Kaj Hedman

 

Jag blev lite upprörd då jag såg att president Sauli Niinistö häromveckan, efter sitt besök i Kina, hade sagt till pressen att ett litet land som Finland ska hålla en låg profil när det gäller att påpeka brister i mänskliga rättigheter när det gäller stormakter. Ändå hade Niinistö själv tagit upp frågan med Kinas ledare, och fått till svar av president Xi Jinping att ”vi har mycket att lära oss när det gäller mänskliga rättigheter.” Förmodligen hade Niinistö ett mer eller mindre uttalat uppdrag från EU att ta upp saken med de kinesiska ledarna. Han var ju det första utländska statsöverhuvudet som träffade de nyvalda stats- och regeringscheferna i Kina.

 

Så vad är problemet med att som ett litet land tala om mänskliga rättigheter? Är det inte tvärtom så, att en kultur, där mänskliga rättigheter betonas, ofta hör hemma just i små länder, som har välorganiserade rättssystem, och ett ordnat samhälle i största allmänhet?

 

Problemet torde vara att Finland fick en slänga, tillsammans med de övriga nordiska länderna, för att vi varit alltför mycket av ”besserwissers” i sociala, ekonomiska och kulturella frågor då vi hanterat dem inom ramen för FN. Orsaken till att Finland missade den hett eftertraktade platsen i säkerhetsrådet lär ju, åtminstone delvis, ha varit att vissa sydamerikanska och afrikanska länder, eventuell även asiatiska, anser att vi har varit för stöddiga och vetat för mycket om hur saker och ting ska ordnas, då vi har arbetat med och i u-länderna.

 

Den andra sidan av slanten, den att Finland tillsammans med de skandinaviska grannländerna, har stått för en proportionellt sett mycket stor u-landshjälp och solidaritet med fattiga länder, vägde tydligen inte så mycket. Man kan tycka att presidentens uppgift vore att påpeka också detta, i stället för att ta tillfället i akt att huka sig. Det hör till den nordiska välfärdsstatens kulturella kontext och ideologi att föra fram och försvara mänskliga rättigheter.

 

Att börja tumma på de principerna är att göra sig själv en otjänst, även om det innebär att man inte är så populär på alla håll.

 

En annan sak är att Finland minsann inte har så mycket att skryta med när det gäller mänskliga rättigheter i det förflutna. Nya forskningsrön och avhandlingar visar med önskvärd tydlighet mer och mer av den grymhet som ockupationen av Fjärrkarelen förde med sig under fortsättningskriget. Finland har ännu att göra upp även med de många kontakterna på sociala, medicinska och kulturella plan, som vi hade med nazisterna under 30-talet och under kriget. Detta är ett mer än mörkt, man kan säga att det är ett svart, kapitel i vår historia, som blivit mörklagt och vilkens problematik blivit sopad under mattan. Nu verkar det som om de nya rönen i bästa fall dyker upp som braskande rubriker i Iltasanomat för att glömmas bort som obehagliga artefakter följande dag.

 

Så på det sättet har Finland inte någon anledning att yvas. De illgärningar som begicks mot män, kvinnor, barn, soldater och åldringar under kriget togs märkligt nog inte upp av kontrollkommissionen eller av Sovjetunionen strax efter kriget i någon högre grad. Man nöjde sig med att kuva Finland politiskt och binda landet militärpolitiskt. Det lyckades man ju inte så bra med i längden, men det var först efter Sovjetunionens fall som landet blev fritt att söka sig till andra allianser och annat samarbete.

 

Det är samtidigt viktigt att minnas att merparten av de män, som på grund av värnplikten var tvungna att dra ut och slåss mot en nästan övermäktig fiende, inte hade någonting som helst att göra med regeringens och försvarsmaktens brott i Karelen. De som är ansvariga för grymheterna ligger i graven sedan länge.

 

Civilbefolkningen, som stod som en pelare bakom sina pojkar vid fronten, var till största delen okunniga om vad nazism egentligen var, och många människor var fastklistrade i fördomar. För att inte tala om de sår som ännu blödde efter det grymma inbördeskriget och som gjorde att man många gånger var oförmögen att tänka mänskligt och rätt om stora, principiella ideologiska frågor. Inte för att det egentligen är någon ursäkt för att falla för en sådan svindlare som Adolf Hitler.

 

Men det är en mänsklig rättighet även för ett litet land med svarta fläckar i sin historia att ha rätten att påtala brott mot mänskliga rättigheter och att med sitt exempel visa på hur man bättre kan måna om människors rätt när det gäller religion, yttrandefrihet, kulturell oavhängighet, sexuell orientering eller etniskt ursprung. Det är alltid bättre att vara föregångare än att vara eftersläntrare, oberoende av vad andra tycker och tänker om det.

 

 

Inkast i Vasabladet i maj 2013