Kaj Hedman

De flesta av oss är väl medvetna om att det pågår flera paradigmskiften i världen på tröskeln till 2020-talet. Aldrig tidigare har så många haft det så bra som nu, men många av oss upplever att allt ändå hela tiden blir sämre, och aldrig tidigare har mänskligheten upplevt ett så stort hot mot hela den mänskliga tillvaron som nu – i form av klimatförändringen. 

Man kan naturligtvis säga att det kalla kriget och det ännu fortfarande närvarande hotet om kärnvapenkrig har varit ett motsvarande fenomen. Men vi kan väl nog troligen lättare förhindra en kärnkatastrof än påverka klimatförändringen som i värsta fall inom ett par, tre decennier kan komma att kraftigt försämra och till och med förstöra många miljoner människors liv på vår planet.

Helsingfors före detta överborgmästare, före detta europarlamentariker och Samlingspartiets presidentkandidat Raimo Ilaskivi skrev nyligen i sin blogg att han till sin sorg är besviken på marknadsekonomin. Det var ett tungt inlägg strax inför valet av en av kokoomus tyngsta män, även om Ilaskivi nu är ganska gammal och inte längre aktiv i politiken. Ilaskivi varnade för att låta marknadskrafterna ta över mer och mer av social- och hälsovården. Han ser dem som ett hot mot välfärden, äldrevården och folkhälsan.

Men av någon anledning har medelklassen i Finland, hittills, gått med på den kulturrevolution som inneburit att vanliga människor och speciellt de fattiga får betala för att näringslivet och höginkomsttagare får skatte- och andra lättnader till förmån för statsekonomin och för att minska arbetslösheten.  Nu har emellertid de flesta tröttnat på denna nyliberala politik, vilket kommer att innebära en andra kulturrevolution i och med att helt andra krafter tar över efter valet i vår. Socialdemokraterna och Gröna förbundet kommer att ange tonen medan Samlingspartiet får söka sig en annan plats än den ledande. Så ser det i alla fall ut.

På det internationella planet är det mer komplicerat. Donald Trump och Vladimir Putin, två smarta vettvillingar, verkar vara gjorda av teflon, och i Europa är det ingen som på allvar hittills vågar utmana Viktor Órban som nu tagit Marie le Pens plats – och mera i nationalismens och rasismens tecken.

I den här situationen förefaller det mig som om konst och litteratur kunde, än en gång, spela en större roll än den gör. Vilken är orsaken till att den kulturella ”kulturrevolutionen” har svårt att komma igång. Människorna ser inte längre så mycket utåt och bryr sig inte så mycket om andra. 

Vi lever i en narcissistisk kontext, och det leder till att även om det fortfarande görs till exempel fantastiska filmer och skrivs betydelsefulla böcker, så har de inte samma resonansbotten som för något eller några decennier sedan. Det blir intressant att se om detta kommer att genomgå en förändring.

Kolumn i Vasabladet, mars 2019