Kaj Hedman

Om livets mening. Merete Mazzarella. Essäsamling. Schildts & Söderströms, 2017. 223 sidor.

Det finns ett uttryck, ett ord, som under 1900-talet, och för all del även långt tidigare, hade en status quo av värde och självklarhet, men som i postmodern tid har ifrågasatts både fån höger och vänster, men kanske framför allt av fundamentalister och av sådana, som ständigt ifrågasätter idealism. Det handlar om ordet humanism.

En humanism är en existentialism, hävdade ju Jean-Paul Sartre, och såvitt jag kan se, är det fortfarande för oss, som anser oss vara ”humanister”, en tolkning som står sig, särskilt i förhållande till den regressiva likgiltighet som nu går över världen, och som producerar fenomen som Marine le Pen, Donald Trump eller Nigel Farage.

Man kan kanske också säga att en existentialism är ett medvetande om våra begränsade möjligheter att bygga upp en världsbild som saknar ifrågasättande.

Det är vad jag tycker att vår främsta finlandssvenska kvinnliga essäist Merete Mazzarella gör i sin nya bok som har den fräsiga och utmanande titeln Om livets mening.

Om livets mening kan eventuellt läsas som en sammanfattning av den humanism, den frågande, analyserande och tillika lite i god mening läromästerliga litterära kontext som karaktäriserat MM:s många böcker åtminstone sedan ”Först sålde de pianot.”

Beståndsdelar av livets mening som MM ägnar ett antal avsnitt i den nya bok är till exempel ”det onda”, ”förlåtelse”, ”sorg”, ”medkänsla” eller ”ett gott liv.” Hennes credo uttrycker minnen, tankar, idéer och erfarenheter i både mycket smått och mycket stort, och som vanligt gräver hon fram många elementära citat av olika filosofer och författare ur sin enormt stora beläsenhet för att backa upp sina, om man så vill kalla dem, humanistiska teser. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att boken är både retrospektiv, – MM är lite över 70 år och har orsak att blicka tillbaka likväl som skåda in i framtiden, – och starkt knuten till den våg av grymhet, – humanismens motsats, – som sköljer över vår värld nu på 2010-talet då två tyranner sitter respektive i Kreml och i Vita huset. Samtidigt finns det ett betonat stråk av ödmjukhet genom bokens sidor. Merete Mazzarella skriver alltmer om det goda i att försöka förstå sina meningsmotståndares motiv och bakgrunden till dem och att man inte alltid ska utgå från att man har rätt i alla sina starka åsikter, även om man vill kalla sig själv en humanist.

Jag blir särskilt exalterad när jag läser avsnittet som handlar om ”slumpen” i vår tillvaro, i världen, och i våra liv. När det gäller vår upplevelse av det metafysiska inslaget i vår tillvaro och världsbild kan man kanske placera in MM i kategorin öppensinnad agnostiker med respekt för människor som inte tror enbart på vetenskapen utan som också har orsak eller åtminstone rätt att omfatta tanken på något som är större eller mera mysteriöst än det vi har för ögonen. Till exempel små och stora ceremonier, sådana som är fyllda av människors erfarenheter och behov av något slags ordning i det emotionella och logiska inom oss, betyder en hel del för MM.

Men varför blir jag exalterad? Jo, därför att Livets mening i min egen läsning så mycket stärker det som Mazzarella har att säga om slumpen. Hon bejakar naturligtvis som upplyst humanist slumpens ganska allestädes närvarande etos, men samtidigt ifrågasätter hon den, framför allt genom kognitiva och bevisbara fakta. Människor möts inte alltid enbart av en slump och idéer uppstår inte enbart slumpmässigt. Det finns alltid en bakgrund av något slag till det som vid ett första betraktande kan te sig slumpmässigt. Det är ingen slump att det är just jag som recenserar MM:s nyaste bok. Den saken har att göra med att MM och jag har sysslat med liknande frågeställningar under våra liv, och med att vi båda är kämpande humanister, låt vara från lite olika håll.

När jag läser om tro och otro, mänsklighet och grymhet, ondska och godhet, och kanske framför allt om civilisation och om hur viktigt det är att man förankrar sitt beteende och sin moral i något som man lärt sig av livet och av sin bakgrund, så stöter jag ju på många gemensamma läsupplevelser och framför allt människor som skrivit böcker och skrifter, där humanismen har formulerats på ganska liknande sätt. Jag kan nämna ett flertal judiska filosofer, konstnärer och tänkare, eller till exempel några av mina husgudar som Alexander Solsjenitsyn eller Owe Wikström. MM och jag delar fascinationen och avskyn för likgiltighetens våldsamma trosbekännelser under tiden efter upplysningen.

Upplysningen skulle öppna för frihet, jämlikhet och broderskap, men det blev ju mycket mera komplicerat än så. En sak som fascinerade mig under läsningen av Mazzarellas kanske bästa bok hittills var diskussionen om nutidsmänniskans tendens att fokusera på hur Gud eller gud med litet g upplevs som något alltomfattande i den meningen att det i vår uppfattning om det rätta skulle finnas både gott och ont. I likhet med ateisten och humanisten Georg Klein, min vän som nyligen avled, verkar Mazzarella vara mycket medveten om vår tendens att förneka ondskan.

Hur man sedan definierar ondskan är ju ett krångligt kapitel, men ondskan finns och den tar sig skepnader som ofta liknar en ängels. Det är bland annat i det faktum som vi får se oss i spegeln när det gäller till exempel planetens väl eller den enorma utmaningen med att vara en medmänniska för flyktingar.Merete Mazzarella har på ett lysande och stilistiskt oerhört drivet sätt skrivit om livets mening. Nu är det vi läsare som har som uppgift att försöka finna våra egna meningar i ett hav av idéer och företeelser som på många sätt är mycket annorlunda än de framstod då till exempel MM och jag var – ja, unga. Det var en tid som på många sätt var annorlunda än den tid vi nu lever i.

Recension i Vasabladet (där recension fanns i förkortad version), januari 2017