Kaj Hedman

Konflikten mellan könen har långa anor och kastar djupa, mörka skuggor även över vårt hypermoderna samhälle i all dess förment jämlika glans.  Kvinnomisshandeln ökar, och familjevåldet likaså. Där är oftast kvinnor och barn offer.

 

Trots en flera decennier lång kamp för lika lön för lika arbete, för ett slut på sexuella trakasserier, och på en allmänt taskig attityd bland många pojkar och män, så har flickor och kvinnor fortfarande att finna sig i att betraktas mer som objekt än som jämlikar. Det syns inte minst i skolorna, på arbetsplatserna och på nätet, där kvinnan fortfarande saknar det värde och självförtroende som män i princip har.

 

En ”riktig man” i finsk bemärkelse, men säkert även i många andra kulturer, anser sig ha rätt att se ner på kvinnor och HBT-personer.

 

Det är mycket vanligare än man kunde tro om man bara umgås i väldigt liberala, bildade och humana kretsar eller bara läser de oftast ganska vidsynta dagstidningarna.

 

Våldet har i stort minskat statistiskt, men det behövs ju inte mer än två ögon och öron för att iaktta hur föraktet mot kvinnorna fortfarande finns kvar. Att det sedan också förekommer förakt och mobbning mellan kvinnor liksom det förekommer mellan män är en annan sak. Alla kvinnor är inte trevliga och humanistiska bara för att de är kvinnor. Det är inte det som det är fråga om.

 

Det finns en hel del kvinnliga psykopater också – särskilt inom arbetslivet, där många kvinnliga chefer kan finna att de ”måste” köra en väldigt tuff och kall linje gentemot sina anställda. Men det är ingen regel, snarare ett ovanligt mycket förekommande undantag.

 

Det är som om många män fortfarande lever kvar i grottmannens föreställningsvärld. Kvinnan som objekt för negativa känslor och utlevelse av ohämmad sexualitet framställs även ofta i filmer som någonting ofrånkomligt.  Därför är också sedan, som motvikt, ofta en stark man kvinnornas befriare och beskyddare. Någon som Steven Seagal eller Gunvald Larsson illustrerar i sina respektive roller.

 

Vad är det då som krävs för att pojkar och flickor, män och kvinnor, ska kunna bli jämlika och ha en ömsesidig respekt för varandra i mycket högre grad än fallet är nu? Kanske det behövs en kulturrevolution av något slag? Vi har förverkligat jämställdhet och ideal i teorin och i lagen, men knappast så mycket i verkligheten.

 

Kanske det är först då när lagen har hunnit tillämpas i tillräckligt många år och då eventuellt majoriteten av beslutsfattare och påverkare är kvinnor som det sker. Eller blir det tvärtom, därför att männen inte kan hantera det att kvinnor är ledare, ministrar, präster, biskopar, direktörer? Det senaste decenniet har snarare knuffat oss tillbaka till en mer svartvit syn på män och kvinnor än tvärtom.

 

Det som behövs är en djup förändring av hur en man ser på sig själv, på kvinnan, och på dem som på ett eller annat sätt avviker från det specifikt manliga machoidealet.

 

Kolumn i ÖT i mars 2013