Kaj Hedman

Church near Loyston, Tennessee

Kristenheten befinner sig i regression. Kanske har det för den kristne i en värld där den religiösa, politiska och personliga diversionen är så stor, blivit för tungt att orka stå för kärleken till Gud och nästan i varje vardaglig situation, men också i det stora hela? Jag betraktar de överbetonat karismatiska yttringarna av individuell tro, som har framgångsteologin som referensram, som ett slags trosmässig kräftgång. Har vi tappat bort den kontemplativa, intuitiva, ödmjukt lyssnande tron?

Gud är visserligen allas vår Abba, till vilken vi får komma med våra önskningar, men han är inte en godismaskin eller ett orakel. På ett politiskt plan har regressionen lett till en allians mellan kristna krafter och konservatism, något som för mig framstår som synnerligen märkligt, då inte den kapitalistiska marknadsekonomin egentligen alls går ihop med det sätt att se på människa och samhälle som Jesus predikade om.

Som kontrast framstår radikala, socialetiska och jordnära organisationer som till exempel Jim Wallis´ Sojourners som friska fläktar.

I många länder förföljs kristna brutalt. Där är att vara kristen inte en fråga om ifall man är konservativ, moderat eller liberal i sin teologi, utan där är det en fråga om livet. Man kan bli fängslad eller dödad vilken dag som helst. Men fäster vi vanliga församlingsmedlemmar någon uppmärksamhet vid denna sandstorm av slaktande och detta förakt för våra trossyskon?

För att travestera John F. Kennedy: Fråga inte vad kyrkan kan göra för dig, fråga vad du kan göra för kyrkan! Jag har aldrig förstått varför människor tar sig ut ur kyrkan då när det i den förekommer reminiscenser av sådant som en modern lutheran i och för sig inte ska behöva acceptera. Jag skulle hellre se att man skulle ta sig in i kyrkorna och ropa ut sina protester. Kyrkan är visserligen Kristi kropp och representerar Guds församling, men utan sina medlemmar, – hur mycket eller lite ”troende” de nu sedan är, – är kyrkan egentligen bara stenväggar, oberoende av om förkunnelsen är hur bra som helst.

Den här tidens gud är självet, egot, nationalismen, moralismen. Kärleken till och respekten för nästan, – hurudan hon eller han än är -, har svalnat. Social orättvisa, förföljelser av människor på grund av deras kön, ras, tro eller sexuell orientering kommer i skuggan för frågor om tillväxt, ekonomisk framgång och ett yttre sken av moralisk resning, som kanske i många fall kan dölja många andra ”synder” än de som utpekas i kvällstidningarnas ständiga jakt på skandaler.

Vad tänker Herren om en värld där hat och konkurrens går hand i hand med en allt större fokusering på ekonomisk framgång för få och nedgång för många? Hur ser han på genmanipulerad mat och oljan i Arktis? Jag tror att det i vår tros innersta väsen mera är fråga om hjärtats barmhärtighet än om det som ser fint ut hos mig och min familj.

Inkast i Kyrkpressen i juni 2014