Ondskans presidium

Skrivet 23.11.2016
Donald J Trump, en ondskans apostel?

Donald J Trump, en ondskans apostel?

Kanske är det så att ondskan träder fram ur sina skuggor periodvis i världshistorien, denna oändliga och till synes eviga metafysiska vandring, där vi, dagens människor, är både värdar samt gäster och främlingar, för en tid?

Vad är ondska? Ondska är helt enkelt motsatsen till kärlek och skapelse. Den är, varifrån den än kommer och var den än har sin hemvist, det konstruktivas och det växandes motsats – destruktivitet, nedbrytande, en i symbolisk bemärkelse cancerogen cellförstörelse.

Ändå är perspektiven så olika, och där den ene ser ont, ser den andre gott. Man kanske kan bli förblindad av ”hatet” i det egna lägret, och enbart se hatet i det andra, också?

Jag har vänner som hatar Obama och ser honom som ondskan personifierad. Ändå är det otänkbart för mig att se den intellektuelle, socialliberale och stilige presidenten och hans vackra, kärleksfulla fru, som någonting annat än en visserligen ofullkomlig men underbar person, som brinner av vilja att göra världen till en bättre plats, inte minst för dem som saknat guldskeden i munnen vid sin födsel.

Men Donald J Trump? Hur kan man härma en handikappad, kalla kvinnor för grisar, och säga sig kunna ha sex med en kvinna när man vill för att man är rik, och samtidigt presentera sig som de fattigas och arbetarnas vän, fast det mesta man vill är att sänka skatterna för de rika och se till att kvinnor mister sin rätt till sin egen kropp?

Man ska göra Amerika stort igen. Det behövs säkert, för även om många av oss både i väst och öst ser det som något negativt att söka sig tillbaka till 1950-talets samhälle, så är Amerika allt annat än underbart, om man ser till många fenomen i och omkring det landet, idag. Det är skrävlandets, den narcissistiska individualismens och våldets land, både innanför och utanför. Men tillika också så mycket fint och vackert. Var finns mera filantropi och medlidande, uppfinningsrikedom, vänlighet och sammanhållning?

Men det var ju likadant, på ett sätt, i Weimarrepubliken. Hitler förklarade ju att han skulle ”göra Tyskland stort igen” – och han hade en syndabock, liksom Trump. ”Helvetet, det är de andra”, skrev Jean-Paul Sartre, och hur rätt hade han inte.

Svart och vitt blandas i den nya amerikanska soppan. Steve Bannon, en antisemit och ytterhöger, ska leda strategin i Vita huset. Mike Pence vill till exempel strypa penningflödet till HIV-forskningen och i stället satsa pengar på konversionsterapi, det vill säga en sådan terapi som strävar efter att tvinga homosexuella människor att inbilla sig att de egentligen är straighta.

Men i Belgrad, där jag har en god vän, välkomnas liksom i Moskva, Donald J Trump som en kamrat. Det var ju Bill Clinton som bombade Serbien sönder och samman och tiotusentals människor dog, även kvinnor och barn. Gifter från bomberna lär fortfarande finnas kvar i atmosfären i Serbien.

Man kan ha olika åsikter och vinklingar, men en sak är säker: hatretorik och vinglande fram och tillbaka utan ett konkret program tyder inte på en konstruktiv och osjälvisk syn på världen.

 

 

Kolumn, Österbottens Tidning, november 2016



Lämna en kommentar