Kaj Hedman

Milan Kundera

Milan Kundera, världsberömd för Varandets olidliga lätthet, och som numera sedan länge bor i Paris, gör inte så mycket väsen av sig i dagens postmoderna kultur. Han skriver kortromaner och essäsamlingar, även dessa i minimalistiskt format. Men det som Kundera har att säga, och det sublima och djupsinniga sätt han säger det på, har minsann inte bleknat eller blivit mindre angeläget.

Kunderas beläsenhet är svindlande. Men ironin, distansen, den obarmärtigt transparenta analysen, i vilken han sätter en klar gräns mot alla slags metafysiska spekulationer, är det som mest karaktäriserar honom då han med en elegans, som liknar en ofattbart rutinmässig litterär golfswing, åstadkommer en hisnande flykt in i den europeiska historiens och i den europeiska framtidens utopier.

I sin senaste bok, Mötet (på franska 2011, på svenska 2015), en essäbok med ytterst korta, snärtiga och tidsmedvetna texter, tar sig Kundera särskilt an den nervkittlande spänningen mellan dået, nuet och framtiden.

En av de mest fascinerande essäerna är den om Guðberger Bergsons berättelse om den 9-åriga flicka som skickas ut på landet för att leva en tid hos en främmande familj som i motsats till hennes egen urbana miljö framstår som från en annan planet.

Men det som Kundera undersöker i den essän är inte kulturskillnaderna i sig, utan det hur man upplever saker utifrån sin egen ålder. Flickan får se och höra saker som hon aldrig kunnat föreställa sig, och blir tvungen att anpassa sig till dem, men hennes ålder är helt avgörande för hur hon tänker om dem, och för vilket sätt de för alltid sätter sina spår i hennes personlighet.

På ett liknande sätt blir tiden för en gammal man i en berömd roman av Juan Goytisolo avgörande. Hans fru dör, och han börjar drömma om sin tid som ung soldat hos Francos falangister. Plötsligt inser mannen att hans liv har blivit kvar i ungdomen, och att hans relation till sin döda fru, som han sörjer som man sörjer sitt livs stora kärlek, i ett enormt tomrum, handlar om att det som var grunden för den kärleken nu fyller detta tomrum.

Kundera utvidgar de här små åldersrelaterade, existentiellt avgörande händelserna i olika romaner till att gälla en diskussion som bränner sig fast i en enda viktig fråga. Hur kan det komma sig att vi ”glömmer” vår historia? Vi låter den upprepas på nytt i varje generation och hur mycket vi än bör veta om allt som upprepats så undflyr all denna kunskap oss utan att vi är medvetna om den.

Vår tids enormt snabba rytm omöjliggör att vi verkligen ser vad som hände de då och vad som händer just nu. Att Kundera har de aktuella världshändelserna i tankarna är alldeles självklart, även om ingen då boken skrevs kunde ana vad som skulle hända på med Isis, Putin, Ukraina och Krim.

Kolumn i Vasabladet, april 2015