Kaj Hedman

I Förenta Staterna blir skillnaden mellan fattiga och rika större för var dag. Gatubildens brokighet faller varje besökare i ögat. The Boston Tea Party, varför får det understöd? För en amerikan är ekonomisk katastrof och brist på social trygghet ett tecken på att regeringen spenderat för mycket pengar. Det är sant att regeringen inte har administrationen under kontroll. USA använder mycket mer pengar för undervisning och hälsovård än de flesta europeiska länder. Ändå är skillnaden på tillgång till vård och trygghet där fast vid storleken på din plånbok.
Armén som slukar krigspengar utomlands, den enorma säkerhetsmaskinen, storindustrierna som suger ut människor och kapital var de än går fram i världen – det är en nation utan klar ledning och riktlinjer, en nation som är på nedgång i alla bemärkelser.
Kina och Indien kommer och tar, med sin billiga och villiga, arbetskraft och med att köpa upp västerländsk brands, över.
Orwells 1984 aktualiseras genom de tre blocken: Asien, Europa och Amerika. Förr eller senare är de på kollissionskurs. Robert Gates varnar NATO-länderna i Europa: snart får ni klara er själva, då ni skär ner i försvarsresurserna och inte är villiga att satsa i våra ”fredsprojekt.” Ja, var det inte Obama som skulle dra ner på Afghanistan efter successful operations? De låter inte så successful, då man lyssnar på vad den fyrstjärnige supergeneralen Petraeus har att säga bakom de vackra orden om framgångar.
USA är det nya angloimperiet. Men som alla andra imperier kommer det att falla.
Europas EU fungerar inte längre i de snäva kontexter unionen är byggd på. En artikelskribent i Frankfurter Allgemeine Zeitung hävdar, enligt en länk som jag fått av en vän, att nationalstatens beslutsprocess är på väg tillbaka, och att euron är på krisplanet – inte bara på grund av de sydeuropeiska staternas kriser, utan på riktigt. Det blev ingen förbundsstat, det blev ingen demokrati. Hur ska Sixpacken lösa den frågan, att Finland är uppbundet till något som inte längre står på säker grund? Och hur ska ni vi säkra globaliseringen, internationalismen, humanismen, de gränsöverskridande uppbyggliga skikten?
Europa hann aldrig bli en stormakt.
Det marscheras här och där utan marschkängor och gevär, hittills.
Om USA och Europa fallerar ekonomiskt och politiskt – då är vi där, i en sprängladdning – men vem och vilka desarmerar den? Det är frågan. Vi kan inte låta storfinansen och storföretagen styra oss. Det har gått för långt redan nu.

EU - ett vacklande bygge i USA:s skugga

Chopin kort före sin död

Färgbilder, särskilt gamla sådana, kan ge liv åt ett ögonblick, ja, till och med åt en epok. Men svartvita bilder har en magi som innehåller ett slags evigt liv.
Den här våren har en vän sänt mig några gamla foton från min barndom där jag själv eller mina föräldrar återfinns i några tidstypiska miljöer. Vad är det i det svartvita, i en skicklig fotografs fångade ögonblick, som återger ett mysterium? Det är någonting sådant som inte kan beskrivas i exakta ord.
I ett fotografi från en stad på sommaren, till exempel, kan man ”se” grönskan, vätan, solskuggorna, minnena, på ett alldeles annat och mer omfattande sätt än på ett färgfotografi.
I den klassiska bilden, fotografiet av Frédéric Chopin, ser man smärtan, undran, slutet av ett liv, på ett sätt som knappast säger så väldigt mycket om den stereotypa Chopinbilden i en musikalisk kontext. Någon kan bli frustrerad över bildens realistiska ton. Det finns nästan någonting karnevalistiskt, sarkastiskt eller cirkusaktigt i bildens avslöjande tonart. Ändå talar fotografiet till den som älskar hans musik på ett djupare plan.
Man kan i det se människan Chopin, den förgängliga bakom själen, se livet, existensen, som den är utanför schablonerna.
Samtidigt finns där en helighet, en distans, ett mysterium som endast kan anas och förstås i den mannens musik, som undgår alla exakta beskrivningar.
Bilder är fragment, men samtidigt universum, där alla sinnen och alla dimensioner sätts på spel. De är avsedda att gäcka döden, förgängligheten men också det som vi kallar ”verklighet” just därför att de endast erbjuder ett nyckelhålstittande in i det som vi kallar verkligheten.

Gråsvarta moln bakom skira majknoppar på träden: en man klädd i mörka halare kryper omkring på taket här invid. Bakom molnen breder solsystemets fixstjärna ut sina vingar. Vi lever i ett bistert men snällt klimat: det värsta som kan hända är en vanlig storm, och ett störtregn. Min nyligen bortgångne granne berättade att man en gång på trettiotalet varit tvungen att köra med släde på midsommaren. Vintern hade hakat sig fast så att snön föll över Storby då.
Det finns inte så mycket att vara rädd för till det yttre. Ändå florerar rädslan och hatet både inom- och utombords även i en klassiskt lugn skandinavisk miljö.
Som Marit af Björkesten påpekar i sin kolumn på ledarsidan i dagens HBL (17.5.11) så finns det många miljoner människor i EU-länderna som talar ett annat språk än majoritetsspråket i landet där de bor. Det är inte endast finlandssvenskarna som uppmanas hålla på Sverige i hockey eller ”flytta tillbaka dit därifrån ni kommit.”
När min familj 1963 flyttade från Vasa till Tammerfors frågade den första människan vi mötte på torget, en äldre medelålders man i en grå ytterrock, när vi hade kommit från Sverige. Jag tror att de flesta av mina förfäder alltid har bott i Finland, men från min mormors sida lär släkten ha invandrat från Dalarna i början eller mitten av 1800-talet.
Rädslan för det främmande, särskilt om det är fråga om en minoritet av etnisk karaktär, är hotfull och väcker starka, hatiska, obehärskade känslor.
De skandinaviska länderna är mycket små och har alla en förhållandevis liten befolkning som kommer ”annanstans ifrån.” Till och med det multikulturella Sverige är en etniskt komplex enhet endast i miniatyr om man jämför med många andra länder, som till befolkningsantalet är mycket större.
Då man invanderar Haparanda och bränner svenska flaggor är man tydligen inte medvetna om att det dels handlar om något mycket djupare än ishockey. Man kommer inte heller att tänka på Stalins pogromer och Hitlers massmord.
Var och en människa som är rädd för det okända, rädd för döden i den andres blick, hittar nog på sin egen SA, sin Sturmabteilung, utan att det finns någon rationell orsak till det.
Himlen öppnar mer och mer av det djupt sommarblå ovanför min trädgård. Det blev ingen storm i dag. Inget regn. Stjärnorna på Europas himmel och på EU:s flagga de blänka. Vinter och vår möts, och skiljs. Människorna kunde också se varandra som förbipasserande moln, av vilka de flesta är vita stackmoln med vänliga blickar. Tigern i djungeln lurar inte bakom hörnet. Men det är svårt att visa kärlek och att lyssna.

Ljuset är det första vi upplever, men vi tar det sedan för givet.

Vi lever vår värld i ord och toner. Åtminstone har jag alltid gjort det. De är inkörsporten till den inre världen, där det omöjliga möter det möjliga.

Då jag skriver mitt första blogginlägg någonsin, är ljuset utanför fönstret ännu ljusblått klockan tio på kvällen. Jag kan tydligt se konturerna av den nya butiken som byggs ungefär fyrtio meter från trappan. Jag är inte glad i butiken, men kanske den blir glad i mig. Det återstår att se.

Från stereon hörs Sonny Rollins blåsa i sin trumpet. Rytmen är jämn och lat, som det ska vara en fredagskväll. Hunden sover.

Jag vill att min land ska förbli tvåspråkigt.

Jag vill att flyktingar som kommer från fruktansvärda förhållanden ska få stanna i Finland. Jag tycker det är en hederssak för oss i ett av världens rikaste länder att se till att så sker.

Konsten ska vara fri från politisk kontroll eller politiska anvisningar. Konsten ska vara grym, spontan, vacker och hemsk. Den ska vara skönhet och den ska vara ord och toner. Den kommer från ljuset. Så ska det vara.

Mitt första blogginlägg tillägnar jag minnet av mina föräldrar, som ägnade sina liv till att tjäna sin kyrka, sitt land, och sina medmänniskor – var de än fanns, hur de än såg ut, vilken ras de än tillhörde, hurudana de än var på olika sätt.

Den finlandssvenska flaggan

Hösten 2010 har jag publicerat en bok i en ny genre. Natten är ljusare än vatten – Yö on vettä valoisampi har utkommit samtidigt på svenska och finska. Den finska översättningen är gjord av Liisa Ryömä.

Samuel Klinkmann har gjort pärmen till boken som gavs ut i samarbete mellan Förlags Ab Scriptum och Kustannusosuuskunta Länsirannikko/Förlagsandelslaget Västkusten.

www.scriptum.fi,  www.lansirannikko.fi I övrigt fortsätter jag att skriva kolumner och litteraturkritik.