Poesins moral
Skrivet 28.12.2015
Kan man säga att poesin har en moral? Frågan om i vilken mån litteraturen överlag får och bör återspegla strävan efter gott eller ont, idealism eller realism, kommer väl alltid att ställas, åtminstone i ett modernt, demokratiskt samhälle.
Då man läser äldre litteratur så får man lätt den uppfattningen att det var förbjudet med realism och samhällskritik i litteraturens barndom, men så enkelt är det inte. Man behöver bara tänka på Niccolo Machiavellis Fursten för att bevisa motsatsen.
Det som jag finner ganska intressant är att även om många öppet samhällskritiska och utopistiska böcker i vår egen tid kanske inte haft så stor inverkan på humanism, politik eller jämställdhet. De gav nya, radikala, humana idéer i bästa fall en stark fond och i sämsta fall en slags fernissa.
Men fascismens återkomst i Europa, mot bakgrunden av den västerländska kolonialismen och islams krigiska och kolonialistiska utgångspunkt, visar att det skrivna ordet, en Paul Celans sublima poesi, årtionden av strävan efter att minska kapitalismens gruvliga makt, har varit om inte förgäves så i alla fall bräckligt påverkande.
Om jag vill läsa bra litteratur, som återspeglar både gott och ont, så kan jag välja till exempel Milan Kundera eller de stora isländska författarna – ja, även de mindre. Den isländska roman- och poesilitteraturen har visat vilken fantastisk analytisk förmåga att skildra verklighetens skönhet och grymhet ett litet, ganska isolerat folks författare kan åstadkomma.
Terroristerna, medlemmarna i DAESH, som ingalunda enbart är extrema människor i en fredlig religion, utan figurer vars fäder under århundraden har hjärntvättats till en religiös och politisk exklusivitet som vi borde börja våga analysera mera, har naturligtvis också ordets makt i sin hand.
De sociala medierna, den ordliknande bilden på YouTube, den överhettning som följer av att ta illa upp av sarkastiska skämttecknare – allt det här är en stor utmaning för oss som tror på och vill ha ett mångkulturellt samhälle.
Att inse olika religionerns krigiska förflutna och islams blandning av politik och religion likaväl som de vettlösa republikanernas i USA innebär inte att vi ska bli islamofober och undgå att se de moderata, humana och civilisationsmässigt fina sidorna av islams filosofi och dess konst, tvärtom. Vi har ju själva en stor dos krigiskhet i bilden av vår egen Gud i Gamla Testamentet med dess fruktansvärda skildringar av folkmord i samma Guds namn, som Jesus kallade kärlekens fader.
Men det är dags att skilja agnarna från vetet, och idka självrannsakan. Nazism och fascism är verklighet i dagens ”krig” i Europa. Vi måste se det i ögonen och oss själva i spegeln. Vad kunde vara bättre än att gå tillbaka till den samlade visdom, men också den samlade ondska och illvillighet, som trots allt finns i litteraturens både ljusa och mörka skatter?
Kolumn i Österbottens Tidning, december 2015
Poesin bör definitivt ha en moral. Men kan moral då innebära en slätstrukenhet? I så fall är jag tveksam.
Den verbalt begåvade har ett övertag och någon som känner sig underlägsen försöker reparera sina svagheter på något sätt. Balansgången blir svår.
Språk är dessutom ett bedrägligt sätt att kommunicera på. Vi behöver inte ett språk för att förstå oss själva. Samtidigt som vi formulerar oss för andra blir det en tolkning för mottagaren.
Poesi och moral behövs, men kanske inte alltid för att blidka andra människor utan för att skärpa tanken hos en själv och förhoppningsvis hos andra-
Nej, poesin får aldrig bli eller vara slätstruken – den är till sin natur både kontemplativ, insiktsgivande och rebellisk.
Poesin är trots sina knepigheter i kommunikationen en styrka, den är en estetisk kraft, som om den inte används, blir en outnyttjad andlig och politisk resurs.
Det som avses i kolumnen är det båda destriktiva, insiktsfulla och politiska. Som hos Brecht – som också kunde skriva underbara kärleksdikter.
Poesin är allt det som finns inne och ute – uttryckt som i bild eller musik.