Kaj Hedman

Gråsvarta moln bakom skira majknoppar på träden: en man klädd i mörka halare kryper omkring på taket här invid. Bakom molnen breder solsystemets fixstjärna ut sina vingar. Vi lever i ett bistert men snällt klimat: det värsta som kan hända är en vanlig storm, och ett störtregn. Min nyligen bortgångne granne berättade att man en gång på trettiotalet varit tvungen att köra med släde på midsommaren. Vintern hade hakat sig fast så att snön föll över Storby då.
Det finns inte så mycket att vara rädd för till det yttre. Ändå florerar rädslan och hatet både inom- och utombords även i en klassiskt lugn skandinavisk miljö.
Som Marit af Björkesten påpekar i sin kolumn på ledarsidan i dagens HBL (17.5.11) så finns det många miljoner människor i EU-länderna som talar ett annat språk än majoritetsspråket i landet där de bor. Det är inte endast finlandssvenskarna som uppmanas hålla på Sverige i hockey eller ”flytta tillbaka dit därifrån ni kommit.”
När min familj 1963 flyttade från Vasa till Tammerfors frågade den första människan vi mötte på torget, en äldre medelålders man i en grå ytterrock, när vi hade kommit från Sverige. Jag tror att de flesta av mina förfäder alltid har bott i Finland, men från min mormors sida lär släkten ha invandrat från Dalarna i början eller mitten av 1800-talet.
Rädslan för det främmande, särskilt om det är fråga om en minoritet av etnisk karaktär, är hotfull och väcker starka, hatiska, obehärskade känslor.
De skandinaviska länderna är mycket små och har alla en förhållandevis liten befolkning som kommer ”annanstans ifrån.” Till och med det multikulturella Sverige är en etniskt komplex enhet endast i miniatyr om man jämför med många andra länder, som till befolkningsantalet är mycket större.
Då man invanderar Haparanda och bränner svenska flaggor är man tydligen inte medvetna om att det dels handlar om något mycket djupare än ishockey. Man kommer inte heller att tänka på Stalins pogromer och Hitlers massmord.
Var och en människa som är rädd för det okända, rädd för döden i den andres blick, hittar nog på sin egen SA, sin Sturmabteilung, utan att det finns någon rationell orsak till det.
Himlen öppnar mer och mer av det djupt sommarblå ovanför min trädgård. Det blev ingen storm i dag. Inget regn. Stjärnorna på Europas himmel och på EU:s flagga de blänka. Vinter och vår möts, och skiljs. Människorna kunde också se varandra som förbipasserande moln, av vilka de flesta är vita stackmoln med vänliga blickar. Tigern i djungeln lurar inte bakom hörnet. Men det är svårt att visa kärlek och att lyssna.