Nostalgins ursprung
Skrivet 06.02.2013
Nostalgin som genre och företeelse har ingalunda försvunnit från det postmoderna samhället. Den lever kvar, inte som en artefakt, utan snarare som en allmängiltig krydda i nutidsmänniskans tillvaro, till synes oberoende av tidsandan och nya epokers tillkomst.
Var och en av oss torde ha en medveten eller omedveten upplevelse av det magiska ögonblick då vi i barndomen skapar vår egen nostalgiska bubbla; tillvaron, men särskilt en erfarenhet av vår sårbara känsla i vår inre värld, blåser då en vision till glas där vi överträffar vår egen tillgång till fantasins fullkomning. Denna sköra bubbla bär vi som en hinna i vårt medvetande så länge vi lever.
Med psykologiska termer skulle man kanske kunna förklara företeelsen som ögonblicket då vi först blir varse vår dödlighet och begränsning. Barnets omnipotens upphör, och den odödliga i oss skapar ett substitut för det omöjliga i att hålla fast vid den magiska fullkomningen.
Nostalgin har förvisso även en kollektiv aspekt. Den yttrar sig både nationellt, i form av nationalistisk och kollektivistisk yra och i ett dröjande i något man upplever som mera högstämt och upplyft i det förflutna, samt internationellt, i gemensamma melankoliska och bakåtblickande drömmar om en tid då idéer och sammanhang upplevdes som mer betydelsefulla än de som finns nu.
Varför är ord som ”retro” och ”vintage” så populära i vår tid? Det fanns inte mycket av sådant då när till exempel jag var ung. Man blickade inte mycket bakåt. Man såg historien och det förflutna som mörkt, fullt av lidande och fattigdom. Man hade en ocean av våld bakom sig i det kollektiva minnet, likväl som i det individuella. Krigen hade satt sina spår.
Nu kan vi se nostalgiskt till och med på krig och katastrofer. Det finns alltid hjältesagor och bragder, samt stämningar av sammanhållning och enkelhet, som i ett längre tidsperspektiv framträder som glödande och underbart mitt i allt elände.
Nostalgins uppgift verkar vara att dels upprätthålla våra sensuella och intellektuella drömmar om någonting fulländat i det som ska komma, eller att upprätthålla ett slags sorgmodigt hopp, till exempel ett ögonblick då man första gången såg och hörde ett tåg, eller stod ensam vid en havsstrand, medan sjöfåglarna svepte omkring i luften, som också var fylld av en eller annan melodi som av någon anledning grep tag i en.
Både hoppet och sorgen är släkt med nostalgin. Utan nostalgin, som kan vara knutet till nästan vilken händelse som helst, som kan vara obegriplig för en annan än oss själva, skulle vi torka ut på tårar, levande minnen, och mista känslan av att leendet trots allt har en plats i sorgens bo, ungefär som i Chaplins Moderna tider.
Så är då nostalgin kanske den ursprungliga människans svar på den ständigt pågående rationaliseringen av det rent mänskliga – teknikens utmaning mot det naturliga.
Kolumn i ÖT i februari 2013
Foto: Public Domain Photos
Finfin text! Sällan man får läsa någonting så insiktsfullt om detta svåranalyserade och ofta felaktigt förstådda ämne. Kaj, du sätter fingret på flera centrala punkter i detta känslokomplex som jag brukar tänka mig att nostalgin är. En intensivt personlig känsla som samtidigt ofta på ett paradoxalt sätt är kollektiv till sin natur, precis som om de mest personliga bilderna i vårt undermedvetna samtidigt också skulle vara de vi delar med andra människor. Finns en passiv, nästan lite självförstörande eller -förgörande kvalitet i nostalgin som gör den så dubbelbottnad för att inte säga förrädisk. Att hamna i dess klor är inte att rekommendera. Nostalgin tycks nästan alltid handla om förlust, brist, längtan efter fullhet och är därmed på ett märkligt sätt besläktad med det religiösa, men ändå något radikalt annat. Nostalgin kan gälla, som du fint visar, också mycket otrevliga saker, som krig. Kanske är just krig för övrigt speciellt nostalgiframkallande, tänk så många filmer dedt finns om den tyska ockupationen av Frankrike, eller japanernas angrepp på Pearl Habour eller det finska vinterkriget och fortsättningskriget.
Tack, Sven-Erik, för din synnerligen trevliag respons och för alla intressanta tillägg och synpunkter. Ja, krig är ju liksom kolonialism till exempel, just sådant som kommer in i våra kollektiva minnen på ett mörkt sätt. När det gäller kolonialismen, som jag alltid funnit vara ett fascinerande fenomen, så finns där ju något storslaget och magnifikt, men lika väl något mörkt, nedslående, destruktivt inbyggt. Något narcissistiskt. På samma sätt kanske man kan säga att nostalgin då skiljer sig från religionen så att det nostalgiska är klart jagcentrerat medan religion i bästa fall och rätt utövad är kollektivt inriktad men även i första hand förstås inriktat på ett du i motsats till ett jag. Vertikalt och horisontalt. Incitamenten till nostalgin kommer från det egna jagets defenser och behov av omnipotens, medan incitamenten till andliga upplevelser bör komma utifrån, från en flytande värld eller tillvaro dominerad av kärlek och dialog. Ändå är nostalgin viktig: den ger oss tröst och insikt i det egna psyket, om vi kan hantera den på rätt sätt. För mig hör den även intimt samman med upplevelser av musik, säkert så även för många andra.
Ja, och så heter det ju Pearl Harbour, blir så där man skriver för snabbt! Fin uppföljande analys där av närheten och ändå avståndet mellan det nostalgiska och det religiösa! Håller med till 100 procent. Också detta med nostalgins tröstande roll är viktig. En filmregissör som försökt göra en hel karriär med nostalgin som tema är italienaren Giuseppe Tornatore, han med Cinema Paradiso. Hans senaste, Baaria, är ett försök att göra en ny Cinema Paradiso, men tyvärr blir resultatet klart svagare, nostalgin är inte att leka med ens om man är filmregissör!
Tack! Jag ska kolla på Baaria, låter mycket spännande. Överhuvudtaget mycket stimulerande att diskutera det här ämnet. Pearl Harbour ur ett helt annat perspektiv än det vi är vana vid har vi kanske diskuterat tidigare, nämligen den japanska filmen Attacken på Pearl Harbour från ett-två år sedan; intressant japansk Hollywood, det!
Har Baarìa på DVD, kan skicka med snigelposten!
Super! Tack så mycket.
I allmänhet förklaras våra drömmar som hjärnans sätt att organisera det omväxlande inflödet. Sannolikt sker någon form av kemisk process under drömtillståndet.
Ibland funderar jag dock på om drömmarna även är ett sätt att leva ut nostalgin eller eventuellt bristen på nostalgi. Frväntningar om det som vi inte ännu nått.
Smart kommentar, Anders, tack för den! Säkert finns det ett samband. Dagdrömmeri och drömmar har ju något gemensamt. Och drömmarna ingår i en spännande kommunikativ enhet som består av det medvetna och det omedvetna. Jag kan gott tänka mig att psyket kompenserar ogenomförda visioner och önskningar genom att manifestera dem i våra drömmar.
Distinktionen dagdröm och nattdröm är, tror jag viktig att notera i det här sammanhanget. Nostalgin är mer besläktad med dagdrömmen (och fantiserandet) än med den nattliga sömnen, vill jag mena. Drömmen i djup sömn är av ett annat, häftigare och ibland konstigare, inland mer hotfullt slag, gränsande mot mardrömmen.
Det finns en skillnad, ja. En dagdröm är mera ett begrepp, något som liknar fantasi eller positiv nostalgi. Det ännu ouppnådda, planer, förhoppningar. De nattliga drömmarna sägs, rent kemiskt, vara hjärnans sätt att ”packa om hårdskivan”, för att tala datorspråk.
Mardrömmar är den negativa delen, som kanske kommer sig av otrevliga synförnimmelser. En blind drömmer inte på samma sätt som en seende, men rent kemiskt sker samma sak.
Nostalgi kan lätt bli ett ekorrhjul, som S-E tidigare skrev. Dock är väl nostalgin av positiv karaktär där tidsbegrepet inte nödvändigtvis har en riktning. Nostalgins släktskap med det religiösa är en intressant vinkling. Något av, som Alf Henriksson skrev, ”evighet fram och evighet bak”.
Jag tror att dagdrömmar, drömmar och mardrömmar endast är olika aspekter av hjärnans och minnets sätt att leva upp till uppgiften att leva som människa, ständigt vid avgrundens brant, ständigt på bergets topp. Nostalgin ser jag som en defens, som kan förekomma i alla dessa tillstånd, mest kanske ändå som ett svärmiskt uppehållande vid det paradisiska, det fallna och förlorade.
Jag skulle gärna fundera mer på och diskutera mera den här religiösa aspekten. ”Evighet fram och evighet bak” är onekligen mycket smart!
Ibland är det svårt med rättskrivning. Tredje gången gillt då? Pearl Harbor heter staden på Hawaii där den japanska attacken mot en amerikansk flottbas skedde den 7 december 1941.
Du har rätt. Pearl Harbor ska det vara. Nu fick vi det på stickan.
Jo, defens och det fallna, förlorade paradiset! Där finns mycket av det som är centralt i det nostalgiska tillståndet, så vitt jag förstår. Det visar också på något annat som är intressant. Nostalgin tänks ofta tror jag som ett utpräglat temporalt fenomen, alltså något som är utsträckt i tiden (den förlorade barndomen etc), men den har också nästan alltid en rumslig dimension som är viktig. Kan gälla (lek)saker, smaker, lukter, rum, platser som triggar det nostalgiska.
Tänk apropå platser på Venedig (t ex i filmen Döden i Venedig),Rimini (Amarcord) Montmartre (Amélie), en italiensk paradisisk ö (Il Postino eller Cinema Paradiso), en gammal oceanångare (Titanic eller The Legend of 1900). Både Cinema Paradiso och The Legend of 1900 är regisserade av Giuseppe Tornatore, den samtida regissör som kanske är den som mest omfattande utforskat det nostalgiska på film, i varje fall på senare år.
Jo för att inte tala om Marcel Proust … De återkommande retrofenomenen, där människorna har behov av att på ett nostalgiskt sätt återuppleva eller återuppliva gångna epoker, decennier mm är ju ett bevis för någon slags verklighetsflykt. Och då kommer jag till din andra kommentar, dvs den om dödsdriften. Jag upplever att samtidigt som nostalgin innehåller en längtan till ett bättre, mer fulländat, fridfullt ”rum” så har den också den mörka sidan, dödsdriften som du skrev, men det handlar kanske om ett försök att förneka döden, en flykt undan ett medvetande om vår död och vår dödsdrift, eller – i bästa fall – ett gediget försök att försöka hantera denna drift och denna reella medvetenhet om livets förgänglighet. På ett andligt plan kanske man då också kan tillägga att där finns en connection till det transcendenta, till en annan verklighet, som man då också kan tro på eller eventuellt välja att tro på. Men det kan säkert vara väldigt olika för olika människor.
Ännu ett litet tillägg om detta fascinerande ämne:
Läste nyss i en mycket spännande och mångfacetterad bok om Van Morrison, sångaren från Belfast, som är så svår att kategorisera. Greil Marcus, rockkritikern och författaren från San Francisco, skriver bl a om låten On Hyndford Street, där Morrison minns sin barndoms och ungdoms Belfast. Citat ur boken: ””Nostalgia pulls down like quicksand, and it’s always had Van Morrison in its grip.”
Marcus kopplar samman nostalgin med människans dödsdrift, en tanke som jag tror träffar ganska så rätt och som också rimmar väl med det som sagts här på Kajs blogg om detta ämne.
Jo, och sen har ju också nostalgin alldeles tydligt en likhet med och många beröringspunkter med utopin. Nostalgin är på något sätt utopins andra pol, inte dess motsats, men nog motspelare, som Andreas Huyssen, litteraturvetaren, påpekat. Enligt Huyssen har det skett en vändning i den senmoderna och postmoderna tidsåldern (som vi möjligen redan passerat) från utopins pol in mot nostalgin som central tidsmässig ”drömorientering”. För mig är också nostalgins närhet till plats så slående, det är ju ett tema Karin Johannisson tangerar i sin bok Melankoliska rum. Känns f ö fortfarande som om det skulle finnas väldigt mycket ogjort vad gäller tänkandet om och utforskandet av nostalgin, trots att det skrivits ganska mycket om fenomenet.