Kaj Hedman

När sommardagarna snart vänder sig till höst, och björkarna mörknar under den allt lägre solen, ligger det nära till hands att en filosof vaknar till liv i hjärnans kammare.

 

Hur filosofi och ekonomi egentligen går ihop är ändå för mig fortfarande någonting av en gåta, och jag har aldrig tänt på de stora ekonomiska filosofernas teoribyggen. Ekonomi handlar om krasshetens hus, där människor bor som är tvungna att underkasta sig kapitalismens olika sidor – de soliga likväl som de ljusskygga.

 

Den finländska ekonomin sägs befinna sig i ett ännu sämre läge än under den så kallade ”laman” i början av 90-talet.  Medicinen kommer, åtminstone enligt ledande politiker, att bli ännu beskare nu än då.

 

Vi ska bli riktigt utfattiga, eländet ska rinna över oss, och välfärden ska ”räddas” endast genom strukturella reformer och förlängda arbetskarriärer. Det lär inte dröja länge innan skattehöjningar av alla olika slag också blir verklighet.

 

Vad som blir kvar av välfärden återstår att se. Vi står, i ett eskatologiskt perspektiv, modfällda och betraktar de svallande vågorna vid oceanens strand.

 

Bibeln nämner även att människorna i de yttersta tiderna ska bli kärlekslösa, egocentriska, kalla, och att de ska bry sig endast om pengar.

 

Men vad är det som gjort att vi glidit över från en altruistisk samhällssyn till en egocentrisk? Hur kommer det sig, att Jyrki Katainen anser sig kunna cementera en ny finländsk finländsk världsordning, där individualism och styrka har tagit över efter en solidarisk syn som byggt på gemensamma krafter och intimt samarbete?

 

Om man vill vara riktigt konkret kan man peka på två paradigmskiften i de två viktigaste stormakternas politik. USA hade ett stort överskott i handelsbalansen på Clintons tid, samtidigt som grundernas lades för kommande försök till sociala reformer. Det byttes snabbt ut till Bush och hans krigiska socialhökars spenderingspolitik, som gynnade enbart de rika och mäktiga och lämnade de vanliga människorna utan arbete och bostäder.

 

Dels handlar det om att Jeltsins reformpolitik byttes ut till Vladimir Putins rigida styre, samtidigt som Barack Obama är pantfånge hos de konservativa republikanerna.

 

Att denne fredsduva visat sig vara snar att dra från höften, och skicklig på att spionera på oss alla, har inte gjort någonting bättre.

 

Men det är knappast fast vid personer, eller ens vid partier. Marx försökte konstruera ett samhälle, som skulle byggas på kommunernas inbördes solidaritet. I dag är kommunerna verktyg för de fria penningströmmarnas sorlande och sövande ljud, som bedövar och bedrövar den lilla människan, som får allt mindre makt i en tid då makten tillhör helt andra krafter.

 

 

Kolumn i ÖT i augusti 2013