Kroniska syndare

Skrivet 11.05.2013
från www.brennanmanning.com

från www.brennanmanning.com

 

 

Finns det någonting så motbjudande, som när kristna dömer, anklagar eller förtrycker sina medmänniskor, och delar in dem i rättrogna respektive kättare? Som kristen är det ju alltid fel att kalla sin syster eller broder för en loser. Vi är ju alla sådana inför vår himmelske far.

 

Ändå ser vi så mycket av det omkring oss, till exempel i de sociala mediernas grumliga hav av hat, mobbning och anklagelser mot dem som tänker, ser ut, talar och handlar annorlunda än det som anses vara korrekt och tillåtet.

 

Den berömde katolske prästen, munken, författaren, den kämpande alkoholisten, den gifte och frånskilde, den Jesus-centrerade Brennan Manning gick bort för ett par veckor sedan. Hans böcker har tyvärr aldrig blivit översatta till skandinaviska språk. Det finns många bevingade citat i dem att leva på, och från hans många predikningar.

 

Ett av dem lyder: ”Den största enskilda orsaken till ateism i dagens värld är kristna, som bekänner sig till Jesus med sina läppar, men som när de går ut genom dörren, förnekar Honom med sin livsstil.”

 

Brennan Manning, som bland annat har skrivit ”The Ragamuffin Gospel” (Trashankarnas evangelium), levde som i ett förtröstansfullt barns i relation till sin Abba. Avskydd av högerlutande fundamentalister, kritiserad för att omfamna homosexuella par, flickor som varit tvungna att göra abort, eller människor som fallerat i olika avseenden, förstod han att vi alla är kroniska syndare. Han hade varit med i Koreakriget, levde bland annat frivilligt i fängelse i Schweiz, och i en grotta i en spansk öken.

 

Han har skrivit att då han förr låg i smutsen som en till synes förlorad alkoholist, då människor och deras barn ropade glåpord till och hånade honom, kunde han känna Jesus närvaro och kärlek starkare och mer intensivt än någonsin annars under sitt liv.

 

Manning kom ut ur sitt beroende av alkohol och blev en stor inspirationskälla för många som i Kristus fann en hamn för till synes hopplösa människovrak. Han blev aldrig en glödande, karismatisk ”amerikansk” predikant, utan han behöll sin intensiva men lågmälda fransiskanska stil trogen till slutet av sitt liv.

 

Varför skulle inte en sådan röst appellera till oss kroniska syndare på 2010-talet, samtidigt som den katolska världen har valt sin första påve med namnet Fransiskus?

 

Det som man har att lära från sådana förebilder är att allt handlar om ovillkorlig kärlek, inte om makt och härlighet, eller om att dela in människor och nationer efter vad ögat endast ytligt ser.

 

 

 

Inkast i Kyrkpressen i maj 2013



Lämna en kommentar