Kaj Hedman

Barack Obama har under sin presidenttid talat om att göra livet bättre för medelklassen.

I det paketet ingår föresatsen att få fler fattiga människor så att säga upplyfta till medelklassen.

Med medelklass menar man i USA människor som individuellt tjänar ungefär 50 000 – 100 000 dollars i året, som har råd att betala för sina barns skolgång, och att ha statligt stödd sjukförsäkring..

Idén är alltså att de flesta människor skulle höra till den här samhällsgruppen och att de skulle ha ett något sånär stabilt jobb. .

Man kan vara arbetare och stolt över det även om man hör till medelklassen och inte behöver gå och marschera på gatorna med röda flaggor.

I Finland är det mest vanliga samtalsämnet bland dem som hör till den lägre medelklassen eller är fattigare nerskärningarna i vår välfärd. Det som, med rätta, upprör människor mest är att det blivit tungt och svårt att få adekvat vård i rätt tid och på rätt sätt, och att i och för sig till en del nödvändiga strukturomvandlingar oftast drabbar de som är sjukast och äldst.

Idén att de sjuka och gamla i allt högre grad ska kunna börja köpa privat vård och hemservice medan de bor i sina egna hem innehåller en bomb. Den bomben tickar allt snabbare då till och med alla riksdagspartierna saknar förmågan att få ihop en vettig och genomförbar social- och hälsovårdsreform.

De som får lida mest är de psykiskt skadade och sjuka.

40 procent av anhöriga till psykiskt sjuka insjuknar själva i depression och 50 % av anhöriga till psykiskt sjuka barn blir deprimerade. Att detta sker beror inte enbart på att de anhöriga är sjuka utan på det sätt som vården för dem skärs ner och skalas bort. Under hösten och vintern har både psykiskt sjuka och åldringar i t ex Karleby fått se sig till och med vara utan vård eller utan planering och kommunikation av sin vård på grund av den ostrukturerade strukturomvandlingen vid HVC och i stadens hemvård.

Var och en kan själv räkna ut vad räkningen kommer att bli för samhället när de sjuka blir utan vård och de anhöriga blir alltmer beroende av frivilligorganisationers stöd men inte får tillräcklig hjälp av samhället.

Många internationellt kända ekonomer har påvisat att EU:s så kallade ”austerity politics”, dvs nedskärningarnas och sparandets politik, kommer med en stor räkning i slutändan. Thomas Pickety vägrade ta emot franska statens höga utmärkelse för sin bok om detta därför att han inser att hans budskap om att EU:s politik är fel ändå inte tas på allvar.

USA har gått en annan väg än vi och fått sin ekonomi i gång och arbetslösheten har sjunkit kraftigt. Utan att spara kan man förstås inte få något till stånd, men sparandet till döds kommer att leda till en nedmontering av välfärdsstaten, en ökad klyfta mellan fattiga och rika, samt en alienering av ungdomarna, som inte får några jobb och någon framtidstro.

Medelklassens dilemma är att de som tillhör den eller skulle vilja tillhöra den inte får höra mycket till alternativ till nedskärningarna och den utökade otryggheten.

 Kolumn i Österbottens Tidning 2014