Kaj Hedman

Familjen Flinta

Nästan allt var kul att titta på i TV:s finländska barndom, då man med lite god tur kunde ta in en mer eller mindre ”snöig” svartvit bild från Vennäs och så småningom även titta på finsk tv.

Seija Topanen, Heikki Kahila och Fred Flinta var för en liten fnatt de första bekantskaperna med yttervärlden utanför sträckan Gamlakarleby-Vasa.

Mycket har jag sett sedan dess, inte minst på grund av de kraftiga begränsningarna i min rörelseförmåga. TV blev innan Internet kom, fönstret ut mot stora världen. Men det finns några blixtrande TV-ögonblick som stannat i minnet på ett alldeles speciellt och ibland chockartat sätt.

Mest minns jag Lennart Hyland och ”guben i låddan” samt de spännande frågetävlingarna med Esko Kivikoski som även i dagens enorma univerum av kunskap hos många av oss framstår som något av ett den mänskliga hjärnans mysterium i mänsklig gestalt.

Man lärde sig ju också filmhistorien och blev bekant med de flesta filmklassiker genom TV. Kanske detta till och med kan sägas vara TV:s största kulturinsats?

Sedan är det en annan sak att man som ung tonåring började gå och titta på dem på bio. En av de oförglömliga upplevelserna var Paraplyerna i Cherbourg som med sina mjuka och enträgna palettfärger, Catheriné Deneauves skira ljuvhet och Michel Legrands sublima och sorgsna musik totalt fängslade mig som ung tonåring på en liten biograf i arbetarkvarteren i Tammerfors.

Desto mera existentiellt viktigt och överväldigande var det att tillsammans med pappa kyrkoherden se den av ateisten och homosexuella kommunisten Pier Paolo Pasolini regisserade Matteusevangeliet på det lyxiga Kino Palatsi.

Men i dag är TV så mycket vardagligare, trots att vi TV-tittare, i motsats till förr, översköljs av grymma krigshandlingar och naturkatastrofer nästan varje dag.

Häromkvällen råkade jag titta på Polis-TV. Jag vet inte om jag befann mig i ett särskilt känsligt sinnestillstånd, men jag upplevde att det jag såg kanske var det som gripit mig mest under alla TV-år.

Två konstaplar blev kallade till en liten lägenhet i ett våningshus i en förort. De fann en man ligga på golvet. På bordet ovanför mannen fanns en liten tallrik med gröt och bredvid tallriken hade pappan placerat en nallebjörn för sin lille son. Men döden hade hunnit komma innan den ungefär sjuåriga sonen hade kommit hem från skolan.Efter en stund fick vi se den linluggige pojken ute på gården prata med de vänliga poliserna tills socialarbetarna skulle berätta för honom vad som hänt. Mamman hade dött redan tidigare och nu var den lille pojken föräldralös. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna.

Även om vi fick veta att pojken senare hade fått ett bra fosterhem framstod det här programmet som just det som det var: en påminnelse om hur skört och oförutsägbart samhället och allting annat är. Oberoende av hur ekonomin och ”välfärden” ser ut .

Kolumn i Vasabladet i juni 2015