Ett gammalt land

Skrivet 16.12.2017 

Wikipedia

”Finland” är mycket, mycket äldre än 100 år. Det finns ju många teorier om när och varifrån finsk-ugriska stammar började vandra in i det som nu är Finland. Förfäderna till finlandssvenskarna vet vi ju lite mera om. De flesta kom in från Sverige. En del av dem hade tyska och vallonska rötter. Somliga var judar, andra hade en del av sin kultur och sina förfäder från Ryssland, Baltikum och Polen. Det finns många ättlingar till sådana kvar i det vi kallar Svenskfinland. Men frågan är nog ändå om inte samerna förbigås alltför mycket med tystnad.

Vi skulle inte ens ha haft namnet Suomi om det inte kommit från samerna. Det är bara att läsa Kalevala så inser man att det som nu är Finland var mycket mera mångkulturellt när det gällde stammar, dialekter och invandring än vad det är i dag. Man undrar varifrån en ”finsk vit nationalism” som till exempel Sampo Terhos kommer, då man absolut inte kan bevisa att det för många århundraden eller årtusen sedan ens fanns någon som helst enhetlig ”finsk” befolkning eller ens ett enhetligt finskt språk.

Men när vi sjunger Vårt land i officiella sammanhang så sjunger vi plikttroget tre verser, först en på finska, sedan en på svenska, och sedan än – eller flera – på finska. Musiken är skriven av en tysk och orden är skrivna på svenska av Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg. Då president Niinistö anländer till ett tillfälle ackompanjeras han av Björneborgarnas marsch, komponerad av ”finlandssvensken” Johan ”Janne” eller Jean Sibelius. Ändå tror Sampo Terho och hans många kompisar att det finns något enhetligt, historiskt vitt finskt som nu borde dominera vår politik, vårt samhälle och vår kultur. Det är kusligt.

I ett framtidsperspektiv kunde Finland i stället rikta sina blickar på gränslöst samarbete och ett med det övriga Norden gemensamt värnande av miljön och säkerheten i området. Mer och mer av finsk nationalism, baserad på ett önsketänkande om en renrasig och enspråkig nation, har ingen framtid och är inte till nytta varken för det egna landet eller för omvärlden.

För majoriteten av Finlands folk gäller det att definitivt ta ställning till ifall Finland också i fortsättningen, i likhet med andra länder som liknar oss etniskt avseende, till exempel Belgien och Kanada, ska vara ett land som har flera officiella språk, och i Finlands fall främst finska och svenska. I mitt ideal-Finland skulle det finnas fyra officiella språk: finska, svenska, samiska och engelska. Det förefaller mig märkligt att det språk som troligen talades från början i det område vi efter istiden kallar Finland, nämligen samiskan, inte är ett officiellt språk hos oss, hur litet det än är.

Man brukar skoja om att det i framtiden är kinesiska som alla bör kunna, men det tror jag inte på. Tänk bara på Indien, ett av världens folkrikaste och mest produktiva land, som kommer att spela en stor roll i framtiden. Engelskan är 1900- och 2000-talens lingua franca.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, december 2017

 

Inga kommentarer


En ny regression

Skrivet 11.12.2017 

Inser vi hur mångfalden i våra samhällen har gått in i en ny regression? Vi har under vår livstid varit vana vid att vi nog haft stora ideologiska och sociala klyftor, men vårt samhälle har ändå kännetecknats av en ganska bred enighet i värdegrunder och livsuppfattningar under 1900-talet, ända fram till ungefär nu.

Varför regression? Jag tillåter mig uttrycket på grund av att vi uppför oss som man gjorde på medeltiden. Häxor brändes på bål, man trodde på alla möjliga konspirationsteorier, bildade fanatiska och hemliga sällskap, och maktkampen inom och mellan staterna var på sandlådenivå. Så börjar det vara nu till exempel mellan många afrikanska länder och mellan USA och den så kallade muslimska världen. Det här är ju då på ett sätt en kulturell kullerbytta eftersom USA i själva verket är allierade med ett flertal arabländer.

Finland som snart fyller 100 år, med mera nationalism och fokus på alla våra krig än till exempel jag skulle önska, har hittills på ett sätt kommit lätt undan. Vi har egentligen inga högljudda abortmotståndare eller människor som önskar att landet ska styras efter ”libertariska” eller rasistiska principer, men samtidigt finns det djupa klyftor bland politiker, beslutsfattare och medborgare, när det gäller hur vi ska fördela och rädda välfärden, inte minst hälsovården.

Me too-kampanjen är ett exempel på hur vissa kontroversiella frågor ganska mycket sopas under mattan hos oss medan debatten om sexuella övergrepp som utövas i huvudsak av män mot kvinnor är hittills varit lågmäld samtidigt som Finland har många svåra övergrepp framför allt inom familjerna.

Mobbning och ofredande på arbetsplatserna uppmärksammas inte tillräckligt. Ändå marknadsför vi oss som ett rent, lyckligt och homogent land. Jag frågar mig vad den stora tystnaden efter terrorattacken i Åbo beror på och varför ingen bryter den? Och varför tillåter ledande och tongivande politiker den tilltagande urskillningslösa rasismen och okunnigheten om flyktingar och internationella konventioner?

Att fira Finlands hundra år genom att paradera vårt problematiska deltagande i andra världskriget från 1941 samtidigt som Nordiska motståndsrörelsen mobiliserar sig förefaller mig oklokt. Jag har inget emot till exempel en ny, modern filmatisering av klassikern Okänd soldat, som ju faktiskt egentligen är en pacifistisk manifestation, men det finns så mycket annat i vår moderna historia som är värd uppmärksamhet och stolthet än krigandet. Att vi alla är djupt tacksamma över att vi fått behålla vår självständighet och dessutom orientera oss mot väst är väl ändå en självklarhet. De som var tvungna att ge sina liv för att det skulle bli möjlighet finns alltid i våra hjärtan. Men vi behöver mera motpoler och vi borde fokusera på en human, mänsklig framtid. Då borde vi särskilt minnas allt vi fått till stånd i fredstid och att det också finns rum för många nya visioner.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, december 2017

Inga kommentarer


Historiens ekorrhjul

Skrivet 14.10.2017 

Det sägs att historien upprepar sig, men sanningen är väl att historien upprepar sig oändligt? Kanske historiens hjul ruller i perioder av ungefär hundra år. Vi närmar oss 2020-talet. Vi vet alla vad som hände för hundra år sedan. Våldsamma, autokratiska system uppstod: fascism, kommunism, nazism. Det dröjde inte så länge innan alla de tre ideologierna hade nästan hela världen i ett järngrepp.

Förenta staterna blev ännu en gång den demokratiska rättsordningens räddning. Sovjet/Ryssland anser ju att det var de som var avgörande i att besegra Nazityskland, men om inte USA och Storbritannien med övriga allierade hade landstigit i väst, är det inte alls säkert att Sovjet skulle ha lyckats ta kål på Hitler, särskilt som om det i det fallet inte hade funnits någon som kunde ha besegrat den grymma och omfattande japanska och kolonialismen.

Japan var ju Adolf Hitlers mäktiga allierade. Ryssland och dess ledare V V Putin lever i en nationalistisk dröm, både när det gäller det förgångna och när det gäller nuet och framtiden.

Men med hotet från fascism och ultranationalism i Frankrike, Ungern, Tyskland, Holland, och till och med i de nordiska länderna, och med den oberäknelige isolationisten Donald J Trump i Vita huset är allt nu ganska annorlunda, särskilt med tanke på det nu så dramatiskt uppblossade hotet från Kim Jong-un.

Putin lyckades övertala ett tveksamt USA, särskilt Obama, att avstå från att attackera Syriens al Assad när den kemiska krigföringens grymhet blev känd. Man gjorde en överenskommelse där man förstörde de kemiska vapnena med milt tvång. Men vad hände? Var det slut på de kemiska vapen som hade ”förstörts”? Nej, och Ryssland, USA och deras arabiska allierade fortsätter att kriga mot IS i Syrien samtidigt som man blundar för al Assads övergrepp på tiotals tusen människor. IS vore lättare att besegra utan inbördeskriget.

Vi lever i en apokalyptiskt präglad tid. Säkert var människorna för hundra år sedan lika ängsliga som vi. En sak är i varje fall rätt så säker. År 2020 omväljs inte Donald Trump till president i USA. Tills dess får vi förlita oss på Macron och Merkel. Men de vita nationalisterna och deras nazistiska hejdukar och påhejare fortsätter att infiltrera den allmänna opinionen både i öst och väst, ofta med sociala medias hjälp.

Det verkar vara omöjligt för många människor att uppnå det ideal som Sauli Niinistö lite klumpigt men välmenande framhållit: att försöka vara ”tolkun ihmisiä” och inte låta sig dras med i ytterlighetsrörelser. Problemet med den synen är emellertid att man med den riskerar att blunda för humanitära aspekter i flyktingfrågan, aspekter som borde väga tungt i samvetet. Människors nöd kan inte matematiseras.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, oktober 2017

Inga kommentarer


Människor och djur

Skrivet 22.09.2017 

Rymden, jag och min hund.

Jag minns en vinterkväll för många år sedan, då jag sent på natten satt i mitt rum och tittade ut genom fönstret. Mörkret och stjärnorna var överväldigande. Bredvid mig satt Freddi, min hund, till synes lika medveten om sin egen roll i universum, som jag kände mig omedveten.

Från mitt fönster kan jag se stjärnorna mycket bra en klar natt. Jag bor i en dal, men ändå på slätten.

Det är inte lätt att vara människa, och livet är svårt, men gåtan om varifrån vi kommer, och vart vi är på väg, gåtan som illustreras gammaldags, naivt men fint i Viktor Rydbergs Tomten, upphör aldrig att fascinera oss – oberoende av om vi är hinduer, zoroaster, buddhister, muslimer, ateister eller kristna.

Djur har tydligen inte samma problem som vi med varken livets tyngd eller med dess gåtfullhet. Däremot har de en förmåga till att njuta av och uppskatta de lyckliga ögonblicken i sina liv, och att ta till sig kärlek villkorslöst, utan att ifrågasätta motivet till den.

Vår nuvarande hund Romeo, en liten korthårig, rödbrun dvärgtax, älskar alla människor som kommer i dess väg. Om honom och om Freddi, kan jag väl säga som Pär Lagerkvist:

”Du är visst lycklig för ingenting/blott för att det så ska vara./Mig måste livet ge kostbara ting/så strålande underbara”

Det finns väl människor som kan vara som Romeo, men det är ganska sällan man träffar på dem. Jag hade en god vän och granne, som spelade dragspel mästerligt, även om han aldrig hade lärt sig noter. Han satte melodi till en dikt av mig, som jag skrev inspirerad av sorgen efter min mors död för många år sen. Melodin var något melankolisk, och den gick i valstakt.

Min vän var en av dessa få människor som visst var lycklig för ingenting, blott för att så ska vara. Han kunde nog ondgöra sig över många saker och människors beteenden, som han irriterade sig på, men han kvitterade alltid det med ett leende. ”Vi struntar i det!” brukade han säga när någon konflikt eller fråga blev knepig och invecklad.

Medan jag skriver det här ligger Romeo under mina ben. Han sover lugnt, till synes utan att andas, med ögonen fridfullt slutna. Han är lycklig för ingenting. Hans lycka består i att vara nära sin husse, och känna sig trygg.

Tyvärr karaktäriseras den postmoderna kulturen av en extrem självbespegling och ett oändligt grävande i olika livsstilars och teoriers hållbarhet.

Människorna har ingen rast och ro när det gäller att försöka utnyttja varje sekund av sina liv för stora upplevelser och få bryr sig om att i första hand tänka på sina vänner och anhöriga, för att inte tala om internationell solidaritet.

Egoismens tidevarv sammanfaller med till exempel den globala uppvärmningen.

Djuren har inte samma ”tankesätt”. De lever för stunden på ett positivt sätt. Kanske vi kunde ta oss en tankeställare och fundera på om vi inte skulle må bättre av att försöka göra mera som de gör?

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, september 2017

 

Inga kommentarer


Dikter djupt ur mörkret

Skrivet 18.09.2017 

I det djupaste mörkret kan finnas ett gnistrande ljus, och ljuset kan vara mycket starkare än mörkret, både i bibliska och i sekulära dimensioner. I den unga, vackra och spännande Sinéad Obrey´s debutdiktsamling Fågelhanden forsar ljusets och mörkrets krafter i både samma och i motsatta riktningar.

 Dikterna som kan karaktäriseras som både experimentella och traditionellt modernistiska vittnar om en människas starka smärta och trauman, som likt ljuset i mörkret stöter sig fram med hjälp av universella urkrafter, utnyttjande starka sexuella, emotionella och existentiella känslor.

Bildspråket är naket, aggressivt, ibland till och med grovt, men tillika drivet av kärlek, längtan, skönhet, undran och nyfikenhet – nyfikenhet på ”det goda”, det harmoniska, som gäckar det plågade diktjaget, samtidigt som detta jag äger en enorm styrka och envishet till självbejakande, mitt i detta existerande som Sinéad Obrey i en kortkort, precis dikt, preciserar så här: ”Att leva / gör så / så ont.”

Grundtanken, utgångspunkten och fokus i boken förefaller vara människolivets motsträvighet. Då vi älskar, hänger oss, börjar förtrösta på, och är i interaktion med den Andre (den Andra), jagets föregivna spegel och identifikation, så brister det.

”Jag målar ett paradis av ditt blod / Det smakar sött och känns varmt mot kroppen / Då jag slickar väggarna / färgas min gråa själ svart / Minnena av oss två / hänger i luften / men de jagas bort / De hör inte hemma i slottet jag byggt.”

Smärtan över bristandet skildras i Obrey´s dikter i böljande, skälvande och smärtsamma explosioner och djupdykningar, som när de förs till sin spets får incestuösa, nymfomaniska, narcissistiskt masochistiska inslag, som många känsliga och av livets motstridighet plågade människor kan känna igen sig i. I dikt kan det inte finnas tabun, i varje fall inte i estetisk och diskuterande mening.

Därför blir också Obrey´s bok en orgie i avlastning: den blir ett reningsbad. Niklas Sandströms kongeniala författarfoto förstärker känslan av den klassiska konstnärens rakknivsskarpa utlevande av skrivandets villkor och möjligheter. Men det kan hända att inte alla läsare klarar av en så naken realism i texten som boken förmedlar. Synd, i så fall.

Förlaget har skapat sig en unik profil på den korta tid som det funnits och nu har vi återigen två starka förlag som är baserade i huvudstaden. Sineád Obrey´s bok är en modig utgivning. Alla finlandssvenska förlag borde komma ihåg att det lönar sig att våga ge ut ung, ny, radikal dikt.

Sinéad Obrey är född 1998, hon har amerikanskt och finlandssvenskt ursprung, och hon intresserar sig för kriminologi, resande och för att utsmycka sin kropp. Varför heter boken Fågeltanken? Ja, kanske för att fågeln står för en symbol för både en hackande söndersprängning och en oändlig, flygande frihet. Men då man läser boken kan man nog finna många andra nyanser också.

 

Fågeltanken. Sinéad Obrey.

Dikter.

Förlaget, 2017.

Omslag och inlaga av Ulla Donner.

 

 

 

Recension i Vasabladet, september 2017

Inga kommentarer


Egoismens sommarstämning

Skrivet 28.08.2017 


Även en kylig, ruskig och halvdan sommar är fullbelamrad med kulturella evenemang, billiga utlandsresor och musikfestivaler. Det är som det ska vara, och allt det där har säkert varit en tröst för alla semesgterfirare som har haft anledning gnata över det dålikga sommarväder som de flesta av oss skandinaver har fått dras med i nådens år 2017. Skönheten i det finländska landskapet har ändå inte försvunnit någonstans. Inte ens de gråaste skyar och kyligaste vindar lyckas med konststycket att utplåna Finlands fantastiska sommarlandskap.

Men för alla dem som lider av olika handikapp och sjukdomar, framför allt de som är av psykisk och mental art, är sommaren, – som en intervjuad uttryckte det i ett av svenska YLE:s nyhetsinslag om frågan, där även undertecknad medverkade på ett litet hörn, – ett slags helvete på grund av att vården under semestermånaderna är nerskuren till ett minimum. Jourtelefonerna blir nerringda medan psykteam och psykiatriska skötare och avdelningar är ”nedgraderade” till ett minimum av hjälp och stöd. Att det är så här beror inte endast på att människorna måste få ta ut sina semestrar.

De kraftiga nedskärningarna i mentalvården, och för all del även i annan kommunalt och statligt finansierade vård,- som vi upplevt det senaste decenniet, börjar bli en ständig huvudvärk för mentalvården. Varifrån ska de som leder och planerar mental- och krisvården ta pengar för att anställa sommarvikarier och hålla avdelningar och kristeam i gång, när pengarna och resurserna tryter, samtidigt som det blir allt svårare att finna vikarier?

Sommaren borde inte behöva vara den värsta årstiden för människor som lider av depression, akuta livskriser, missbruk eller svårare psykiska sjukdomar.

Bakom den här utvecklingen ligger naturligtvis det faktum att vi har levt över våra tillgångar och att vi har förlitat oss för mycket på våra guldgruvor så som skogarna och Nokia. Men nu har det kantrat över åt andra hållet så att socialhökarna och de som ignorerar hotet mot vår fysiska miljö fått oss att glida allt längre mot en republikansk, amerikansk lågskattemodell, där man på ett närmast oförskämt sätt belönar människor som får igång företag, samtidigt som arbetarens lön blir bara mindre, och därmed de mindre bemedlades möjligheter att leva ett anständigt liv blir sämre. Det är endast väljarna som kan vrida klockan åt ett mera rödgrönt håll. Ingen annan kan göra det.

Varifrån kom egoismens samhälle? Svaret är väl att det alltid funnits där, att det har återupplivats, och att de dunkla, mörka krafter som finns i form av främlingshat och rofferi, och som har många anhängare i den västliga världen, arbetar både i det tysta och helt öppet, framför våra ögon.

Detta syns också som mörka moln och dunkla skyar på sommaren trots att de biologiska orsakerna kanske främst har att göra med klimatförändringen.

 

 

Kolumn i Vasabladet, augusti 2017

Inga kommentarer


En finsk Sarah Palin

Skrivet 27.08.2017 

Huhtasaari, Laura ps

Dumhet, dold rasism, okunnighet, nationell egoism, förakt för mänskliga rättigheter och för hotet mot planetens miljö, i kombination med misstro mot etablerade politiska institutioner har grogrund i alla västerländska demokratier. Enligt Ilta-Sanomat ska också Sannfinländarnas kandidat Laura Huhtasaari ha en för politiker framgångsrik egenskap: hon avgudar partiets kriminellt belastade ordförande Jussi Halla-aho. Halla-aho, som lär ha sagt att ”det inte är en biologilärare vi ska välja, utan Republikens president.”

Detta med hänvisning till det faktum att Huhtasaari, i motsats till doktor Halla-aho själv, – föraktar utvecklingsläran och tror att det är endast i bibeln vi ska läsa om hur världen kommit till och är beskaffad.

På samma sätt försökte det republikanska partiet göra en folkförförerska rumsren i en smart presidentkandidats, John McCains, kampanj. Detta GOP:s historiska misstag resulterade i blod, svett, möda och tårar, och i en neslig förlust mot USA:s första afroamerikanska politiker.

Huhtasaari kommer in som en attackerande terrier från höger för att försöka visa att Sauli Niinistö i själva verket endast är en tandlös tiger som represnterar det moderna marknadsliberala, utslätade etablissemanget. Hon har en liten poäng i det där, särskilt som Niinistös ideologi och samhällssyn är ganska svårtolkade. I själva verket är Niinistö ganska mycket en försiktig ”funderare” i Koivistos stil.

De nymornade, men ärliga anhängarna av en postmodern humanistisk socialdemokrati som utgör SDP:s helt kvinnliga presidentkandidatsgarnityr, med den snabbtänkta och målmedvetna Marit Feldt-Ranta i spetsen, kommer att försöka bevisa att Niinistö är en välvillig stofil, som inte hänger med i en modern välfärdsstat och är främmande för dess kärna.

Inte alls en dum idé, för resten. Pekka Haavisto kommer också att få många röster. Det gröna tänkandet har stark grogrund bland medvetna finländare och det gröna förbundet kan bli ett av de största partierna i riksdagen efter nästa riksdagsval. En ny Haavisto-effekt är inte omöjlig.

Ändå kan man nog räkna med att Sauli Niinistö, som ingalunda, trots sina ibland kufiska drag, har en förmåga att samla Finlands folk kring en slags tolerant och hyfsad version av traditionella värden. Men Niinistös största ess i rockärmen är nog det faktum att folk i allmänhet knappast litar på att någon annan kan ”hantera ryssen”.

Allra minst de hala före detta ordförandena för centern, Matti Vanhanen och – den eviga undfallenhetsmannen Paavo Väyrynen, som har en förmåga att snubbla på sitt mångåriga kunnande och för all del också stora erfarenhet.

Om Finland vore mer svenskt än finskt och inte tvärtom så skulle inte Nicke Torvalds vara chanslös. Han är något så ovanligt som en både pragmatisk och ideologiskt stark kandidat. Men en Elisabeth Rehns karisma har han svårt att nu upp till.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, augusti 2017

 

Inga kommentarer


En storman i detalj

Skrivet 24.08.2017 

 

Säg namnet Michaeli Olofsson och du får inte många svar. Men säg namnet Mikael (eller Michael) Agricola så vet alla vem det är. Men, som psykolog Sture Enberg, född i samma socken som Agricola, nämligen i Pernå, påpekar i sin omfattande biografi över Agricola, så har de flesta hört talas om Agricola och vet att han är det finska skriftspråkets fader och översättare av Nya Testamenetet till finska, men det är få som vet vem egentligen han var.

De frågor som Sture Enberg som lekman men med ett flertal forskares verk i bakgrunden, vill svara på i sin bok Mikael Agricola – Pernåpojken som blev reformator, är vem Agricola egentligen var som person, vad han egentligen gjorde som gav honom ett så stort namn i vår historieskrivning, och varför han, – mot bakgrunden av sin tid och epok, – utvecklade de tankar och den linje för Finlands kyrka som han gjorde.

Enbergs framställning är av bästa populärvetenskapliga märke. Han har gått grundligt till väga, vilket man bör göra då man själv inte är expert på sitt ämne, och han har haft förmågan att ringa in den mångfacetterade kulturella och dramatiska tid som Agricola levde under. Det var en grym, kall och fattig tid, vilkens politiska och religiösa mångtydighet och komplexitet ofta glöms bort.

Det ska inflikas att det finns svagheter i boken också. Enberg upprepar vissa av sina teser och vissa händelser alltför många gånger, och det finns ett stort inslag av tryckfel och slarvigt korrekturläsande, alldeles särskilt i slutet av boken. Som ett litet exempel kan nämnas att det i texten står ”lincua franca” vilket naturligtvis ska vara ”lingua franca”.Men den fascinerade läsaren förlåter dessa brister då hen fördjupar sig i Sture Enbergs bok som borrar djupt inte enbart i bondesonen Michael Olofssons barndom, uppväxt, tragiska inslag i hans liv, fadern som blev mördare, den språkliga bakgrunden, Pernå kyrka och hela tidsepoken, utan också i Agricolas rätt så komplexa teologi och filosofi, hans förmåga till diplomati och vilka han tog intryck av.

Till exempel så påvisar Enberg att övergången från katolicism till lutherdom, som visserligen gick förvånansvärt fredligt och fridsamt till i Norden, inte alls var så svartvit och radikal i början som vi kanske tror. Agricola, som mer var en lärjunge till Melanchton än till Luther, behöll bland annat i sin biskopsgärning en hel del påvliga ritualer och många inslag av katolska seder och bruk, trots att han kan ses som den som vid sidan av till exempel Paul Juusten genomförde reformationen i den östra rikshalvan.En beundrare av den store Erasmus av Rotterdam, så var åtminstone enligt Enbergs tolkning Agricola också en förnyare och humanist, låt vara i den tidens kontext, som ju givetvis inte kan jämföras med den vi har i dag.

Pernå kyrka får också en stor plats i Enbergs framställning och vi får se vackra bilder i boken från denna ganska lilla, medeltida och vackra helgedom. Något ”äkta” porträtt finns inte av Agricola själv, alla försök till avbildning har byggt på fantasin. De som spekulerar i att Agricola egentligen kunde ha varit finskspråkig kan nog tänka om efter Enbergs övertygande argumentering. Han var vad man i dag skulle ha kallat en tvåspråkig finlandssvensk.

 

 

Mikael Agricola

Pernåpojken som blev reformator

Biografi

Sture Enberg

Redaktör Barbara Huldén

Litorale, 2017

 

 

Recension i Vasabladet, juli 2017

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inga kommentarer


Själsfrändskapens brännande skönhet

Skrivet 28.06.2017 

 

”Det oinfriade, ständiga / som håller om mig. / Mitt liv har ångrat sig / jag har förlorat mig själv ur sikte.” Så skriver Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, de två författarvännerna, som i en presentation/intervju förklarat att deras gemensamma diktbok är skriven så att man egentligen inte kan särskilja deras texter. De växte in i varandra under arbetets gång. Boken är en manifestation av en nyfunnen och nästan euforisk själsfrändskap.

Ulrika Nielsen, f. 1974 i Nykarleby, bosatt i Stockholm, är ju ett känt namn i Svenskfinland, bland annat Arvid Mörne-vinnare och vinnare av YLE:s svenska litteraturpris. Hon har skrivit både poesi, prosa och teatertexter under, ja, faktiskt snart tjugo år.

Lina Hagelbäck, f. 1971, är en för mig rätt så ny rikssvensk bekantskap. Hon är författare, journalist och litteraturkritiker, bosatt i Stockholm, och även hon har flera strängar på sin litterära lyra. Hon har gett ut två romaner.

”Jag har förlorat mig själv ur sikte…” Är det inte ofta så, att när de mera alienerande och smärtsamma sidorna av livet kryper fram ur skuggorna, så känner man sig, trots att man kanske är omgiven av familj och partners, eller ännu mera om man är riktigt ensam, ja, så känner man sig existentiellt ensam på jorden i all dess mångfald av skönhet, irritationsmoment och frågetecken?

När jag läser Ulrikas och Linas dikter, som delvis är skrivna i en direkt, effektiv dialog, och delvis genom en utveckling av och sammanföring av olika komplexa teman, kommer jag att tänka på inte enbart mina egna upplevelser av stor själsfrändskap, som kommit som en slags nåd, utan också på kända ”par”, som har utvecklat en slags nästan skrämmande hudlös kärlek och ett igenkännande som varit överväldigande. Jag tänker just nu på till exempel Hagar Olsson och Edith Södergran, på Dora Carrington och Lytton Strachey, ja, till och med på Martin Heidegger och Hannah Arendt.

Själsfrändskapen, som är ett slags genomlyst kärlek, hjälper oss att finna någonting av det som vi upplever att vi förlorat i oss själva. Ingår det någon form av fysiskhet eller erotik i ett själsfrändskap? Kanske, ibland, det spelar ingen roll så länge det inte vänder upp och ner på hela våra liv. I så fall får vi ta itu med det då.

Men så är det inte i Ömhetsmarker, även om längtan efter den bekräftelse och den kick det ger att få bli sedd som den man är, och att bli bekräftad, ofta syns i de mycket imponerande, exakta och inspirerade dikterna. En del rader och ord har en sådan lyskraft att man nästan känner sig bländad: ”Älskling, jag skulle aldrig hålla om dig / som man håller om dem man lämnar.”

Livets bräcklighet, fågelns skörhet, sjukdomens irriterande och kvävande känsla, det ständiga letandet efter smärtan som bot mot smärtan och efter insikter i detaljer, i språkets, törstens, närhetens och avståndets minimalism – allt det här gör att man hisnar då man läser boken, som av allt att döma genom sin dialogmässiga kraft är inte enbart fin, utan också vis.

 

Ömhetsmarker.

Dikter.

Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen.

Schildts & Söderströms, 2017

83 sidor.

 

 

Recension i Vasabladet, juni 2017

Inga kommentarer


Hitlerkortet på bordet

Skrivet 25.04.2017 

Under påskhelgen passade jag på att uppdatera mitt tittande på dokumentärer om Adolf Hitler och andra världskriget. Jag har sett de flesta som man kan få tag på. Om man bortser från de få obehagliga dokumentärer som glorifierar eller förklarar Hitler som missförstådd eller som hävdar att historieskrivningen ”är skriven på segrarnas villkor” så är ju de här filmerna ganska sig lika. Somliga är betydligt mera amerikanskt vinklade, andra mer brittiskt/europeiskt. De franska Hitler-dokumentärerna är ganska lika de brittiska men med en kanske lite starkare emfas.

I floran av Hitleriana kan man sätta en hel del på spekulationers och olika tolkningars konto. Men de flesta av filmerna om Hitler och kriget är mycket seriösa – särskilt om det är till exempel BBC, History Channel eller något annat större bolag som står bakom. De många historiskt sakkunniga böcker som skrivits om Hitler finns naturligtvis i bakgrunden. Den sovjetiska sidans syn är svårare att få tag på för någon som inte behärskar ryska.

Det kusliga med allt det här är att nu då vi befinner oss i ett världsläge som åtminstone för mig förefaller kanske ännu farligare än det kalla krigets kriser är likheten med 1930-talets nästan ofattbara flathet och undfallenhet stor när det gällde Hitlers och Mussolinis upprustningar. Inte fanns det heller någon verklig insikt i att en uppgörelse mellan nazismen och bolsjevismen borde ha varit förutsägbar.

Hur kan jag påstå att dagens världspolitik med Trump, Putin, Kim Jung-un, al-Assad ISIS och Erdogan kunde vara ännu farligare än till exempel Kubakrisen? Kubakrisen var nästan ofattbart farlig, men den var på sätt och vis en isolerad incident i tid och rum. Idag lever vi i ett vakuum av krigshot där det finns potentiella hot om nukleär destruktion i olika delar av världen.

USA har aldrig tidigare haft en så politiskt okunnig, psykiskt instabil och oförutsägbar ledare som Donald Trump. Aldrig i modern tid har heller en nytillträdd president i världens mäktigaste land haft ett statsöverhuvud och en överbefälhavare som redan alldeles i början av sin mandatperiod haft en så låg popularitet bland sin egen befolkning som Trump. Enligt flera av de mest seriösa opinionsmätarna i USA ligger presidentens så kallade approval rate i genomsnitt på cirka 40 procent medan mer än 51 procent saknar förtroende för honom.

Det mest kusliga är att världen inte inser att trots det komplexa i dagens situation, något så snart som möjligt borde göras för att neutralisera och motarbeta de två farligaste männen, Putin och Trump. Tyskland och Storbritannien verkar stå maktlösa inför 2000-talets hittills största moraliska, politiska, kulturella och sociala fara. Den globala uppvärmningens faror, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, en fullständig dominans med hjälp av pengar och rikedomar hos de styrande, och en samvetets brist på kultur och sans råder i hela världen.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, april 2017

 

 

Inga kommentarer