En finsk Sarah Palin

Skrivet 27.08.2017 

Huhtasaari, Laura ps

Dumhet, dold rasism, okunnighet, nationell egoism, förakt för mänskliga rättigheter och för hotet mot planetens miljö, i kombination med misstro mot etablerade politiska institutioner har grogrund i alla västerländska demokratier. Enligt Ilta-Sanomat ska också Sannfinländarnas kandidat Laura Huhtasaari ha en för politiker framgångsrik egenskap: hon avgudar partiets kriminellt belastade ordförande Jussi Halla-aho. Halla-aho, som lär ha sagt att ”det inte är en biologilärare vi ska välja, utan Republikens president.”

Detta med hänvisning till det faktum att Huhtasaari, i motsats till doktor Halla-aho själv, – föraktar utvecklingsläran och tror att det är endast i bibeln vi ska läsa om hur världen kommit till och är beskaffad.

På samma sätt försökte det republikanska partiet göra en folkförförerska rumsren i en smart presidentkandidats, John McCains, kampanj. Detta GOP:s historiska misstag resulterade i blod, svett, möda och tårar, och i en neslig förlust mot USA:s första afroamerikanska politiker.

Huhtasaari kommer in som en attackerande terrier från höger för att försöka visa att Sauli Niinistö i själva verket endast är en tandlös tiger som represnterar det moderna marknadsliberala, utslätade etablissemanget. Hon har en liten poäng i det där, särskilt som Niinistös ideologi och samhällssyn är ganska svårtolkade. I själva verket är Niinistö ganska mycket en försiktig ”funderare” i Koivistos stil.

De nymornade, men ärliga anhängarna av en postmodern humanistisk socialdemokrati som utgör SDP:s helt kvinnliga presidentkandidatsgarnityr, med den snabbtänkta och målmedvetna Marit Feldt-Ranta i spetsen, kommer att försöka bevisa att Niinistö är en välvillig stofil, som inte hänger med i en modern välfärdsstat och är främmande för dess kärna.

Inte alls en dum idé, för resten. Pekka Haavisto kommer också att få många röster. Det gröna tänkandet har stark grogrund bland medvetna finländare och det gröna förbundet kan bli ett av de största partierna i riksdagen efter nästa riksdagsval. En ny Haavisto-effekt är inte omöjlig.

Ändå kan man nog räkna med att Sauli Niinistö, som ingalunda, trots sina ibland kufiska drag, har en förmåga att samla Finlands folk kring en slags tolerant och hyfsad version av traditionella värden. Men Niinistös största ess i rockärmen är nog det faktum att folk i allmänhet knappast litar på att någon annan kan ”hantera ryssen”.

Allra minst de hala före detta ordförandena för centern, Matti Vanhanen och – den eviga undfallenhetsmannen Paavo Väyrynen, som har en förmåga att snubbla på sitt mångåriga kunnande och för all del också stora erfarenhet.

Om Finland vore mer svenskt än finskt och inte tvärtom så skulle inte Nicke Torvalds vara chanslös. Han är något så ovanligt som en både pragmatisk och ideologiskt stark kandidat. Men en Elisabeth Rehns karisma har han svårt att nu upp till.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, augusti 2017

 

Inga kommentarer


En storman i detalj

Skrivet 24.08.2017 

 

Säg namnet Michaeli Olofsson och du får inte många svar. Men säg namnet Mikael (eller Michael) Agricola så vet alla vem det är. Men, som psykolog Sture Enberg, född i samma socken som Agricola, nämligen i Pernå, påpekar i sin omfattande biografi över Agricola, så har de flesta hört talas om Agricola och vet att han är det finska skriftspråkets fader och översättare av Nya Testamenetet till finska, men det är få som vet vem egentligen han var.

De frågor som Sture Enberg som lekman men med ett flertal forskares verk i bakgrunden, vill svara på i sin bok Mikael Agricola – Pernåpojken som blev reformator, är vem Agricola egentligen var som person, vad han egentligen gjorde som gav honom ett så stort namn i vår historieskrivning, och varför han, – mot bakgrunden av sin tid och epok, – utvecklade de tankar och den linje för Finlands kyrka som han gjorde.

Enbergs framställning är av bästa populärvetenskapliga märke. Han har gått grundligt till väga, vilket man bör göra då man själv inte är expert på sitt ämne, och han har haft förmågan att ringa in den mångfacetterade kulturella och dramatiska tid som Agricola levde under. Det var en grym, kall och fattig tid, vilkens politiska och religiösa mångtydighet och komplexitet ofta glöms bort.

Det ska inflikas att det finns svagheter i boken också. Enberg upprepar vissa av sina teser och vissa händelser alltför många gånger, och det finns ett stort inslag av tryckfel och slarvigt korrekturläsande, alldeles särskilt i slutet av boken. Som ett litet exempel kan nämnas att det i texten står ”lincua franca” vilket naturligtvis ska vara ”lingua franca”.Men den fascinerade läsaren förlåter dessa brister då hen fördjupar sig i Sture Enbergs bok som borrar djupt inte enbart i bondesonen Michael Olofssons barndom, uppväxt, tragiska inslag i hans liv, fadern som blev mördare, den språkliga bakgrunden, Pernå kyrka och hela tidsepoken, utan också i Agricolas rätt så komplexa teologi och filosofi, hans förmåga till diplomati och vilka han tog intryck av.

Till exempel så påvisar Enberg att övergången från katolicism till lutherdom, som visserligen gick förvånansvärt fredligt och fridsamt till i Norden, inte alls var så svartvit och radikal i början som vi kanske tror. Agricola, som mer var en lärjunge till Melanchton än till Luther, behöll bland annat i sin biskopsgärning en hel del påvliga ritualer och många inslag av katolska seder och bruk, trots att han kan ses som den som vid sidan av till exempel Paul Juusten genomförde reformationen i den östra rikshalvan.En beundrare av den store Erasmus av Rotterdam, så var åtminstone enligt Enbergs tolkning Agricola också en förnyare och humanist, låt vara i den tidens kontext, som ju givetvis inte kan jämföras med den vi har i dag.

Pernå kyrka får också en stor plats i Enbergs framställning och vi får se vackra bilder i boken från denna ganska lilla, medeltida och vackra helgedom. Något ”äkta” porträtt finns inte av Agricola själv, alla försök till avbildning har byggt på fantasin. De som spekulerar i att Agricola egentligen kunde ha varit finskspråkig kan nog tänka om efter Enbergs övertygande argumentering. Han var vad man i dag skulle ha kallat en tvåspråkig finlandssvensk.

 

 

Mikael Agricola

Pernåpojken som blev reformator

Biografi

Sture Enberg

Redaktör Barbara Huldén

Litorale, 2017

 

 

Recension i Vasabladet, juli 2017

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inga kommentarer


Själsfrändskapens brännande skönhet

Skrivet 28.06.2017 

 

”Det oinfriade, ständiga / som håller om mig. / Mitt liv har ångrat sig / jag har förlorat mig själv ur sikte.” Så skriver Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, de två författarvännerna, som i en presentation/intervju förklarat att deras gemensamma diktbok är skriven så att man egentligen inte kan särskilja deras texter. De växte in i varandra under arbetets gång. Boken är en manifestation av en nyfunnen och nästan euforisk själsfrändskap.

Ulrika Nielsen, f. 1974 i Nykarleby, bosatt i Stockholm, är ju ett känt namn i Svenskfinland, bland annat Arvid Mörne-vinnare och vinnare av YLE:s svenska litteraturpris. Hon har skrivit både poesi, prosa och teatertexter under, ja, faktiskt snart tjugo år.

Lina Hagelbäck, f. 1971, är en för mig rätt så ny rikssvensk bekantskap. Hon är författare, journalist och litteraturkritiker, bosatt i Stockholm, och även hon har flera strängar på sin litterära lyra. Hon har gett ut två romaner.

”Jag har förlorat mig själv ur sikte…” Är det inte ofta så, att när de mera alienerande och smärtsamma sidorna av livet kryper fram ur skuggorna, så känner man sig, trots att man kanske är omgiven av familj och partners, eller ännu mera om man är riktigt ensam, ja, så känner man sig existentiellt ensam på jorden i all dess mångfald av skönhet, irritationsmoment och frågetecken?

När jag läser Ulrikas och Linas dikter, som delvis är skrivna i en direkt, effektiv dialog, och delvis genom en utveckling av och sammanföring av olika komplexa teman, kommer jag att tänka på inte enbart mina egna upplevelser av stor själsfrändskap, som kommit som en slags nåd, utan också på kända ”par”, som har utvecklat en slags nästan skrämmande hudlös kärlek och ett igenkännande som varit överväldigande. Jag tänker just nu på till exempel Hagar Olsson och Edith Södergran, på Dora Carrington och Lytton Strachey, ja, till och med på Martin Heidegger och Hannah Arendt.

Själsfrändskapen, som är ett slags genomlyst kärlek, hjälper oss att finna någonting av det som vi upplever att vi förlorat i oss själva. Ingår det någon form av fysiskhet eller erotik i ett själsfrändskap? Kanske, ibland, det spelar ingen roll så länge det inte vänder upp och ner på hela våra liv. I så fall får vi ta itu med det då.

Men så är det inte i Ömhetsmarker, även om längtan efter den bekräftelse och den kick det ger att få bli sedd som den man är, och att bli bekräftad, ofta syns i de mycket imponerande, exakta och inspirerade dikterna. En del rader och ord har en sådan lyskraft att man nästan känner sig bländad: ”Älskling, jag skulle aldrig hålla om dig / som man håller om dem man lämnar.”

Livets bräcklighet, fågelns skörhet, sjukdomens irriterande och kvävande känsla, det ständiga letandet efter smärtan som bot mot smärtan och efter insikter i detaljer, i språkets, törstens, närhetens och avståndets minimalism – allt det här gör att man hisnar då man läser boken, som av allt att döma genom sin dialogmässiga kraft är inte enbart fin, utan också vis.

 

Ömhetsmarker.

Dikter.

Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen.

Schildts & Söderströms, 2017

83 sidor.

 

 

Recension i Vasabladet, juni 2017

Inga kommentarer


Hitlerkortet på bordet

Skrivet 25.04.2017 

Under påskhelgen passade jag på att uppdatera mitt tittande på dokumentärer om Adolf Hitler och andra världskriget. Jag har sett de flesta som man kan få tag på. Om man bortser från de få obehagliga dokumentärer som glorifierar eller förklarar Hitler som missförstådd eller som hävdar att historieskrivningen ”är skriven på segrarnas villkor” så är ju de här filmerna ganska sig lika. Somliga är betydligt mera amerikanskt vinklade, andra mer brittiskt/europeiskt. De franska Hitler-dokumentärerna är ganska lika de brittiska men med en kanske lite starkare emfas.

I floran av Hitleriana kan man sätta en hel del på spekulationers och olika tolkningars konto. Men de flesta av filmerna om Hitler och kriget är mycket seriösa – särskilt om det är till exempel BBC, History Channel eller något annat större bolag som står bakom. De många historiskt sakkunniga böcker som skrivits om Hitler finns naturligtvis i bakgrunden. Den sovjetiska sidans syn är svårare att få tag på för någon som inte behärskar ryska.

Det kusliga med allt det här är att nu då vi befinner oss i ett världsläge som åtminstone för mig förefaller kanske ännu farligare än det kalla krigets kriser är likheten med 1930-talets nästan ofattbara flathet och undfallenhet stor när det gällde Hitlers och Mussolinis upprustningar. Inte fanns det heller någon verklig insikt i att en uppgörelse mellan nazismen och bolsjevismen borde ha varit förutsägbar.

Hur kan jag påstå att dagens världspolitik med Trump, Putin, Kim Jung-un, al-Assad ISIS och Erdogan kunde vara ännu farligare än till exempel Kubakrisen? Kubakrisen var nästan ofattbart farlig, men den var på sätt och vis en isolerad incident i tid och rum. Idag lever vi i ett vakuum av krigshot där det finns potentiella hot om nukleär destruktion i olika delar av världen.

USA har aldrig tidigare haft en så politiskt okunnig, psykiskt instabil och oförutsägbar ledare som Donald Trump. Aldrig i modern tid har heller en nytillträdd president i världens mäktigaste land haft ett statsöverhuvud och en överbefälhavare som redan alldeles i början av sin mandatperiod haft en så låg popularitet bland sin egen befolkning som Trump. Enligt flera av de mest seriösa opinionsmätarna i USA ligger presidentens så kallade approval rate i genomsnitt på cirka 40 procent medan mer än 51 procent saknar förtroende för honom.

Det mest kusliga är att världen inte inser att trots det komplexa i dagens situation, något så snart som möjligt borde göras för att neutralisera och motarbeta de två farligaste männen, Putin och Trump. Tyskland och Storbritannien verkar stå maktlösa inför 2000-talets hittills största moraliska, politiska, kulturella och sociala fara. Den globala uppvärmningens faror, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, en fullständig dominans med hjälp av pengar och rikedomar hos de styrande, och en samvetets brist på kultur och sans råder i hela världen.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, april 2017

 

 

Inga kommentarer


En nygammal era

Skrivet 23.04.2017 

 

 

 

När jag skriver det här, på Påskannandagen, står påskveckan framför. Det är inte ofta man kommer att tänka på att påsken, kristenhetens största och viktigaste högtid, mycket viktigare än julen, följs av en rad uppföljningar som börjar med påskveckan. Det är nu som de kristna uppmanas se över sin tro, som vi nyss blivit påminda om.

Min lilla familj befinner sig i babylonisk fångenskap, utföst från vår radhuslägenhet, på grund av en badrums- och rörrenovering, vilkens planering har varit absurd, komplicerad och upprörande. Här i en annan lägenhet i radhuset, som vi får hyra av en vänlig granne, väntar vi ivrigt på att få komma hem till den egna miljön, med de bekanta möblerna, ljuden och dofterna.

Varje påsknatt brukar jag sitta och gäspa framför TV:n medan jag följer med den estetiska, djupt berörande ortodoxa midnattsmässan. Så inte i år. Jag mindes plötsligt sent på lördagskvällen att det säkert inte är omöjligt att finna ”Il Vangelo Secondo Matteo” av Pierpaolo Pasolini på nätet. Mycket riktigt så fann jag den på YouTube, hela filmen. Att titta på Matteusevangeliet på påsknatten var ett infall, men jag upplevde det som något som såg ut som en tanke.

Det är märkligt med människans minne, särskilt då man lider av en personlighetsstörning. Ibland märker man att minnesbilderna är helt andra än de, åtminstone enligt påminnelser och andras påpekanden, föreföll vara. Hjärnan blir trött av ångesten och skapar förmodligen falska minnen.

Matteusevangeliet var, sedd för säkert femte eller sjätte gången, något annat än jag kom ihåg. Den var lika fin, konstnärligt subtil och skickligt regisserad som jag mindes den från förut, men ändå föreföll både det fantastiska manuset, den underbara musiken, och det minimalistiskt nästan bokstavstrogna berättandet av en ny, annorlunda karaktär. Filmen borrade sig rakt in i nutiden.

De invecklade, upprörda och ofta respektlösa teologiska debatter, som vi är vana vid, förefaller taskiga, vilsefarna och rigida i jämförelse med den, faktiskt i verklig mening fundamentalistiska berättelse som den homosexuella kommunisten och ateisten Pierpaolo Pasolini, genialiskt och djupt inspirerat målar upp i sin film.

I Pasolinis film talas ingenting om vad Jesus inte har sagt något om, utan bara om vad han faktiskt sade. Denna tolkning av evangeliet, där det inte finns rum för några spekulationer, utan där allt enbart handlade om tro, kärlek och medmänsklighet.

Vi lever nu i en nygammal era där fariseérna och de skriftlärda styr hela världen men också människors sinnen. Aldrig tidigare i mitt liv har världen tett sig så egocentrisk, koncentrerad på pengar och makt, och uppvisat en så stor likgiltighet för människors nöd som nu.

Jag undrar vad Donald Trump, som beundrar Bibeln som världens bästa bok, innerst inne tänker då han ser Jesus brinnande ögon borra sig in i tittaren och säger: Man kan inte tjäna två herrar. Man kan inte tjäna både Gud och Mammon.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, april 2017

 

Inga kommentarer


Kulturfolket och tidsandan

Skrivet 11.04.2017 

Människors som Chuck Berrys död markerar slutet på en era i den västerländska kulturen. Naturligtvis är det många andra av de stora inom populärmusiken som också gått bort, framför allt på grund av hög ålder, men också av många andra orsaker, de senaste tio, femton åren. Men det är inte Michael Jacksons och Princes frånfällen som stänger dörren till den coola, glada, ibland provocerande musikkulturen från och med 1940-talet till slutet av 1960-talet, utan giganternas utträde från den mänskliga arenan. Det är ju redan länge sedan storheter som Frank Sinatra och Elvis Presley har lämnat oss.

Musikerna är fortfarande ofta djupt socialt engagerade men musikkulturen är det inte längre på samma sätt som då min generation var ung. Man kan spela för Obama och protestera mot Trump, men det är inte längre riktigt som med Bono och Dylan är mer introvert. Världspolitiken går i en rigid, populistisk och oberäknelig riktning. Även om vi i norra Europa lyckas hålla ställningarna är den nya grymma värld som öppnats i och med den muslimska jihad-terrorismen samt USA:s och Rysslands nya krigiskhet och sturskhet en värld för sig, dit varken demokratiska människors vilja eller ens musikens rytm och styrka längre når. Som det nu ser ut, förblir både människorna och populärkulturens giganter, för att inte tala om den så kallade seriösa kulturens många storheter, passiva åskådare, eller som man säger det bättre på engelska, bystanders. Även om inte i Norden.

Vad ska vi vänta oss av intelligentian, forskarna och ekonomisterna, i en situation där USA:s president Donald J Trump styrs av vita nationalister i sitt internationella handlande, spelar under täcket med Ryssland, alienerar sig från sina närmaste allierade, och fräckt och utan bevis

I Europa får vi snart dra en suck av lättnad. De yttersta högerpopulisterna är på tillbakagång och det är möjligt att både Fillon och le Pen förlorar presidentvalet i Frankrike. Det är bara så tragiskt att den konstnärliga och intellektuella oppositionen begränsas till nordiska författare och karikatyrtidskrifter. Jag menar inte att intelligentsian sviker men att den saknar medel för att verkligen göra en skillnad.

Tyvärr är det människor som Winders, le Pen, Soini och Orban, som med sin politiska verksamhet har gjort våra europeiska länder mindre benägna att skydda flyktingar och gå på djupet med asylsökandes rätt. Det är detta som minskar främlingsfientligheten – inte filantropi och humanism. I en situation där man skickar de flesta tillbaka till krigsländerna, behöver man ingen främlingsfientlighet, den har redan vunnit. Blickarna riktas mot Tyskland och EU:s politiska ledning och vad som kommer att hända där. Det är en förskräckligt svår balansgång att hålla oss alla säkra för jihadisternas terror samtidigt som vi ska våga släppa in många hjälpbehövande människor, bland vilka det också finns en hel del som vill oss illa.

 

 

Kolumn i Vasabladet, mars 2017

 

Inga kommentarer


Livets mening i det tjugoförsta seklet

Skrivet 31.01.2017 

Om livets mening. Merete Mazzarella. Essäsamling. Schildts & Söderströms, 2017. 223 sidor.

 

Det finns ett uttryck, ett ord, som under 1900-talet, och för all del även långt tidigare, hade en status quo av värde och självklarhet, men som i postmodern tid har ifrågasatts både fån höger och vänster, men kanske framför allt av fundamentalister och av sådana, som ständigt ifrågasätter idealism. Det handlar om ordet humanism.

En humanism är en existentialism, hävdade ju Jean-Paul Sartre, och såvitt jag kan se, är det fortfarande för oss, som anser oss vara ”humanister”, en tolkning som står sig, särskilt i förhållande till den regressiva likgiltighet som nu går över världen, och som producerar fenomen som Marine le Pen, Donald Trump eller Nigel Farage.

Man kan kanske också säga att en existentialism är ett medvetande om våra begränsade möjligheter att bygga upp en världsbild som saknar ifrågasättande.

Det är vad jag tycker att vår främsta finlandssvenska kvinnliga essäist Merete Mazzarella gör i sin nya bok som har den fräsiga och utmanande titeln Om livets mening.

Om livets mening kan eventuellt läsas som en sammanfattning av den humanism, den frågande, analyserande och tillika lite i god mening läromästerliga litterära kontext som karaktäriserat MM:s många böcker åtminstone sedan ”Först sålde de pianot.”

Beståndsdelar av livets mening som MM ägnar ett antal avsnitt i den nya bok är till exempel ”det onda”, ”förlåtelse”, ”sorg”, ”medkänsla” eller ”ett gott liv.” Hennes credo uttrycker minnen, tankar, idéer och erfarenheter i både mycket smått och mycket stort, och som vanligt gräver hon fram många elementära citat av olika filosofer och författare ur sin enormt stora beläsenhet för att backa upp sina, om man så vill kalla dem, humanistiska teser. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att boken är både retrospektiv, – MM är lite över 70 år och har orsak att blicka tillbaka likväl som skåda in i framtiden, – och starkt knuten till den våg av grymhet, – humanismens motsats, – som sköljer över vår värld nu på 2010-talet då två tyranner sitter respektive i Kreml och i Vita huset. Samtidigt finns det ett betonat stråk av ödmjukhet genom bokens sidor. Merete Mazzarella skriver alltmer om det goda i att försöka förstå sina meningsmotståndares motiv och bakgrunden till dem och att man inte alltid ska utgå från att man har rätt i alla sina starka åsikter, även om man vill kalla sig själv en humanist.

Jag blir särskilt exalterad när jag läser avsnittet som handlar om ”slumpen” i vår tillvaro, i världen, och i våra liv. När det gäller vår upplevelse av det metafysiska inslaget i vår tillvaro och världsbild kan man kanske placera in MM i kategorin öppensinnad agnostiker med respekt för människor som inte tror enbart på vetenskapen utan som också har orsak eller åtminstone rätt att omfatta tanken på något som är större eller mera mysteriöst än det vi har för ögonen. Till exempel små och stora ceremonier, sådana som är fyllda av människors erfarenheter och behov av något slags ordning i det emotionella och logiska inom oss, betyder en hel del för MM.

Men varför blir jag exalterad? Jo, därför att Livets mening i min egen läsning så mycket stärker det som Mazzarella har att säga om slumpen. Hon bejakar naturligtvis som upplyst humanist slumpens ganska allestädes närvarande etos, men samtidigt ifrågasätter hon den, framför allt genom kognitiva och bevisbara fakta. Människor möts inte alltid enbart av en slump och idéer uppstår inte enbart slumpmässigt. Det finns alltid en bakgrund av något slag till det som vid ett första betraktande kan te sig slumpmässigt. Det är ingen slump att det är just jag som recenserar MM:s nyaste bok. Den saken har att göra med att MM och jag har sysslat med liknande frågeställningar under våra liv, och med att vi båda är kämpande humanister, låt vara från lite olika håll.

När jag läser om tro och otro, mänsklighet och grymhet, ondska och godhet, och kanske framför allt om civilisation och om hur viktigt det är att man förankrar sitt beteende och sin moral i något som man lärt sig av livet och av sin bakgrund, så stöter jag ju på många gemensamma läsupplevelser och framför allt människor som skrivit böcker och skrifter, där humanismen har formulerats på ganska liknande sätt. Jag kan nämna ett flertal judiska filosofer, konstnärer och tänkare, eller till exempel några av mina husgudar som Alexander Solsjenitsyn eller Owe Wikström. MM och jag delar fascinationen och avskyn för likgiltighetens våldsamma trosbekännelser under tiden efter upplysningen.

Upplysningen skulle öppna för frihet, jämlikhet och broderskap, men det blev ju mycket mera komplicerat än så. En sak som fascinerade mig under läsningen av Mazzarellas kanske bästa bok hittills var diskussionen om nutidsmänniskans tendens att fokusera på hur Gud eller gud med litet g upplevs som något alltomfattande i den meningen att det i vår uppfattning om det rätta skulle finnas både gott och ont. I likhet med ateisten och humanisten Georg Klein, min vän som nyligen avled, verkar Mazzarella vara mycket medveten om vår tendens att förneka ondskan.

Hur man sedan definierar ondskan är ju ett krångligt kapitel, men ondskan finns och den tar sig skepnader som ofta liknar en ängels. Det är bland annat i det faktum som vi får se oss i spegeln när det gäller till exempel planetens väl eller den enorma utmaningen med att vara en medmänniska för flyktingar.Merete Mazzarella har på ett lysande och stilistiskt oerhört drivet sätt skrivit om livets mening. Nu är det vi läsare som har som uppgift att försöka finna våra egna meningar i ett hav av idéer och företeelser som på många sätt är mycket annorlunda än de framstod då till exempel MM och jag var – ja, unga. Det var en tid som på många sätt var annorlunda än den tid vi nu lever i.

 

 

Recension i Vasabladet (där recension fanns i förkortad version), januari 2017

 

Inga kommentarer


Mörka skyar

Skrivet 21.01.2017 

Mörka skyar i världen

Adolf Hitlers ungerska köksbiträde på Berghof har berättat att himlen färgades djupröd och svart, och blåsande skyar rev sönder molnen ovanför rikskanslerns bayerska högkvarter natten då andra världskriget bröt ut. Hitler själv, då han såg vad som hände, blev hysterisk av spänning och medvetenhet av att han hade släppt lös krafter som svårligen kunde tyglas.

Det förblir oklart om hembiträdets iakttagelse är enbart en anekdot eller om den är sann, men den är i varje fall en existentiellt symbolisk berättelse, som var och en kan tolka på sitt eget sätt.

Jag har inte sett några andra blixtrande skyar än de som vanligen syns ganska bra i väster särskilt på höstkanten och under vintern medan solen går ned på Kyrkbacken i det som för fyrtio år sedan var centrum i en rural landskommun som hade svenska som majoritetsspråk.

Ibland tänker jag på den tiden, särskilt nu då diskussionerna virvlar kring fulljoursfrågan i svenska Österbotten, dit Karleby stad inte hör.

Historien upprepar sig, men förändringarna i till exempel det finländska landskapets kommunala strukturer har varit enorma under de år som gått sedan jag flyttade till Kyrkbacken. Endast den kritvita, redan i slutet av 1300-talet påbörjade Sockenkyrkan, står kvar som ett till synes evigt landmärke.

Det var med onda aningar som många av oss flöt igenom år 2016. Europas kultur har förändrats kraftigt, IS lurar i snart sagt varje hörn av kontinenten, traditionella regeringar faller som käglor, och Donald J Trump, en psykiskt instabil men begåvad businessman med en otydlig agenda, väljs till president trots att han får nästan 3 miljoner färre röster än den av många amerikaner föraktade feministen, humanisten, metodisten Hillary Clinton.

Snart befinner sig en stor del av västvärlden i gungning när frihandeln mer eller mindre upphör mellan de kontinentala makterna, Storbritannien utträder ur EU, och Donald Trump börjar sitt schackspel med döden – i form av V V Putin, som av Trumps mäktige partikamrat John McCain (R) kallats ”a thug and a murderer.”

Europa har inte klarat av den enorma kulturomvandling som de många tiotusentals, ja, miljontals muslimerna och araberna har fört med sig till vår världsdel. Integrationen har inte förlöpt på ett så lugnt och konstruktivt sätt som vi, som bejakar mångkulturella samhällen, skulle ha önskat.

Mot den här bakgrunden framstår till exempel nobelpriset i litteratur till Bob Dylan som ett ljus i mörkret. Ett av ändå många tecken på att hatet, ondskan, regressionen och konservatismen ännu inte segrat i vår värld. Bob Dylans lyrik och sångtexter har sitt ursprung i en sensibel och sund osäkerhet som står i bjärt kontrast till all bakåtsträvande fundamentalism som sköljer över världen i form av terror och trångsynthet.

Ändå känns det som om en era av oberäkneliga och skrämmande stormskyar syns vid himlaranden när Donald J Trump snart har svurit presidenteden på Capitol Hill.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, januari 2017

Inga kommentarer


Jul varje dag

Skrivet 29.12.2016 

Outdoor plaza / public domain

De postmoderna jularna framstår mera som orgier än andakt. Under några veckor, före och efter julafton och de andra helgdagarna, svämmar både verkligheten och cybervärlden över av glittrande neon- ljus och facklor, skramlande musik som har bibliska dimensioner av de yttersta tiderna, TV sprakar av gulligheter, fantastiska och klassiska konserter och filmfavoriter, och kyrkorna fylls till bristningsgränsen av människor som i allmänhet annars nästan aldrig sätter sin fot i dem.

”Fred på jorden och bland människorna en god vilja.” Det urgamla budskapet som berättelsen om herdar och änglar förmedlar. Det har gått mer än tvåtusen år sedan dess. Ändå eller kanske just därför får allt ett nästan eskapistiskt skimmer omkring jul och nyår. Till och med drottningar med stela ansikten och hårdföra politiker håller tal som är sockrade med underbara ord och stora gester om kärlek och omsorg om de fattiga.

Men den rent kapitalistiska kulturen har börjat överskugga både de kristna och hedniska riter och seder som ännu i min barndom gav den där speciella ”julstämningen” som inte endast innebar sentimentalitet, väntan på julgubben och silla, vacker musik, utan också stämde människorna till eftertanke och medvetenhet om att, oberoende av om man var ateist, troende eller något annat, så upplevde man i den stämningen att man själv var ganska liten i förhållande till allt annat än en själv.

Visst finns det mycket som är underbart och idealistiskt, välment och även på ett andligt och existentiellt plan fint även i dagens julfirande. Finland har blivit mycket mera av familjesammanhållning och omsorg om barnen än det var i den krassa efterkrigstiden. De skandinaviska länderna har kvar mycket av värmen och ljuset. Den vackra traditionen med Lucia är ett exempel på hur man även kan göra konkret gott för människor som har det särskilt illa ställt av olika orsaker.

Ändå framstår den fruktansvärt uppskruvade kommersen i vilken människor knappast kan andas där de trängs i överfulla butiker, – i ett land som uppges vara i en djup ekonomisk kris, – som obehaglig och konstgjord.

Då är nästan den brutala ”Black Friday” som under en dag mitt i Thanksgiving holiday i USA avbryter den andaktsfulla tystnaden kanske ärligare.

Julens budskap, oberoende av hur troende man är, är djupt integrerad i den finska och nordiska folksjälen, kanske till och med mera än ute i det övriga Europa, men även om medierna och konsertsalarna svämmar över av underbar musik och annat program, så är det som om något av den tysta meditationen i Viktor Rydbergs

Tomten eller scenerna från krubban i Betlehem mera blivit objekt än subjekt för det som vi kallar julen.

Högtiderna kring jul och nyår präglas mest av att nationens konsumtion och handel ska blomstra. Det kan vara nödvändigt, men det är också sorgligt. Egentligen borde ju livet vara ett slags jul varje dag.

 

 

Kolumn i Vasabladet, december 2016

 

Inga kommentarer


En japansk terapiresa

Skrivet 10.12.2016 

 

Ibland, när livet far hårt och skoningslöst fram med oss, kan vi behöva inre och yttre resor, avståndstaganden från det som alltid omgett oss. Våra andliga, psykiska och fysiska referensramar kan bli för trånga, bindande och deprimerande för att alltid bära oss igenom de mörka och svåra livstunnlarna.

Den kända finlandssvenska författaren Henrika Ringbom, som fått en hel del beröm för både sin poesi och prosa, och även varit nominerad för Runebergspriset för inte så länge sedan, har i höst gett ut en medidativ, narrativ, introspektiv berättelse – i form av en dagboksliknande prosatext ”elden leende” som i huvudsak utspelar sig på två ställen: hemma i Finland, i Helsingfors mest, och borta, i Japan, dit hon farit för att finna en ny insikt i sig själv och en nystart för ett friskare liv, med nya möjligheter.

Henrika Ringbom drabbades av fyra djupgående kriser och förluster i sitt liv. Dem berättar hon mycket öppet om i elden leende. Varför blir det just Japan som blir hennes tillflyktsort och andliga nystart?

Hennes pappa får, för länge sen, på en businesstripp till Japan reda på att hans egen pappa, Henrikas farfar, har dött. Där finns bakgrunden, och det första steget till parallella världar, olika kulturer, där man kan få olika infallsvinklar då man behöver dem. När Henrikas pappa kom hem från Japan fick hon en underskön kimono av honom i present.

Men till 2000-talet. Henrikas pappa drabbas av demens, och går småningom bort. Snart drabbas hennes mamma av cancer, och även hennes moster. De överlever inte. Efter förlusten av mamman, och mostern som stått henne när, får Henrika själv en bröstcancerdiagnos.

Medan hon sörjer sin mor, måste hon själv börja kämpa mot samma sjukdom. Ungefär samtidigt förlorar hon en återvunnen väninna från ungdomen, som också dör. Det finns inte mycket kvar av hopp och strid, livet blir mycket kämpigt och deprimerande, och författarinnan behöver både för sitt eget liv och för sitt arbete, för sitt skrivande, någon motvikt.

Lyckligtvis övervinns cancersjukdomen, och författarinnan blir friskförklarad. Hon besluter sig för att fara på en ganska lång resa till Japan.

Där skriver hon om sina mörka år, och hämtar på samma gång ny kraft, nya insikter i sitt eget förflutna, och framför allt en inre frid, ett slags försoning, från den hypermoderna och samtidigt urgamla japanska kulturen och från det spännande, exotiska japanska samhället. Från städerna, skogarna, regnvädret, stormarna, hoten i naturen, de underbara och samtidigt skrämmande folksagorna, poesin, maten, mötet med en kvinnlig vän och översättare, från pulsen och spänningen mellan ljus och mörker under japanska årstider.

Den lågmälda men intensiva skildringen av alla människorna, den urgamla religionen och traditionen, som är ständigt närvarande då en västerländsk kvinna bor på ett hotell i Tokyo och gör resor utåt, blir levande. Hon far till exempel till Kyoto och till de allra äldsta japanska templen och helgedomarna. Det fattiga och det rika, den fantastiska världen av dofter, kulminerande i de berömda, blommande kärsbärsträden, allt är skildrat med en flytande, fantasifull stil.

Gatorna och gränderna, de delvis skrämmande, delvis tröstande tempelgårdarna, och de överväldigande skogsstigarna, allt skildras med en driven författares skicklighet. Och när Henrika kommer hem tillbaka till skrivmaskinen i Helsingfors så har hon med sig ett alternativt förflutet och framför sig en ny livsvilja och en ny framtid.

 

elden leende; en berättelse från en resa till Japan

Henrika Ringbom

Förlaget, 2016

 

 

Recension i Österbottens Tidning, december 2016

 

Inga kommentarer