Kaj Hedman

Efter Michel Ekmans mycket uppmärksammade, ”Självbiografiskt lexikon” (2017), som särskilt har prisats för dess kombination av sträng realistisk iakttagelse och ödmjuk värme, bjuds nu Ekmans läsare på en minimalistisk men mycket innehålls- och nyansrik anteckningsbok från forskarens och författarens vardagliga liv både innanför och utanför yrket i ”Jag tänker på nötskrikor; Anteckningar.” 

Boken omfattar ett stort antal rätt så korta men fantastiskt innehållsrika anteckningar från livet framför allt i och omkring lägenheten i Drumsö, som också är Ekmans arbetsplats, där han bor med litteraturredaktören och författaren Pia, som han alltid nämner med stor värme. Vi får följa med på hans långa promenader längs stränder och på skogsstigar. Vi får delta i butiksbesök, matinköp, fotbollsmatcher han går på, och vi får ta del av filosoferanden kring familj, nära relationer i det grumligt hårda borgerliga samhälle vi lever i, och vi höra om många oförglömliga möten med både kända och helt okända, högt uppsatta och alldeles vanliga medmänniskor. Framför allt får vi läsa påpassliga citat och tankar kring många böcker och texter.

Anteckningarna börjar i april år 2013 och slutar i december 2018.  Många världshändelser och privata både med- och motgångar ryms med. Ekman bevisar med sin dagbok att det är möjligt att kombinera å ena sidan en längtan efter ett bättre samhälle och en sorg över en åldrande och dyster vinter med att å andra sidan kunna njuta av ögonblickens skira och gnistrande magi. 

Ekman har både i sin självbiografi och i den nya boken skrivit om en kronisk sjukdom sedan barndomen och diskuterat en kombination av tuffhet och känslighet. Var och en som själv har liknande upplever kan känna igen sig i Ekmans osentimentala men även tillräckligt emotionella sätt att beskriva lidandet. Det är som om boken skulle skrika ut det som vi inte alltid vill inse: att livet är ofullkomligt, och att vi mitt i bitterhet, saknad och lidande ändå kan finna kärlek, uppskattning, sympati och igenkännanden. 

Boken är en vägvisning i tålamod och förmåga att uppskatta de små godbitarna i livet. Men det är ju klart att den i mycket också handlar om litteratur, konst och politik. Vi har alla vår egen bakgrund i sådant och vi är tvungna att förhålla oss till denna bakgrund, oberoende hur rättvis eller orättvis den kan kännas. 

Fåglar spelar en stor roll i boken, liksom möten med intressanta människor. Ekman beskriver finländska människor ute på gator och torg på ett empatiskt men realistiskt sätt. Fågelskådandet är för honom mera en iakttagelse av mänskligt och naturligt beteende än ett fanatiskt frossande i detaljer. 

Det finns mycket jag skulle vilja citera ur den kvicka och tillika lite sorgsna boken. I slutet berättar ME om hur hans dementa mamma mitt i sin tystnad där man inte längre kan kommunicera plötsligt ändå säger: ”Huvudsaken är ju ändå att jag får se dig.” 

Det är gränslöst sorgset, men innehåller också en slags nåd. Minnesvärd är också scenen från FFC-demonstrationen mot regeringen för något år sedan och dess skildringar av de medverkande. Man anar en sorg över frånvaron av det allvar som fanns i det arbetande folkets opinionsyttringar för tjugo, trettio år sedan.

Jag böjer mitt huvud i respekt för Ekmans beslut att inför premiären på den hundrasjuttionde Okänd soldat-filmen besluta att under jubileumsåret 2017 inte läsa en enda bok eller se en enda film av en vit finsk man. Kanske gick ME miste om något genom det här men han gav sig också en möjlighet att ta avstånd från de många schabloner som i dag får många av oss att oroa oss för nynationalism, populism, rasism och den allmänna dumhet som breder ut sig ibland oss. 

Jag tänker på nötskrikor

Anteckningar

Michel Ekman

Schildts&Söderströms, 2019

Recension i Vasabladet, juni 2019

Varifrån kom den – den irriterade, arga, påstridiga andan, som har brett ut sig över så stora delar av världen? 

Ekorrhjulet snurrar vidare. Vi skapar motbilder och fiender där vi bara kan finna dem.

I EU-parlamentet fick nationalisterna inte så stora framgångar som väntat och det gröna blocket fick framgångar, men där sitter nu till exempel Teuvo Hakkarainen och Laura Huhtasaari. I Ungern fick den brutala halvdiktatorn, som rider på människornas xenofobi, Viktor Órban över 56 procent av rösterna, och hans medlöpare bland småpartierna behöll också sina positioner. 

Ett block av ärkekonservativa, kvinnofientliga, klimatskeptiska och flyktingfientliga nationalister ökade sitt inflytande medan Storbritannien med den knappa brexitmajoriteten bland folket är på väg ut ur vår fredliga, europeiska gemenskap.

Det som gör mig mest upprörd är inte ens Donald Trumps ”imperiella” presidentskap, där inga fula och läskiga utspel är förbjudna, utan det tilltagande våldet och trycket mot kvinnor och barn.

Metoo-rörelsen har lyckats sätta igång en våg av protester och motaktioner men ändå får vi höra att flera delstater genom egen lagstiftning och med sikte på att ändra på Wade-Row-prejudikatet i Högsta domstolen försöker förbjuda aborter i hela USA. 

De får kraftigt understöd av den påven Fransiskus i Rom, som inte gjort alltför mycket för att en gång för alla få slut på det sexuella trakasseriet av unga pojkar i den katolska kyrkan, men som nu kräver att ingen kvinna får göra abort även om det finns risk att hennes barn är dött vid födseln. En världsomspännande bojkott mot påveämbetet borde fås till stånd bland alla progressiva krafter i världen.

Det finns inga universella religiösa skäl som kan bryta sönder läkareden. En läkare ska alltid i första hand se till en kvinnas välbefinnande och till att en kvinna ska ha rätt till sin egen kropp. I Alabama kommer nu läkare som utför aborter att kunna dömas till 99 års fängelse vilket är mer än för många brutala mord på riktiga människor.

Ingen av oss som är ”pro choice” tycker om aborter. I själva verket så inser alla att avbrytandet av ett begynnande liv alltid är en tragedi, men betänk följderna av ett abortförbud, som bland andra den oförbätterliga fanatikern Päivi Räsänen (KD) gör sig till taleskvinna för i Finland. Ett embryo är inte en människa som fötts till världen, oberoende av livets helgd. Att det skulle vara så är en lögn som sprids bland extremt religiösa och högerkristna fundamentalister.

Det är fortfarande inte självklart att man ställs till svars om man ofredar kvinnor. 

Föräldrarna måste ta mer ansvar också för hur unga människor är oförsiktiga och äventyrliga på nätet, men faktum är att de flesta sexuella övergrepp sker inom familjerna. När ska någon göra något åt detta på allvar? Tillsätt åtminstone en arbetsgrupp.

Vi saknar god vilja i världen och vi är på väg inte enbart mot en klimatkatastrof i biologisk mening utan också mot ett moraliskt förfall som är värre än det som de konservativa krafterna säger sig varna för. Det är ett slags andligt och mentalt slaveri.

Kolumn i Österbottens Tidning, juni 2019

I sin diktsvit gestaltar Göran Ekström det man kunde kalla medvetet vardagsliv. Med sina existentiella och filosofiska iakttagelser skapar han ett allmängiltigt samtal.

Vår vardag består mest av tidens gång, vår livssituation, relationer till vår miljö och våra medmänniskor. Att planetens öde och klimatutvecklingen, åtminstone på ett vardagligt och konkret plan, sysselsätter Göran Ekström är ett bevis på att tänkande människor inser att klockan är slagen.

Ekström är född 1947 och bosatt i Vasa. Han har under flera decennier deltagit i samhällsdebatten med tidningsartiklar och föredrag, och varit verksam i miljöföreningar och humanitära rörelser. Han har bland annat skrivit om en så pass radikal gestalt som Pentti Linkola.

Titeln på Ekströms bok – ”Tillfälligt upphängd i tillvaron” – är talande. Vi lever med de villkor som tilldelats oss.

Diktsviten är indelad i veckodagar. Ekström inleder med måndagen och avslutar med söndagen. Man är kanske tillfälligt upphängd i tillvaron, men det behövs någon form av strukturering för att kunna orientera sig.

I en dikt som avviker lite från de andra berättar Göran Ekström om ett läkarbesök där provtagningar och undersökningar visade att han är i rätt gott skick. Han förvånar sig över det.

Hur kan en vanlig människa som ”är ett fattigt husruckel där det bor ett sådant pack” och där melankolin, paniken, vardagslyckan och euforin försöker trängas tillsammans vara ”normal”? Författaren avslutar dikten med att säga att ”Ingen betalar hyra, alla är lika fattiga/och kommer och går som de vill.”

”Gå varsamt på jorden/himlen börjar i gräset” skriver Ekström i en av sina bästa dikter. Det går att läsa dessa slutrader som en parafras till eller en dialog med diktare som Bo Carpelan och Bo Setterlind.

Göran Ekström vandrar varsamt genom sina landskap, sina högtidsstunder, sina melankoliska ögonblick och sina årstider. Hans samhälls- och självkritik är lågmäld. Det är en fördel i en bok som är skriven i en terräng mellan sakprosa och lyrik.

Naturens överväldigande närvaro, människans litenhet, men också hennes ansvar för att ha insikt, blixtbelyses i många av de i och för sig ofta anspråkslösa men också många gånger gnistrande dikterna.

”Sedan läste jag i tidningen att/allt vardagsgrått i världen skall förintas. / Då grät jag för kärlekens skull och gick ut/för att se men visste inte längre/om det var höst eller vår.”

Han avslutar fint med att säga: “Jag tänkte på drömmen/om hästar och hedar och en kvinna/som doftar som ett öppet fönster.”

En intressant detalj i Ekströms livssyn: ”Och de (han tänker på politikerna, recensentens anmärkning) tiger om det viktigaste. / Vi måste först utrota rikedomen.”

Kanske det allra viktigaste inte är att utrota fattigdomen, utan att utrota rikedomen.

Tillfälligt upphängd i tillvaron

Göran Ekström

Boklund publishing, 2018

Recension i Vasabladet, maj 2019

De flesta av oss är väl medvetna om att det pågår flera paradigmskiften i världen på tröskeln till 2020-talet. Aldrig tidigare har så många haft det så bra som nu, men många av oss upplever att allt ändå hela tiden blir sämre, och aldrig tidigare har mänskligheten upplevt ett så stort hot mot hela den mänskliga tillvaron som nu – i form av klimatförändringen. 

Man kan naturligtvis säga att det kalla kriget och det ännu fortfarande närvarande hotet om kärnvapenkrig har varit ett motsvarande fenomen. Men vi kan väl nog troligen lättare förhindra en kärnkatastrof än påverka klimatförändringen som i värsta fall inom ett par, tre decennier kan komma att kraftigt försämra och till och med förstöra många miljoner människors liv på vår planet.

Helsingfors före detta överborgmästare, före detta europarlamentariker och Samlingspartiets presidentkandidat Raimo Ilaskivi skrev nyligen i sin blogg att han till sin sorg är besviken på marknadsekonomin. Det var ett tungt inlägg strax inför valet av en av kokoomus tyngsta män, även om Ilaskivi nu är ganska gammal och inte längre aktiv i politiken. Ilaskivi varnade för att låta marknadskrafterna ta över mer och mer av social- och hälsovården. Han ser dem som ett hot mot välfärden, äldrevården och folkhälsan.

Men av någon anledning har medelklassen i Finland, hittills, gått med på den kulturrevolution som inneburit att vanliga människor och speciellt de fattiga får betala för att näringslivet och höginkomsttagare får skatte- och andra lättnader till förmån för statsekonomin och för att minska arbetslösheten.  Nu har emellertid de flesta tröttnat på denna nyliberala politik, vilket kommer att innebära en andra kulturrevolution i och med att helt andra krafter tar över efter valet i vår. Socialdemokraterna och Gröna förbundet kommer att ange tonen medan Samlingspartiet får söka sig en annan plats än den ledande. Så ser det i alla fall ut.

På det internationella planet är det mer komplicerat. Donald Trump och Vladimir Putin, två smarta vettvillingar, verkar vara gjorda av teflon, och i Europa är det ingen som på allvar hittills vågar utmana Viktor Órban som nu tagit Marie le Pens plats – och mera i nationalismens och rasismens tecken.

I den här situationen förefaller det mig som om konst och litteratur kunde, än en gång, spela en större roll än den gör. Vilken är orsaken till att den kulturella ”kulturrevolutionen” har svårt att komma igång. Människorna ser inte längre så mycket utåt och bryr sig inte så mycket om andra. 

Vi lever i en narcissistisk kontext, och det leder till att även om det fortfarande görs till exempel fantastiska filmer och skrivs betydelsefulla böcker, så har de inte samma resonansbotten som för något eller några decennier sedan. Det blir intressant att se om detta kommer att genomgå en förändring.

Kolumn i Vasabladet, mars 2019

Vi som kallar oss ”progressiva” och ”humanister” är kanske en smula naiva i ett visst avseende eftersom vi tenderar att utgå ifrån att politisk progressivitet och humana värden är predestinerade för hållbarhet. Det är viktigt att försöka analysera de djupliggande orsakerna till människors missnöje som yttrar sig i att en sådan obehaglig och plump man som Trump kan få politisk makt och framgång. Lite snudd på det här progressiva önsketänkandet finner jag kanske i Kristina Rotkirchs annars så utmärkta och fint filosofiska bok som cirklar kring valet av Donald Trump till president och hans första år i ämbetet.

Världens har förändrats otroligt mycket i högsta grad.  Men för oss som skräms av de värsta aspekterna av världens nuvarande mäktigaste man är Kristina Rotkirchs bok en utmärkt terapi. Jag har känt samma obehag och oro ända sedan den 7 november 2016 som författarinnan. Många av oss i västvärlden lever i ett tillstånd av chock, och inte blev det bättre av brexit heller. Det är viktigt att någon, – även i ett litet land långt borta från Washington, – bearbetar de här känslorna i litterär form. 

Kristina Rotkirch är ju en framstående skildrare av Ryssland och en fin översättare. Undra på att en bok som den här är en njutning att läsa både etiskt och estetiskt. Hennes rappa men samtidigt sublima feminism lyser på och mellan raderna i boken. ”Det politiska är personligt” skriver hon och det är väl nog en självklarhet för människor i både Rotkirchs och min generation. En självklarhet för oss som levt med Bobby Kennedy och/eller Nelson Mandela. Och för oss är det omöjligt att inte reagera med avsky på all slags politisk regression och allt som luktar reaktionärt tänkande när det gäller både små och stora företeelser.

Rotkirch skriver till exempel att klimatavtalet från Paris kan bli betydelselöst ifall man förbjuder bensinbilar i Kina. Det är kanske en överdrift, eftersom man numera vet att tillverkningen av elbatterier för bilar är minst lika miljöfarlig som dieselutsläppen. Men det finns djupa sanningar i många av Rotkirchs iakttagelser. Världen och historien är oförutsägbara, detaljer kan bli mastodontiska fenomen, och tvärtom och det är också det personliga livet.

De glimtar som hon på ett sakligt och finkänsligt sätt ger från sitt personliga liv upplever åtminstone jag som igenkännbara och belysande. Vi är inte så olika, vi människor, även om det ibland kan verka så, oberoende om det gäller hur vi reagerar på vad som skrivs på sociala medier eller problem med att finansiera ett viktigt forskningsprojekt.

Boken är i högsta grad kosmopolitisk, vilket givetvis gör den röda tråden i den, plumpheten och regressionen hos Trump, ännu mera trovärdig. Rotkirch känner sitt Frankrike, sitt London och sina delar av Förenta Staterna. Det handlar också om generationsskillnader och åldrande. Det är bra att det finns någon som vågar skriva om åldrandet och det viktiga i ödmjukheten inför livets realiteter även om man inte själv ännu är gammal.

Känslornas svall,Anna Rotkirch. En månadsbok. Förlaget, 2018 

Recension i Vasabladet, februari 2019

Patrik Hagmans kongeniala bibel- och trosbeskrivning mitt i vår tid är inte lättläst ens för en troende kristen lekman. Om tron; Att söka den djupa verkligheten handlar om sublim teologi och stora visioner för det vi kallar ”kyrkan”. Men texten är inte enbart en djupgående kristendomsgranskning i den postmoderna tiden utan också en själavårdande bok, där författaren sin vana trogen från tidigare böcker, aldrig väjer för de svåra, komplexa frågorna som tangerar trons metapoesi, om man kan säga så.

Vi lever ju inte i en verklighet där tron kan på något sätt sägas kunna bevisa sig själv. Det har vi aldrig gjort. Den kristna tron, liksom alla andra trossystem, är tro – inte vetande. Patrik Hagman arbetar inte, som jag ser det, utifrån den uppfattningen att kristendomen, – med Jesus i centrum, – skulle kunna bevisas vara sann för världen. Men han utgår från att tron kan karaktäriseras som en verklighet för den troende.

Hagmans radikala katekes är inte en omfattande bibelkritik, snarare ett oerhört seriöst försök att förena en starkt förankrad tradition i bibel och bekännelse med århundraden av omtolkningar och försök att förena uppenbarelse med erfarenheter. Till exempel kyrkofäderna och reformatorerna betraktas som tolkningsbara källor.

Men när vi skriver, som PH gör, om ”kyrkan” – hur ska vi definiera den? PH:s vision av hur kristendomen, kyrkan och tron i dag för oss i en human, kärleksfull, ansvarsfull riktning, som totalt omfattar det som vi kallar mänskliga rättigheter, omsorg om fattiga och förtryckta, och kärlek till en ren och omfamnad natur, – en kärlek till jorden som Guds skapelse. Denna vision är underbar även om den innehåller synnerligen allvarliga förväntningar på att omsätta frälsningen i praktiken.  Det centrala i alltsammans är gemenskapen: att kyrkan är en kombination av individ och kollektiv.

Hagman frångår inte utan preciserar det faktum att kristendomens kärna är Jesus Kristus som sann Gud och sann människa och det är detta som är den kristna trons absoluta kärna, dess oundvikliga atom.

Jag saknar ett kapitel om Satan, men sådana finner vi oftast inte i seriösa teologiska skrifter. Däremot kan man absolut inte säga att Hagman duckar för det onda – tvärtom, hela boken handlar om upprättelsen av det goda i tillvaron och i förverkligandet av tron som en tvär kontrast till det som vi kanske i brist på bättre definitioner kallar det onda.

Problematiskt är det ju att det är ett faktum att de flesta kyrkor i världen torde vara oerhört mycket mera konservativa och exklusivt fundamentalistiska än den vision PH bär fram. Till exempel i ett av världens mest kristna länder, USA, är troende kristna ofta alltmer ärkekonservativa till exempel när det gäller kvinnan, könet, sexualiteten, syndens karaktär, och till exempel nationalismen.

Också i de stora kyrkorna i Asien och Afrika ser vi samma sak. Detta är kanske ändå inte ett problem ifall man i Europa vill definiera kyrkan på det sätt vi är vana att göra i modern tid. Ändå får man en lite obehaglig känsla av att befinna sig i en slags minoritet. Hagmans bok är utomordentligt spännande, men jag skulle ha önskat lite mera diskussion om detta.

Om tron.

Att söka den djupa verkligheten.

Patrik Hagman

Artos, 2018

Recension, Vasabladet, november 2018

Det vi bevittnar runtom hela västvärlden just nu är en religiös, filosofisk, moralisk, etisk och politisk regression av sällan skådat slag. Den påverkar hela vår kultur från gränderna till autostradorna, från den minsta lilla by till den största metropol. Vår kultur, som vi känner den efter andra världskriget, skakar i sina grundvalar på grund av den politiska och religiösa högerns attack på moderniteten.

Hur ska vi definiera moderniteten? För min del upplever jag den som en skimrande stjärna av upplysning, såvitt den omfamnas med kärlek till nästan, planeten, jorden, skogarna, minoriteterna, de fattiga, de annorlunda, och kanske framför allt – med kärlek till tanken på att universums mysterium öppnar för en slags antifundamentalism som ger möjligheter till tolkningar som går bortom de rigida föreställningar vi har om vad som är passande och vad vi tror att en mysteriös Gud eller vårt komplexa samvete kan vara kapabla till.

Låt oss ta ett exempel på hur fel det kan gå när man inte har viljan till ärlig granskning av harmoni och medmänsklighet och inte har koll på vad olika begrepp egentligen betyder. President Donald Trump deklarerade med stora later för ett litet tag sedan: ”I am a nationalist.”

Men om man vill se saken från kristen synvinkel så blir det som teologen Patrik Hagman påpekar i sin senaste bok Om tron; Att söka den djupa verkligheten så kan nationalism aldrig stå i överensstämmelse med en kristen syn på människan och världen utan är tvärtom en motsats till den.

Donald Trump har fullkomligt misstagit sig på begreppet nationalism. Nationalism är alltid exkluderande och aggressiv. Men det är just nationalism vi ser i vår postmoderna värld där människorna har börjat vända sig från en solidarisk och mänsklig attityd till en självisk, indifferent inställning till omvärlden.

Jean-Paul Sartres ord ”Helvetet – det är de andra” får mer och mer en grym aktualitet. Vad Sartre egentligen menade med sina ord kan man analysera från olika håll men säkert är att en näraliggande tolkning är att den som upplever ”de andra” som helvetet, det vill säga avskillnad från kärlek och harmoni, aldrig kan uppleva annat än något som liknar hatets demagogi. Hat föder aldrig något gott, utan föder i en själv enbart destruktiva krafter.

Vår planet blöder, bränner, och riskerar att explodera i en kaskad av vattenmassor, eld och en dimma utan slut. Hur kan någon förneka det som sker?

Finlands regering har på ett beundransvärt sätt gått i bräschen för en ekologisk och förnuftig hantering av de kommande decenniernas klimatologiska kris med sin 30+-sidiga promemoria där vi medborgare får råd om hur vi ska ställa oss till de oundvikliga förändringar i våra liv som klimatförändringen för med sig. Att en så dålig regering har lyckats ta fram ett så bra papper är förvånande, men man ska alltid ge människor en chans. Läs den!

Jag upplever åtminstone personligen att de flesta av oss har en tendens att blunda för vad som kommer att hända i vår natur och i våra liv under de närmaste tio, tjugo åren. Det vore katastrofalt om vi verkligen som strutsen sätter huvudet i sanden när det gäller ”global warming.”

Kolumn, Österbottens Tidning, november 2018

Brevväxlingen mellan den yngste av Jörn Donners söner, Rafael, den sympatiske tänkaren, filmaren och nuvarande chefredaktören för Studentbladet (under 2018) och hans far, som inte behöver några presentationer, är fascinerande och ja, rentav briljant läsning.

Det handlar ju om representanter för två helt olika generationer, den ene skribenten född 1933, den andre 1990. Och de är son och far. I den ordningen den här gången.

Men det som är mest intressant i boken är inte den obehindrat flyhänta och coola stilen med vilken både son och far skriver, utan deras berättelser från sina liv och deras tankar om livet, människorna och döden. Jörn Donner har ju gjort det enda egentligt vettiga en person kan göra under sitt liv, nämligen arbetat.

Sanningen är ju att vad än Donner har gjort offentligt och privat som kanske inte faller alla i smaken så är det fråga om en stor europeisk humanist, som dessutom är synnerligen smart. Vem minns inte för övrigt när han med ett småleende på läpparna tog emot Oscarstatyetten för produktionen av Fanny och Alexander? Men JD har aldrig eftersträvat att bli omtyckt, hellre då att få människor att reagera på sin otvetydiga, bistra humanism.

Rafael Donner är kanske en mjukisversion av sin pappa men han har stake, och han kommer att göra avtryck i den finländska kulturen, tro mig. Han skriver med samma lugna glöd och med samma intresse för sig själv som pappan, vilket är en förutsättning för att förstå andra. Att vara yngste son till någon som Donner är ju inte det lättaste men det tycks också fascinera Rafael, och kärleken till den mycket äldre pappan lyser igenom många av raderna både i Rafaels debutbok från början av detta år, ”Människan är ett känsligt djur”, och från de texter vi får läsa i Innan du försvinner.

Temat för boken är, som titeln antyder, ett slags väntan på att JD, 85 år, så småningom ska göra sorti, efter ett synnerligen färgstarkt liv med otroligt många strängar på lyran, kommen från en berömd familj, och som varit och är en mycket aktiv kulturperson både i Finland och Sverige.

Man kunde skriva långa analyser om sonen och fadern Donners tankar om liv, lidande, glädje och död, om kvinnorna, spriten, familjemedlemmarna, som exponeras synligt, till exempel halvsystern/dottern Susanna, som JD hade med Veikko Vennamos dotter. Men det får bli till en annan gång. Slutklämmen får i stället bli att JD påminner lite om Strindberg: en mångtydig, knepig man som tycker synd om människorna. Fast – å andra sidan var Strindberg ganska strulig med folk. Det är Donner också, men han känner med dem. Eller åtminstone känner sympati för dem, ifall de nu inte råkar vara stora skitstövlar eller självförorsakade losers.

Som far-son-bok är det inte fråga om något fadermord utan om en varm även om ironisk dialog som mynnar ut i ett slag frid och bekräftelse. Boken kännetecknas av att man är vid liv och att man verkligen lever livet också.

Innan du försvinner. 

Brev mellan son och far.

Rafael & Jörn Donner

Förlaget, 2018

Recension i Vasabladet, september 2018

Paljonko oikeastaan on ihmisten suhtautuminen psyykkisiin sairauksiin, masennukseen tai paniikkihäiriöhin muuttunut siitä kun minä olin nuori? Mietin sitä tämän tekstini äärellä kesän viimeisenä karnivaalipäivänä kotipaikkakunnallani Kokkolassa. Karnevaalimme eli Venetsialaiset on tapahtuma, jossa kohtaa paljon onnellisia ja terveitä ihmisiä. – Ainakin päällisin puolin, sillä eiköhän melkein meillä kaikilla ole oma ristimme kannettavana, riennonkin keskellä.

Eiköhän ole niin, että 1950-luvulla, jolloin minä olen syntynyt,  psyykkinen erilaisuus ja ahdistuneisuus olivat suuriakin tabuja;  ihmiset, joilla sellaista esiintyi kutsuttiin hulluiksi tai omituisiksi. Kuitenkin kuusikymmentäluvulta lähtien tuli yhteiskuntaan paljon enemmän avarakatseisuutta, uusia terapioita, ymmärrystä ja lääkkeitäkin, jotka jonkun verran auttoivat meitä joilla on psyykkisiä sairauksia.

Valitettavasti historia toistaa itseään ja 2000-luvulla jokainen on jotenkin ”oman onnensa seppä”. Itse pitäisi hoitaa omat asiansa eikä solidaarisuutta ole paljonkaan nähtävissä.  Onneksi on kirkko, ihmisenrakkaus, yksityiset yritykset ja yhdistykset, joilla on laajempaa näköalaa. Ei hyvyys ole maailmasta tai esimerkiksi Suomesta  mihinkään täysin kadonnut.

On huolestuttavaa, ettei valtio enää samassa määrin kuin ennen 1990-luvun lamaa huolehdi, että kansalaisten yhteishyvä, solidaarisuus ja hyvinvointiyhteiskunta, mukaan lukien tietenkin sosiaali- ja terveydenhuolto, olisi itsestäänselvyys.  Jokaisesta lantista, mikä voitaisiin kohdistaa esimerkiksi mielenterveydenhuoltoon pitää nyt taistella. Vuoteen 2030 mennessä ollaan leikkaamassa miljoonia euroja nimenomaan nuorten mielenterveydenhuollosta sekä vanhustenhuollosta,

Me psyykkisesti sairaat olemme siis sekä vähän samanlaisessa  vaikkakin myös erilaisessa asemassa nyt kuin 60 vuotta sitten. Silloin olimme vajaamielisiä, tänään olemme loosereita. Jos nyt vähän yleistetään. Sen takia onkin tärkeätä, että me kaikki pidämme kiinni kahdesta asiasta: humaanisuudesta ja yhdenvertaisuudesta.

Onneksi kaikki ei ole pelkästään huonosti. Siellä missä vielä on jonkun verran varoja, yritetään kyllä keksiä uusia tapoja auttaa. Esimerkiksi DBT-terapiaa ollaan vihdoinkin rakentamassa Suomeenkin. DBT tarkoittaa dialektista käyttäytymisterapiaa. Tämä on Marsha Linehanin keksimä täsmennetty terapiamuoto, joka kohdistuu heihin joilla on vaikea epävakaa persoonallisuussyndrooma ja yleistynyt ahdistuneisuus.

Mutta nämä uudet terapiamuodot ja ohjeet tarvitsevat inhimmillistä ja yhteisöllistä tukea toimiakseen. Kaikkia ihmisiä, joilla on näitä ongelmia, joihin usein liittyy milteipä kestämätön tuska ja ahdistuneisuus, ainakin ajoittain, ei voida saada mukaan esimerkiksi ryhmäterapiohin tai avohoitoon.

Yleisinhimmilliset asiat ovat tärkeitä ja ennen kaikkea mahdollisia myös psyykepotilaille. Taiteellisuus, visiot, rakastuminen, hengellisyys, usko, kanssakäyminen, luonto, seksi… Kaikkea mitä kuuluu ihmisen elämään pitäisi olla itsestäänselvyys myös heille, joilla on psykologisia esteitä ja ongelmia. Näin ei kuitenkaan aina ole, koska monella on vielä hyvinkin ahdistavia ennakkoluuloja. Kirjoitan ”ahdistavia” koska luulen, että myös ennakkoluuloisia ihmisiä ahdistaa heidän omat ennakkoluulonsa.

Rakkaus on kaikki kaikessa ja se mahtuu myös siihen eräänlaiseen varjoelämään, mikä psyykkinen sairaus ainakin osittain on. Leimautuminen pitäisi sada kytkettyä pois yhteisöistä, jotta kaikilla olisi samanlaiset lähtökohdat ainakin jonkinlaiseen elämän tarkoitukseen ja jopa onnellisuuteen.

Artikel i Valkonauha, september 2018

Jordens sammanlagda befolkning har aldrig haft det så bra någonsin förr i mänsklighetens historia som i dag. Aldrig tidigare har så många haft tillgång till rent vatten och aldrig har det relativt sätt funnits så många möjligheter att bota svåra sjukdomar. Förr dog människor som flugor i de fattigaste delarna av världen, ja, även i vår egen världsdel. Men jorden har aldrig någonsin tidigare haft en så stor befolkning som nu, vilket innebär att många fler människor ändå lider nöd.

De mänskliga värdena håller på att trasas sönder, och ett nytt grymt världsledarskap har tagit över i flera av de mäktigaste staterna.

Man kan spekulera om hur världen hade sett ut om Robert F. Kennedy hade blivit president i stället för Nixon eller om det vore Noam Chomsky som skulle ha hand om det moraliska ledarskapet i USA. Donald J Trump ger ju ett kallt sken av att vara en ledare. I själva verket handlar det om en bortkommen charlatan med affärsbegåvning, som till skillnad från tidigare presidenter i världens mäktigaste land, aldrig tidigare innehaft något offentligt uppdrag.

Noam Chomsky, ålderstigen men lika skarp som någonsin, hävdar ju till exempel att samtliga amerikanska presidenter sedan Roosevelt har varit maktgalna, militaristiska och korrupta. Senast påpekade Chomsky att USA självt har skapat det enorma trycket från ekonomiska och politiska flyktingar från Mellanamerika.

Det är känt att Roosevelt avskydde kolonialism. Ett faktum är ju också att det amerikanska folket innan angreppet på Pearl Harbor var mer eller mindre totalt ointresserat av att blanda sig i andra länders eller kontinenters angelägenheter annat än i form av en viss penningmässig uppbackning av sina allierade i England och Kina (Kuomintang). Man höll sig med en stor flotta till försvar av landets enorma kuster och intressen i världshaven, men armén var ungefär på Jugoslaviens nivå till manskap och styrka.

USA var en kolonialmakt på Teddy Roosevelts tid men ”det stora kriget”, det vill säga Första världskriget, upplevdes av det amerikanska folket som en i längden alltför stor uppoffring för att man skulle vilja upprepa den. Många politiker motsatte sig en ny inblandning i Europas nya krig. De två mest lyskraftiga motståndarna till solidaritet med Europas av Hitler drabbade nationer var bröderna Kennedys far Joseph P. Kennedy I, och den berömde flygaren Charles Lindbergh.

Det finns många paralleller till 1930 och 40-talen i dagens politiska klimat. Ändå verkar dialogerna fungera bättre än under kalla kriget. Trumps balansgång med käppen och moroten skapar förvirring men kanske också en paradoxal trygghet. Den här tryggheten är ändå en chimär. Och den kanske viktigaste frågan för vårt samhälles och vår kulturs fortlevnad handlar kanske ändå om klimatförändringen.

Kolumn i Vasabladet, augusti 2018