Kaj Hedman

Sunny day

Sommaren 2015. Kallt och glåmigt, halvmörkt och regnigt största delen av tiden ända fram till augusti, då himlen plötsligt öppnade sig, och alla kunde ta på sig sina solgyllene skor. Eller ta av sig dem. Hur man vill.

När solskenet, värmen och doppet i sjön saknas, är ingenting riktigt bra. Folk hänger på Facebook och beklagar sig. Våldet har samtidigt ökat både i hemmen och på gatorna. Den katastrofala flyktingsituationen från Syrien och Mellanöstern överflyglar till och med ångesten över vem som ska betala för att Grekland ska ta sig upp ur armod, skulder och korruption.

Knäpper man på TV:n eller surfar man på nätet så möter hjärtknipande och grymma bilder från det som populisterna kallar ”deras närmiljö.” Man ska ju hjälpa dem som behöver hjälp ”i deras närmiljö” har Sampo Terho och hans gäng i Sannfinländarnas riksdagsgrupp tutat i oss en längre tid.

Regeringens företrädare har hållit låg profil. Åtminstone finansminister Stubb, och säkert även statsminster Sipilä vet, att om man pratar för mycket humanism till det av den ekonomiska nedgången hårt prövade finska folket, så får man lätt så att säga salt i ögonen på vägen även av de egna anhängarna. Vad gör man då? Man ignorerar fenomen som nazisistiska attacker eller Mikko Immonen och väljer ett alternativ som är lite mera neutralt. Man går ut och säger att situationen med krigsflyktingarna är ohållbar och att även Finland måste dra sitt strå till stacken.

Vi kommer att få vänja oss vid att hit kommer mera flyktingar är någonsin tidigare sa Juha Sipilä bistert. Det var ju i och för sig modigt gjort, men också nödvändigt med tanke på att hålla sig väl med partnerns som Sverige och Tyskland.

Attackerna mot finlandssvenskheten fortsätter oberoende om det regnar eller om solen skiner. För egen del har jag dragit mig tillbaka för att fundera över saken.

Är det enbart ”tvångssvenskan” som upprör sinnena i de östra, delvis mellersta och de norra delarna av det finska Finland, eller finns det djupa, traumatiska sår av något annat slag, som plötsligt öppnats på vid gavel?

Jag har i stället lånat mitt öra åt den klassiska musiken och amerikansk populärmusik från tiden före Richard Nixon. Idag är Nixon Donald Trump – inte särskilt sympatiska utsikter.

Frank Sinatra, Ella Fitzgerald, John Pizzarelli och Diana Krall sjunger gärna länge och väl ifall man sätter sina sista slantar på att ha Spotify, Apple Music och Tidal. Med solskuggorna i trädgårdens vackra grenverk och det urbana suset från stad och landsväg i bakgrunden är det skönt att sluta ögonen och låta sig föras tillbaka till tider som i och för sig varit turbulenta men som innehållit något mera av hopp. Eskapism? Kanske. Men ”Summertime” av George Gerschwin är för mig en tidlös visa utan alltför mycket grubbel. Ändå en slags positiv sensommarblues.

Kolumn i Österbottens Tidning, augusti 2015