Kaj Hedman

Mörka skyar i världen

Adolf Hitlers ungerska köksbiträde på Berghof har berättat att himlen färgades djupröd och svart, och blåsande skyar rev sönder molnen ovanför rikskanslerns bayerska högkvarter natten då andra världskriget bröt ut. Hitler själv, då han såg vad som hände, blev hysterisk av spänning och medvetenhet av att han hade släppt lös krafter som svårligen kunde tyglas.

Det förblir oklart om hembiträdets iakttagelse är enbart en anekdot eller om den är sann, men den är i varje fall en existentiellt symbolisk berättelse, som var och en kan tolka på sitt eget sätt.

Jag har inte sett några andra blixtrande skyar än de som vanligen syns ganska bra i väster särskilt på höstkanten och under vintern medan solen går ned på Kyrkbacken i det som för fyrtio år sedan var centrum i en rural landskommun som hade svenska som majoritetsspråk.

Ibland tänker jag på den tiden, särskilt nu då diskussionerna virvlar kring fulljoursfrågan i svenska Österbotten, dit Karleby stad inte hör.

Historien upprepar sig, men förändringarna i till exempel det finländska landskapets kommunala strukturer har varit enorma under de år som gått sedan jag flyttade till Kyrkbacken. Endast den kritvita, redan i slutet av 1300-talet påbörjade Sockenkyrkan, står kvar som ett till synes evigt landmärke.

Det var med onda aningar som många av oss flöt igenom år 2016. Europas kultur har förändrats kraftigt, IS lurar i snart sagt varje hörn av kontinenten, traditionella regeringar faller som käglor, och Donald J Trump, en psykiskt instabil men begåvad businessman med en otydlig agenda, väljs till president trots att han får nästan 3 miljoner färre röster än den av många amerikaner föraktade feministen, humanisten, metodisten Hillary Clinton.

Snart befinner sig en stor del av västvärlden i gungning när frihandeln mer eller mindre upphör mellan de kontinentala makterna, Storbritannien utträder ur EU, och Donald Trump börjar sitt schackspel med döden – i form av V V Putin, som av Trumps mäktige partikamrat John McCain (R) kallats ”a thug and a murderer.”

Europa har inte klarat av den enorma kulturomvandling som de många tiotusentals, ja, miljontals muslimerna och araberna har fört med sig till vår världsdel. Integrationen har inte förlöpt på ett så lugnt och konstruktivt sätt som vi, som bejakar mångkulturella samhällen, skulle ha önskat.

Mot den här bakgrunden framstår till exempel nobelpriset i litteratur till Bob Dylan som ett ljus i mörkret. Ett av ändå många tecken på att hatet, ondskan, regressionen och konservatismen ännu inte segrat i vår värld. Bob Dylans lyrik och sångtexter har sitt ursprung i en sensibel och sund osäkerhet som står i bjärt kontrast till all bakåtsträvande fundamentalism som sköljer över världen i form av terror och trångsynthet.

Ändå känns det som om en era av oberäkneliga och skrämmande stormskyar syns vid himlaranden när Donald J Trump snart har svurit presidenteden på Capitol Hill.

Kolumn i Österbottens Tidning, januari 2017