidigt halvdemoniska Hollywoodfabrikens tekniskt och konstnärligt ambivalenta och slätstrukna filmer.
Särskilt 2000-talets tyska långfilmer är ofta av synnerligen hög kvalitet. Ämnena är komplexa, teman om kärlek, våld och sex sveps inte in i nymoralistiska eller dekadenta former som i amerikanska massfilmer producerade enbart för pengarnas skull, utan görs, ofta på ett nästan vackert sätt, mänskligt och komplext.
Även de historiska filmerna kan vara hisnande. Till exempel EUROPA, EUROPA, som handlar om hur en judisk pojke överlever Holocaust och hela nazitiden på olika sidor i kriget, är en på verkligheten baserad film som klarar av de flesta fällor som en hollywoodregissör utan att blinka skulle ha blivit fast i.
Det finns också många ungerska, rumänska, österrikiska och holländska filmer som är mycket sevärda.
Ändå tittar de flesta både i dumburken och på bioduken på de alltmer våldsamma och actionladdade amerikanska rullarna, där blodet flödar och där människotyperna blir alltmer svartvita, antingen svartmålade eller helt överidealiserade.
Ännu för ett antal år sedan fanns det Hollywoodfilmer som kunde vara både innovativa, på ett positivt sätt ambivalenta och provokativa, även om de hörde till området ”underhållning”.
Till exempel Mr och Mrs Smith, som för all del är en ”remake”, var ett stiligt exempel på hur man kan leka med en genre på ett effektivt och underhållande sätt.
Men i dag känns den filmen lite gammal därför att Angelina Jolie har sålt sig till något så banalt och ruskigt ensidigt som SALT.
Quentin Tarantino och bröderna Coen har länge hållit fast vid en sarkastisk, distanserande stil, och visst är många av deras filmer väldigt bra, men grymheten, svedan, tortyren och hemskheterna börjar bli i det grovaste slaget även i deras filmkonst.
Det var ännu stiligt
Jag håller delvis med dig… Men bara delvis. Det görs nog seriös film i USA också, ta nu exempelvis There will be Blood eller The Road som båda visserligen är våldsamma men jag skulle inte kalla det underhållningvåld. Men det sena 90-talets guldålder i Hollywood börjar nog kännas avlägset. Sedan kan man vända på argumentet och säga att många europeiska filmer också använder sex på ett sätt som mycket liknar användningen av våld i amerikanska filmer. Det är förstås en gammal poäng att men stämmer ganska bra när det gäller film tycker jag.
Tack, Patrik, för din kommentar. Mitt inlägg var ju rätt provokativt och litet överdrivet. Men jag tycker nog fortfarande att mainstream i Hollywood är betydligt mer destruktivt än i Europa.
Det ingår i en så väldigt dominerande kontext i underhållningsvärlden och på nätet.
Men jag antar att man (= t ex jag) kollar för mycket på tv-kanaler av olika slag.
Om alla som ser filmer skulle börja välja mera vad de ser, och om tv-kanalerna skulle bjuda på lika mycket europeiskt och annat som de bjuder på Hollywood, så skulle säkert helhetsbilden se annorlunda ut.
There Will Be Blood är mycket bra.
En avdelning av det som kan betecknas som Hollywood som jag nästan helt upphört att ta till mig är tv-serier, vet inte riktigt vad det kan bero på, säkert ett antal samverkande faktorer, åldern, trött på enfaldiga och förutsägbara intriger och fyrkantiga personager … Blir i stället mycket brittiskt vad gäller serier, deckare, Dickens-, Hardy- och Eliot-filmatiseringar och konspirationsthrillers som jag tycker britterna är mästare på. Fast den senaste, The Shadow Line, var trots en läcker yta och finfint skådespeleri, nog för blodig och tröstlös för min smak: alla karaktärer med ett uns av godhet eller någonting sympatiskt i framtoningen var när serien tog slut döda medan de slemmigare figurerna av allt att döma kunde fortsätta med sina manipulationer.
Kanske är också den typen av underhållning, mer eller mindre satirisk, morbid, nihilistisk (som synes har jag svårt att bestämma exakt innehåll i detta) på något sätt talande för den här tidsperioden, på ett liknande sätt sätt som t ex bröderna Coens No Country For Old Men där den psykopatiske skurken Chigurh som figur ju övertrumfar alla andra.
Att en Chigurh-figur nu också dykt upp i den s k verkligheten – Oslo – är tragiskt.
Skulle inte ha kunnat formulera det där bättre själv, Sven-Erik. Det är ungefär precis på samma sätt jag upplever det hela. TV-serier passar inte riktigt heller in i den mer flexibla livsstil man har numera. Episoderna kommer så ofta, och man har inte tid eller lust att orka kolla på dem. Väldigt förutsägbart, dystert och alltför stereotypt är det i amerikanska TV-shows. Brittiska serier av olika slag, tyska deckare och History Channels dokumentärer tycker jag är det bästa man kan få ut ur TV numera, förutom nyhetsprogram och sånt. Jag har också funderat mycket på Chigurh-figuren. Kanske är det meningen att han ska representera denna till ytterlighet destruktiva, onda hopplöshet som på nåt vis finns i just en Timothy McVeigh eller en Breidvik. Att det är ett dekadent fenomen lika väl som ett kvasipolitiskt, kvasireligiöst uttryck för tidens tomhet.
Ändå finns det ju, som du också antyder, endel nya s k Hollywood-filmer som har kvaliteter, det får man väl ändå i ärlighetens namn tillstå.
Exempel? Filmer som kanske inte är några mästerverk direkt, men välgjorda och intressanta är tycker jag Michael Clayton, The Ghost Writer, The Fighter, The Hurt Locker, Inception, Avatar och faktiskt också Sex and The City (ettan, inte tvåan!, som enligt mitt sätt att se är en fin s k comedy of manners).
Jo det har du rätt i att det finns.
The Ghost Writer tyckte jag om, och det fanns nog en drive i The Hurt Locker också, som var ganska allvarligt upplagd.
Jag tycker ju fortfarande om s g s alla Woody Allens filmer, Matchpoint var nog bäst av de nyare, tycker jag.
The Messenger är kanske en smula macho och överamerikansk på sitt sätt, men jag tyckte ändå den var bra.
Får ju lov att tillstå att jag också gillar endel riktiga popporngrejer, som Christopher Nolans Batmanfilmer och Paul Greengrass Jason Bournerullar!
Samma här! Särskilt Batman. Bara det går tillräckligt ”överiks” med flit, så blir det kul. Att man inte tar det för mycket på allvar.
Jason Bournerullarna har jag inte kollat på, det ska jag göra vid tillfälle!
Jag har också en särskild svaghet för Steven Seagal-action, även om de är helt vansinnigt amerikanskmacho.
Vad gäller att gilla Segal är du ju inte ensam, t ex svenska kungen lär gilla Seagal-rullar han också, det gör även jag, i smärre portioner. Den där han reder upp ett tågöverfall tycker jag är ganska så kul. En estetik som är så överdriven att den blir nästan komisk. I Bruce Willis Die Hard-grejer funkar det delvis på ett liknande, smått komiskt sätt, men bara delvis, det töntiga och förljugna överväger …
Ja, som det säkert har framkommit även på denna blogg, så har jag ju en viss sympati för kungen, har alltid haft det, så det var intressant att höra.
Jag tror inte jag har sett tågfilmen med Segal, det bör jag nog rätta till. Javisst, Bruce Willis Die hard-serie är också en liknande genre där man kan njuta av den svarta humorn som går hand i hand med ett koncept som den lille gossen i en kan identifiera sig med, eller den dolda machon, eller hur man skulle säga det. Bra att bejaka även dessa i och för sig ambivalenta sidor av en själv.
Ett tag gillade jag också Jackie Chan-filmerna, hur barnsliga de än är, men nu har jag fått lite nog av dem.
Kolla också vad filmkritikern och -historikern David Thomson har att säga om detta ämne, there’s something rotten in Hollywood …
Se http://moreintelligentlife.com/content/ideas/david-thomson/writing-hill?page=0%2C0