John Vikström – en medmänsklighetens apostel

Skrivet 09.11.2016 
Wikipedia pic

Wikipedia pic

Livet är ett lagspel.

John Vikström som kyrklig ledare och samhällspåverkare.

Biografi.

Gustav Björkstrand.

Fontana Media, 2016

501 sidor.

 

Professor Gustav Björkstrand, biskop emeritus och bland annat riksdagsman och minister, berättar i förordet till sin omfattande livsbiografi över ärkebiskop emeritus John Vikström Livet är ett lagspel om sin tveksamhet att åta sig Kirjapajas uppdrag att skriva boken, eftersom han själv står John Vikström nära och har samarbetat med honom i så många år. Boken har kommit ut på svenska på Fontana Media.

Ändå kan man säga att vem skulle ha kunnat vara mera lämplig än den noggranne, socialliberale teologen från samma Karlebynejd att skriva om John Vikström än just Gustav Björkstrand. Han hade ju sett allting på nära håll, och även om Björkstrand på sitt sätt ofta varit en stridbar person, så har han inte förfallit varken till dyrkan eller övertydlig kritik av föremålet för sin biografi. Vi får veta allt: både det finfina och det problematiska. Inte har det varit lätt att vara biskop i Borgå stift och ärkebiskop i Åbo och för hela Finland.

De bästa får ofta mest lort och lera sig kastade i ansiktet, och det gällde nog också John Vikström. Det finns knappast många ärkebiskopar i Nordens moderna historia som har haft en så framgångsrik och viktig uppgift och som gjort en så gedigen gärning för den lutherska kyrkan som John Vikström. Man kan undra om folkkyrkan i Finland hade kunnat bevaras på samma sätt utan honom, om vi hade lyckats få kvinnliga präster, om det funnits ett samvete för flyktingar, arbetslösa och andra svaga i samhället, om inte John Vikström hade funnits där – som en fyrbåk, för att citera Gustav Björkstrand.

Vikström var också den kyrkoledare som började glänta på dörren för de homosexuella. Många år senare skulle en av hans efterträdare på biskopsstolen i Borgå, hans egen son Björn Vikström, säga att det är dags att avsluta den månghundraåriga förföljelsen av de homosexuella.

Kyrkan har en rätt så svag ställning i finländarnas vardag och helg i dag, särskilt om man ser till kyrkobesök, men ändå har kristendom och kyrka kunnat bevara en respekt och en ställning i vårt land, som kanske är ovanlig i många andra europeiska länder, inklusive vårt västra grannland. Lagspelaren och diplomaten, hur mycket ”liberalteolog” han än kallats för, John Vikström, har både i och efter sin tjänst i kyrkan på ett avgörande sätt bidragit till detta.

När jag läser Gustav Björkstrands noggranna och flytande skildring av JV:s uppväxt, gärning och inflytande, så kommer givetvis personliga minnesbilder upp från hjärnans vrår. Mina föräldrar ledde den skolungdomsgrupp i Gamlakarleby där JV var en av de många i den så kallade ”Kokkolamaffian” och familjen Vikström har alltid funnits nära på olika sätt.

Jag minns hur jag snörpte på munnen när motkandidaten Henrik Smedjebacka ironiskt frågade var socialetikerns evangelium finns inför biskopsvalet i Borgå då jag själv var mycket ung. John Vikström har säkert gjort sina misstag, som vi alla gör, men som man kan läsa i Björkstrands mastodontiska men spännande bok, har nog Vikström on någon haft ett verkligt evangelium. Ett som handlat om att Gud är en god gud, och att Bibeln skall tolkas utifrån kärlekens evangelium, som handlar om nåd och förlåtelse, inte om ett sådant dömande och ett sådant paragrafrytteri som fundamentalisterna och de ärkekonservativa har stått för. Var hade vi varit om dessa hade fått övertaget i kyrkan? Precis som Björkstrand skriver så har Vikström varit en teolog som kunnat se från båda sidorna: från Bibeln själv, och från det samvete som Gud planterat i oss. En sådan teolog har han varit, och är.

Björkstrand betonar lagspelet, att John Vikström alltid ville att alla skulle vara med, att man skulle sträva till att hålla kyrkan enad och att man skulle komma överens. Kanske det hängde samman med hans stora kärlek till fotbollen, där det – enligt uppgift i den nya boken – troligen inte var Vikström själv som tacklade Vladmimir Putin i en vänskapsmatch, fastän JV inte brytt sig om att korrigera uppgifterna om det. Roligt var det i alla fall att läsa om hur Vikström på Gullranda senare frågade Putin hur det är med axeln. Putin hade då tagit Vikströms hand, fört den innanför rocken så handen kunde känna på axeln, och sagt: ”se nu, den är inte ännu heller bra!”

Det är omöjligt att göra Gustav Björkstrands stora arbete rättvisa i en tidningsrecension. Det är bara att göra som man brukar och säga: tag och läs! Jag kan garantera att ingen dramatik, om det så gäller kvinnliga präster eller försöket att få ärkebiskopen fälld för irrlära, saknas.

I ärkebiskopen av Åbo John Vikströms vapen fanns valspråket: ”Herren vårt värn.” Man kan med gott samvete säga något som syns mycket i Björkstrands biografi, nämligen att John Vikström har varit en medmänsklighetens apostel.

 

Recension i Vasabladet, november 2016

 

Inga kommentarer


Varför så konservativt?

Skrivet 10.09.2016 

historical-image-senate-chamber

Det finns en skillnad mellan Finland och EU-länder när det gäller hur man uppfattar mångkulturalism, flyktingfrågor och invandring. Finland fortsätter att i grunden vara ett mycket konservativt land och finländarna ett mycket konservativt och traditionalistiskt folk.Ett exempel är Kimmo Sasi, som i en obegripligt replik till Marianne Lydén i HBL gav uttryck för en förenklad bild av dagens verklighet, där folkvandringar, inbördeskrig, och assimilering av andra religioner och seder har passerat sådana enkelspåriga människors tänkande.

I de flesta moderna länder är det en självklarhet att staten hjälper människors situation, som är på flykt undan krig och elände. Den demonisering av till exempel muslimer som sådana aktörer som Donald J. Trump odlar och som länge förekommit bland de halvfascistiska partier som kallar sig nationalistiska i Europa är ett bedrövligt exempel på hur bildningsgraden och den politiska medvetenheten även i vår del av världen håller på att sjunka tillbaka ner i avgrunden.

Att skriva brev till statsministern om den äckelrealistiska politik som riksdagens majoritet har drivit igenom i lagändringen om asyl och familjeåterförening kanske inte är helt rätt adress, eftersom det är riksdagen som genomfört Sipiläregeringens egocentriska politik, men statsministern är ändå landets inrikespolitiska politiska ledare och kan inte undandra sig ansvaret. Därför är det viktigt att intellektuella, konstnärer, författare, eller till exempel ärkebiskopen, ryter till. Orsaken till dessa ändringar i utlänningspolitiken, som står i bjärt kontrast till exempelvis Tysklands humanism, står att finna i rädsla för mobben bland väljarna och en ökad egocentricitet bland medborgarna.

En rädsla för att det egna partiet och den egna karriären ska skadas överskuggar en humanism som borde vara självklar. I bakgrunden finns rädslan för att även Finland, som varit ett av de mest isolerade länderna i Västeuropa plötsligt ska bli ett mångfacetterat land där den finska, unkna, från trettiotalet återupplivade militaristiska världsuppfattningen kommer i fara, en världsuppfattning som tyvärr till och med har rötter i ett samarbete på många områden med Nazityskland som de flesta i dag ännu väljer att glömma.

Finland började ju faktiskt, trots att landet stod nära det då konservativa Tyskland, att i början av 20-talet ta steg mot en mera nordisk och modern öppenhet. Men manövrerna gick i kors, och snart nog fann sig många finländare i en valsituation mellan bolsjevism och nazism. De flesta valde, delvis medvetet, att utan vidare sälla sig till de nationer och folk som allierade sig med det sistnämnda alternativet. Det finns ett liknande val på 2010-talet och framåt. Nu finns även en tredje väg. Då gäller det att se sig i spegeln och tänka på vad humanism egentligen är.

 

Kolumn i Österbottens Tidning, 2016

 

Inga kommentarer


En resa in till centrum

Skrivet 08.09.2016 
Hannele Mikaela Taivassalo Bilden från Förlaget www.forlaget.com

Hannele Mikaela Taivassalo
Bilden från Förlaget
www.forlaget.com

In transit.

Hannele Mikaela Taivassalo

Roman. Förlaget, 2016. 470 sidor.

 

 

Många av de stora finlandssvenska författarna kommer från Österbotten, fast det kanske är få som riktigt fattar det. Det är faktiskt ingenting nytt alls. Tänk bara på Topelius, Runeberg, Lybeck, Hemmer och Tegengren.

De flesta, åtminstone i modern tid, har flyttat bort härifrån. Sedan de flyttat har de blivit stora författare. Några har inte flyttat någonstans, men de har österbottniskt påbrå. Som Kjell Westö.

Hannele Mikaela Taivassalo (f.1974) hör till den yngre generationen framgångsrika författare som är födda och uppvuxna i Österbotten. Närmare bestämt i Nedervetil. Hon har gett ut ett antal prosaböcker, mest för vuxna, men också för barn. Hon vann det prestigefyllda Runebergspriset för nästan tio år sedan för sin spektakulära och underbara roman Fem knivar hade Andrej Krapl (2007).

Nu gör det nya Förlaget en rivstart med några högintressanta böcker, av vilka en är Hannele Mikaela Taivassalos In transit. Vill man försöka ge en svensk definition som beskriver symboliken i romanen på ordet så kan man kanske säga att uttrycket In transit betyder någon/någonting som förflyttar sig från en plats till en annan på ett flytande sätt, utan egentlig målsättning eller säker destination.

”Alla eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är möjligen avsiktliga eller så inte” står det i slutet av boken. Alltså precis som i en film. Ifall någon funderat över det. Så att man säkert vet hur det är.

Hannele Mikaela Taivassalos stilistiska förmåga att beskriva både det fysiska, psykiska och andliga i människor och hennes fjäderlätta, precisa och exakta sätt att få händelser och miljöer att i ett lätt postmodernt kaos få substans och klarhet är imponerande.

In transit, som är en omfattande och inte alldeles lättläst roman, slänger omkring läsaren i ett flertal miljöer runtom i världen, allt från en österbottniska landsbygden till Bombay, Svalbard, Paris, London och Kalifornien, men författaren har en sällsynt förmåga att snabbt förankra oss som läsare var hon än placerar sig själv, sitt alter ego och sina romangestalter, som då alltså antingen är påhittade eller så inte. Hon vet till exempel exakt hur man ska beskriva Los Angeles så att man är både trovärdig och verklighetstrogen.

Förutom hjältinnan, jaget, alter egot, som har det synnerligen ovanliga namnet Galabriel, ofta förkortat till enbart G, som kräver tungvrickning och medvetenhet om den Astrid Lindgrenska fantasimättade utanförvärlden, för att kunna så att säga andas in, finns det några centralgestalter som alla är likadana som de stora finlandssvenska författarna: de är In transit, de åker bort, de åker ännu längre bort, de kommer tillbaka, och så kommer de på ett sätt inte alls tillbaka, utom till sig själva.

Farfar Sem, pappa Kjell, farmor Ester, dennas syster V (Vera)… Gullebjörnen som är alter egots välvilliga, gulliga och alltid Räddarn i nöden-bror. Och sedan förstås de utanförstående som plötsligt dimper in, en efter en, som Sems älskare i ett Stockholm som beskrivs nästan precis som i Klas Östergrens Gentlemen, George Gordon Junior och Främlingen – de här bifigurerna som placerar sig i Galabriels centrum är fascinerande genom att de inte riktigt får solklar kontur annat än genom ett slags allmängiltighet.

Tabuna har kanske redan krossats och dörrarna till dem öppnats även för Österbotten bland annat genom Gurli Lindéns, Eva-Stina Byggmästars, Kaj Korkea-ahos och andras författarskap men egentligen är de inte utslätade eller integrerade och därför blir de på sitt sätt förkrossande även i Taivassalos roman. Det är fortfarande inte någon enkel sak att vara homo- eller bisexuell i svenska Österbotten men det är i varje fall en sak som Taivassalo behandlar på ett ytterst finkänsligt men ändå fullständigt öppet sätt framför allt i beskrivningen av Sem och hans melankoliska levnad. De erotiska episoderna är i romanen överhuvudtaget mästerligt skrivna, de tar andan ur mig.

Ja, In transit är i högsta grad, liksom till exempel Monika Fagerholms Diva eller Pirkko Lindbergs Candida, en stor postmodern roman. Den är synnerligen existentiell och samhällsmedveten utan att på något sätt bli explicit politisk. Den handlar främst om människans osäkerhet och ställer ständigt frågan om varför man överhuvudtaget finns, och vart man förväntas vara på väg. Den är en resa in till centrum: till en själv, som sagt.

Jag vill också nämna att den typografiska utformningen av pärmen och de stadiga pärmarna känns väldigt bra att titta på och att hålla i. Ett fint arbete på alla sätt.

 

Recension i Österbottens Tidning, september 2016

Inga kommentarer


Den kontrapunktiske Gösta Ågren

Skrivet 06.09.2016 

Gösta Ågren Bild från www.sets.fi

Gösta Ågren
Bild från www.sets.fi

Gösta Ågren, Samlade dikter, Schildts&Söderströms 2016, 552 sidor.

 

Då jag läser Gösta Ågrens stora, nästan monumentala Samlade dikter 1955-2015, som kommer ut samma år författaren fyller 80, 2016, dyker ett något oväntat namn upp i min hjärna: Johann Sebastian Bach. Det finns något av fugor och kontrapunkter, variationer och teman nästan i oändlighet, i Ågrens oerhört exakta och formmässigt finslipade dikter. I sitt djupdykande och inkännande efterord tar Michel Ekman upp frågan om form och struktur hos Ågren på ett effektivt sätt, som hjälper läsaren att ytterligare förstå betydelsen av hur denna, som Ekman säger, av litteraturvetenskapen sedan länge avfärdade diskussion, på ett sätt får relevans då man analyserar Ågrens poesi.

Likheterna och olikheterna mellan musikens universalgeni Bach och den finlandssvenske, framstående lyrikern Ågren, är fascinerande. Om man vill kan man säga att Bach i sin musik beskrev och hyllade Guds närvaro i allt och alla medan Ågren ägnar många diktrader till att, med hjälp av sina typiska paradoxer, – vilka han själv som känt föredrar att kalla ”upptäckter,-” diskuterar frånvaron av gud, upplevelsen och det som han upplever som logiskt, att det att gud hänvisas till i allt, är ett bevis för att människan uppfunnit gud för att fylla ut ångesten i att livet endast är en parentes. Till den allra största delen finns vi/jag inte, det är endast under det korta ”livet” vi finns, allt annat är icke-existens och ett slags kollektivt minne.

Min respekt för Ågrens mycket exakt beskrivna ateism är stor, – en ateism som möjligen innehåller även det som Ekman påpassligt påpekar i efterordet, ödmjukheten, och att dikterna inte är så påstående och självsäkra som en del läsare kan uppfatta dem, utan snarare frågor än svar.

Gösta Ågren, som vi alla vet även är mycket mera än endast poet, betraktar samlingen Molnsommar som sin ”egentliga debut” – något jag egentligen är benägen att instämma i. Men i Samlade dikter finns inte nödvändigtvis originallyrik från de första samlingarna utan boken börjar med En dal i våldet – den diktsamling där Ågren delvis återuppbyggde och stiliserade sin tidiga produktion. På så sätt blir boken heltäckande. Efter En dal i våldet kommer utdragen ur de olika diktsamlingarna i kronologisk ordning.

Det är omöjligt att göra Ågrens poesi rättvisa i en ganska kort recension. Det bästa sättet att komma in i detta betydande lyriska universum är naturligtvis att läsa hans produktion. Orsaken till att jag tar upp Bach och Gud är att, i sin helhet, Ågrens poesi kretsar kring två nav: människans kamp och lidande, och döden.

Ågren är ju marxist och existentialist och i hans fall passar Jean-Claude Sartres´ berömda ”existentialismen är en humanism” som hand i handske. Genom åren har Gösta Ågren undvikit en politisk och ideologisk överbetoning. Hans diktning har, genom dess speciella individualistiska och självbiografiska karaktär, mera blivit en prövning av varat och alltet, samt en estetisk övertygelse, än en stänigt pågående direkt politisk agenda, som till exempel hos en Göran Sonnevi.

Ågrens diktning kulminerade ju i Jär-trilogin för ungefär 30 år sedan. För den första av de tre böckerna i den, Jär, fick han Finlandiapriset, som då ännu utdelades även till poeter. Efter Jär-trilogin har Ågrens poesi fått ett profetiskt och apokalyptiskt drag när det gäller livet, världen och samhället. Detta gäller naturligtvis inte enbart hans poesi. Det är en stor, betydande och angelägen diktare som hyllas med ett fylligt, fint utvalt urval i Samlade dikter. Kanske finns det en viss upprepning av teman i de senaste diktsamlingarna, men de är ändå mycket variationsrika, och de borde till sitt innehåll få oss alla att inse vad klockan är slagen i senmodernistisk tid, i många olika avseenden.

 

 

 

Recension i Österbottens Tidning, augusti 2016

 

Inga kommentarer


I skuggan av Donald Trump

Skrivet 19.08.2016 
Courtesy Gage Skidmore

Donald J. Trump – Courtesy Gage Skidmore

Hurdant blir arbetsklimatet och de ekonomiska förutsättningarna för intellektuella, forskare, konstnärer, författare och till exempel seriösa musiker ifall Donald Trump blir vald till president? I skuggan av Trump skulle då finnas en mycket spännande grupp människor.

Intelligentian, utövarna av konst och kultur i USA, skulle knappast rösta på en sådan obildad politisk virrhjärna som Trump. Sällan kommer en republikansk presidentkandidat att få så lite röster från radikala, gröna, postmoderna människor eller från konstnärer och skribenter som i november 2016. Tyvärr är det inte den postmoderna, liberala kulturkretsen som avgör presidentvalet, men alltid hjälper det uteblivna stödet från den lite.

Hillary Clinton, med sina skandaler och sin något hökaktiga utrikespolitik, är knappast de intellektuellas favorit heller. Barack Obama har varit deras president och Bernie Sanders hade nog fått mera av deras sympati än Hillary. Ändå kan man nog räkna med att de flesta kvinnliga väljarna röstar på henne – och de är inte så få.

Republikanerna med sina ärkekonservativa ”värderingar” har ett mycket starkare och större stöd i USA än till exempel SD har i Sverige eller Sannfinländarna har i Finland. Det är väl endast i Jobbik-partiet i Ungern som man i Europa kan finna en rörelse som lite påminner om Republikanerna i storlek.

Den spännande frågan är om de intellektuella, moderna, sekulariserade, de kristna på vänsterkanten, afroamerikanerna, latinos, de många kvinnorna , kommer att vända de traditionella politiska arenorna ryggen ifall Hillary förlorar valet och ifall det blir en stor republikansk majoritet i kongressen. Tyvärr gynnar valdistriktssystemet republikanerna.

Bernie Sanders kan nog, med sin utstrålning, karisma och övertalningsförmåga, förmå en hel del unga radikala och nytänkande väljare att rösta på Hillary den här gången, men vart tar de sedan vägen? Hurudana texter kommer de att skriva? Hurudana sånger?

Kommer de att bilda en proteströrelse i likhet med den som vi såg 1968? Särskilt ifall det blir en republikansk kongress som Clinton får lov att tampas med. Kommer äntligen de gröna och socialistiska rörelserna i USA att få mera stöd?

För egen del hoppas jag mycket på att Bernies ”socialister” ska få mera inflytande i det demokratiska partiet. De borde också kunna fånga upp andra oliktänkare. Till exempel de som faktiskt tror på den globala uppvärmningen, utvecklingsläran och ”pro choice”, och som förstår att USA inte kan fortsätta att styra hela världen – vilket till och med redan nu är ett slags chimär.

I så fall skulle nästa demokratiska presidentkandidat kanske heta Joseph Patrick Kennedy III – mycket populär kongressledamot från Massachusetts och Bobby Kennedys sonson.

 

 

Kolumn i Vasabladet, augusti 2016

 

 

 

Inga kommentarer


Döden på eftermiddagen

Skrivet 17.08.2016 
Courtesy: Josealbaphotos Pixabay

Courtesy: Josealbaphotos
Pixabay

Dödskjutningen i Vichtis inträffade sent på kvällen i halvmörkret, men den avspeglar ändå en utveckling i vårt samhälle som man kunde karaktärisera som ”döden på eftermiddagen” i ett försök att med en parafras på Hemingways romantitel ringa in vad det är för fel på välfärdssamhället.

Alexander Stubb har alltid varit mån om att tala om bevarandet av välfärdssamhället och han har alltid påpekat att han är center-höger.

Ändå såg sig den nye partiordföranden Petteri Orpo det som sin uppgift att påtala bristen på solidaritet med de fattiga i samhället och med låginkomsttagarna i sina linjedragningar efter ordförandevalet. Inte att undra på det, så mycket som regeringens nedskärningar kommer att drabba just dessa grupper i samhället: de långtidsarbetslösa, de handikappade, äldre som har små pensioner, och ensamförsörjare, för att nämna några exempel.

Den nya kokoomusbasen, som förefaller ha gjort ett gott jobb som inrikesminister, verkar ändå inte ha sin politiska linje riktigt i skick. Nyligen bad han om att få pappren till ärendet om flyktingfamiljen som hotas att splittras efter sju års vistelse i Finland, och påpekade att sådant aldrig borde få hända på nytt. Samtidigt var han som regeringsmedlem och partichef med om en lagändring som kommer att göra det mycket svårare för familjeåterföring i Finland. Vad är det för dubbelspel?

President Sauli Niinistös och inrikesminister Orpos uttalanden efter dödsskjutningen i Vichtis förefaller mig märkliga. Både presidenten och ministern fördömde våldet mot människor och tjänstemän. Man kan djupt beklaga ett sådant våld, men det var ju en förskräckligt störd människa som utförde det, och som dessutom samhället tydligen i flera årtionden varit medveten om att hans självdestruktiva och destruktiva beteende varit farligt för både grannar, släktingar och utomstående. Vad hjälper det då att fördöma som om det vore fråga om planerad terrorism?

Petteri Orpo bättrade ändå på när han sade att ingen i Finland borde kunna få ha tillgång till sådana slags vapen som användes i Vichtis, och att det är synnerligen viktigt att välfärdssamhället försöker förhindra en sådan psykisk och social utslagning som fanns bakom denna tragedi. Trots min undran om Orpos velande så ser jag framför mig en kommande stjärna i den finska politiken. Nu skulle det gälla att hålla hårt i styret.

Men döden på eftermiddagen, detta att man inte ingriper i tid, och att man inte bryr sig om sina grannar, familjemedlemmar, vänner och släktingar på samma sätt som förr, är ett allvarligt fenomen. Politikerna kan i bästa fall tillsammans med kyrkan och medborgarorganisationerna försöka få oss alla att komma ihåg att nyliberalismens risker för utslagning, bland annat på grund av dåliga resurser för mentalvården och försämringar av gravt handikappades villkor, kan leda till ett kyligt och kallt samhälle.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, juli 2016

kaj.hedman@pp.kpnet.fi

Inga kommentarer


Ett bakgrundsbrus av vemod

Skrivet 16.05.2016 
Foto: Katri Lehtola

Foto: Katri Lehtola

Det gamla, lite slitna uttrycket ”När Gud stänger en dörr, så öppnar Han i stället ett fönster” kunde, sublimt, och med förbehåll för en hel del variationer, tänkas karaktärisera många av novellerna i Leningradfödda Zinaida Lindéns nya, lysande samling.

Bokens berättelser är nämligen sprängfyllda med både melankoli och överraskande vändningar, enkla men smått geniala episoder och en livsvisdom som man sällar finner så här djupt i modern nordisk litteratur. Jag är verkligen imponerad, förförd och till och med lite chockad av ZL:s noveller. De har en lyster av stor litteratur.

Varje berättelse är proppfull med intressanta, mångfacetterade men samtidigt väldigt enkla och vanliga människor. Lindén behöver inte anstränga sig för att måla upp de i huvudsak urbana landskap som hon placerar handlingarna i. De målningarna har tydligen kommit till i oerhört spontana och snabba svep.

Svåra livskriser, snabba drabbanden av sjukdom och olyckor, djupa depressioner, skilsmässor och andra svåra separationer, för att inte tala om komplicerade relationer mellan framför allt makar och deras barn bildar bakgrunden till de flesta av novellerna. Titeln, Valenciana, är välfunnen – valenciana är en filippinsk maträtt och boken är nästan en orgie i mångkulturalitet, spänningar och olikheter mellan Finland, Ryssland – och framför allt Japan, där författarinnan själv har bott.

En av de allra starkaste novellerna, om man ens kan rangordna dem, eftersom de alla är så bra, handlar om en gammal man som har exakt samma namn som den berömda skådespelaren Matti Sakari Pellonpää. Lindén lyckas, liksom i många andra fall, här krama ut allt ur katastrofens djupaste kärnor.

Gubben i novellen får sitt liv förstört på grund av att han upplever att alla medmänniskor ironiserar över honom för att han är en vanlig gubbe som råkar ha samma namn som hjälten i Kaurismäkis filmer. Men på slutet kommer en fullständigt tragisk, men samtidigt befriande förändring – också den intimt knutet till den viktiga insikten om att det här med nationalism, den vita rasen, och allt möjligt annat skumt och fascistiskt, bara är en dum chimär.

Zinaida Lindén, som för övrigt vann Runebergspriset för sin roman I väntan på en jordbävning år 2005, är särskilt skicklig på att beskriva det sovjetiska helvetet på jorden och – japanska människor och deras sätt att hantera livet. Hon är också otroligt bra på att handskas med satir och ironi. Det kanske hon har från en djup rysk tradition.

Konsten att skildra livets bakgrundsbrus av vemod, samtidigt som det alltid också finns ett ljus, ett slags hopp med i bilden, är inte alla förunnat. Zinaida Lindén visar, genom att hon lyckas porträttera så många olika nationaliteter och kulturer på ett jordnära, mänskligt sätt, att den som kan den konsten är något av en mästare.

De exakta miljöerna hon använder kan ibland tyckas vara lite slumpvis påhittade, men de är alla pusselbitar som passar in på exakt rätt plats. Boken är en läsupplevelse av stora mått.

 

 

 

Recension i Vasabladet, maj 2016  

 

Inga kommentarer


Vatten blir till is

Skrivet 07.04.2016 
Vatten och is  (Public domain)

Vatten och is (Public domain)

När vatten fryser, blir det till is. 

Vi som är födda i slutet av fyrtio- och i början av femtiotalet, alltså de första efterkrigstida generationerna, har upplevt hur en värld återuppbyggdes när två världsomfattande krig till stora delar hade ödelagt den civilisation som burit upp världen fram till början av 1900-talet.

Det hade nog varit av värld av rasism, ojämlikhet mellan könen, indelad i bättre och sämre människor. Trots att andra världskriget var en mänsklig katastrof med över 50 miljoner döda, följd av folkmord på många tiotals miljoner människor i de kommunistiska diktaturerna i Sovjetunionen och Kina, såg det under flera decennier ut som om det fanns strävanden som ledde till minskad hunger, mera humanism och idealism i västvärlden – något som började överskugga darwinismens idé om att de starka ska överleva och de svaga gå under.

I början av 2000-talet hade världen mindre svält, mera vatten för människor att dricka, och mera politisk demokrati än kanske någon gång tidigare i mänsklighetens moderna historia. Fortfarande är det lite så. Men fredsprojektet EU, avvecklandet av kommunismen, och öppnandet av mera friheter i de gigantiska staterna i öst, och till exempel den ökade mångfalden i USA, där även andra än vita tagit sig fram ända till presidentposten, samt den arabiska våren, har kommit av sig.

Konflikten mellan den urgamla kulturen i Mellanöstern där det manliga våldet och det religiösa bigotteriet å ena sidan och de humanistiska strävandena på andra håll i världen å andra sidan har urartat i både nya, blodiga krig och terrorism av aldrig tidigare skådad omfattning, och har skapat ett nytt slags darwinism.

Medan miljoner flyktingar strömmar ut från Syrien för att i främsta rummet översvämma sina grannländer och i andra rummet överväldiga ett ekonomiskt trött Europa, har vi börjat se hur snart en majoritet av människor i den västra hemisfären hårdnar och fryser till is.

Donald Trumps förslag om att inte ”tillsvidare” släppa in muslimer till Förenta staterna, och att ”bygga en mur mot de dåliga mexikanerna som kommer för att ta våra jobb och våldta våra kvinnor, och som Mexiko själv ska få betala” väcker samma slags gensvar som Adolf Hitlers krav på de starkas och arbetsdugligas överlägenhet gjorde på 1920- och 30-talen. Trump och Putin är vår tids Hitler och Stalin, som vill dela upp världen i röda och vita ”arbetets hjältar.”

Fjärilseffekten, det att om en fjäril rör på sina vingar någonstans, så skälver det till någon annanstans, tar sig in ända i de nordiska samhällena, där nu de äldre och de riktigt gamla, men även de handikappade, och de som inte anses vara ekonomiskt vinstbringande, blir de första offren för den nya fascism som breder ut sig på en planet som hade kunnat vara den bästa av världar.

 

 

Kolumn i Nya ÖB, mars 2016

Inga kommentarer


Stoppa hatet nu

Skrivet 18.03.2016 
Hatet på mnätet måste få ett slut

Hatet måste få ett slut / bild: geralt

 

De hatiska och hotfulla utfall som riktas mot medmänniskor, var sig det är fråga om politiker, tjänstemän eller enbart vanliga människor man råkar ha olika åsikt med, borde stoppas med en ny lag som skulle begränsa yttrandefriheten i de fall där någon offentligt eller privat yttrar sig kränkande mot andra.

Det är väl uppenbart för de flesta att det är Facebook, Twitter och andra sociala medier, samt alla möjliga bloggar och publikationer som inte följer några som helst regler på nätet som har öppnat upp för hatretoriken.

Det senaste allvarliga fallet av hot och kränkning som jag hört talas om är den uppenbarligen emotionellt kraftigt störda mannens sms och telefonsamtal som under en lång tid störde före detta minister Krista Kiuru (SDP).

Mannen hade till och med hotat med att Kiuru och de som hör till hennes läger skulle ”försättas i imtensivvårdsskick.” Den här mannen hör antagligen hemma på en psykiatrisk avdelning, men han fick i varje fall fyra års villkorligt fängelse samt besöksförbud.

Flera av svenska folkpartiets riksdagsmän och ministrar har varit utsatta för grova och hatiska mejl och andra ”åsiktsyttringar” under de senaste åren. Om det på finskt håll ofta är kvinnliga politiker man ger sig på så verkar det som om manliga sfp-politiker gärna utsetts för förbannelser, ironi och smaklösa angrepp.

Det finns ju något slags uppfattning på vissa håll om att finlandssvenska män är undermåliga och att de är tillåtna objekt för hånfulla angrepp.

Gud nåde den finlandssvenska man som stöder LGBT-människor. Gör man det så är man dömt till evig förtappelse av dessa ”debattörer” som anser sig sitta inne med sanningen om livet.

Sympatier för flyktingar och vägran att gå med i vita, nationalistiska kontexter är också en orsak som gärna utnyttjas.

Politiker förväntas ju vara mera tjockhudade än vi vanliga medborgare. Ändå är det sorgligt och motbjudande att även vanliga människor, ibland till och med på den egna vänlistan, blir föremål för attacker som inte endast är tuffa och provocerande – något som kan anses vara tillåtet – utan också nedlåtande och mobbiga.

Alla har vi väl någon gång överilat oss, men man kan i alla fall ha som målsättning att inte medvetet kränka andra människors personlighet och integritet.

Ja, det behövs något slags lag och förordning som i högre grad än de lagar som finns nu, skyddar människor mot andras oförmåga att hålla sig till ett sakligt uppförande.

Facebook är avslöjande. Man tror ibland inte sina ögon då man ser att människor man trott vara hyggliga medborgare och till och med ens vänner strör omkring sig rasistiska skämt och häcklar sina meddebattörer med samma stil som skolgårdsmobbare.

Kanske det här är ett globalt fenomen. I USA kan man med en sådan stil till och med bli en av de ledande presidentkandidaterna.

 

 

Kolumn, Österbottens Tidning, mars 2016

Inga kommentarer


Antingen solidaritet eller så inte

Skrivet 14.03.2016 
Winston Churchill

Winston Churchill / courtesy AZ Quotes

Jag brukar ofta tänka på Winston Churchills ord 1942 efter segrarna över Rommel– efter flera år av motgångar, felbedömningar och misstag i kriget. ”Detta är inte slutet. Detta är inte ens början på slutet. Men det kanske är slutet på början.”

Det är nästan absurt att jämföra de orden och vad de innebar med världsläget av i dag, men ändå har de en allmängiltig klangbotten. Det vi upplever just nu i världen är apokalyptiskt präglat och åtminstone jag har en inre känsla av att någonting avgörande så småningom kommer att ske när det gäller alla konflikter som har att göra med terrorismen.

I en Facebookdiskussion försökte jag introducera den mörka historiska bakgrund som finns bakom dagens grymheter som görs i Allahs eller islams namn, eller som Putin utövar på sitt sublimt otäcka sätt i Krim och Ukraina. Det handlar om kolonialismen, den som Franklin D Roosevelt, den sista av de riktigt liberala USA-presidenterna, hatade.

Mohammad var en politisk ockupant och expert på lönnmord och på sitt sätt var det han som satte igång turbulensen runt omkring Medelhavet. Men man kan knappast förneka att västmakterna Frankrike, Storbritannien, Spanien, Portugal och Tyskland, – ofta eller ibland i kristendomens namn, – starkt har bidragit till att de organisationer och terrorgrupper som nu härjar har trätt fram. För att inte tala om vad allt USA har krånglat sig in i – den nya superkolonialmakten vid sidan av Ryssland.

Som man sår får man också skörda – men det är ingen tröst för de oskyldiga, civila människor, unga, kvinnor och barn, som nu blir offer för det blinda hat som islamisterna riktar mot de västliga staterna.

Finns det någonting som skiljer behandlingen i media och bland människors snack gällande stora världskonflikterna av i dag från den debatt och analys som gällde till exempel under ockupationen av Afghanistan, eller under upplösningen av Sovjetunionen och kommunismens fall? Ja, jag tycker i alla fall att en sådan distinktion kan göras. Jag tror att den delvis beror på digitaliseringen, Internet och de sociala mediernas skrämmande och tilltagande makt.

Förr var vi hänvisade till mer eller mindre seriösa medier som, även i många fall skrupellösa, ändå hade något slags grundläggande moral. I dag är det ”tyckarna” å ena sidan och de många ”forskarna” å andra sidan som sätter agendan för en analys av vad som pågår.

Men sanningen är inte svart och vit. En återgång till det som varit finns knappast, men var och en kan för egen del funera på vad det innebär att utsätta sig för mycket för vad pöbeln och i grunden okunniga människor sprider för slags kunskap och åsikter. Det finns en hysteri i all slags rapportering i dag som tyder på en världsomspännande narcissism. Det kan innebära slutet på början, på något sätt.

 

 

 

Kolumn i NyaÖB, februari 2016

 

 

 

 

 

Inga kommentarer