Kaj Hedman

Tolstoj

När behovet av bröd och skådespel möts i det nyliberala samhällets labyrinter, reagerar människorna på olika sätt. Antingen anpassar man sig till tidens anda, som mer och mer flyter bort från folkhemmets, talkoandans och de statliga välfärdsgarantiernas gamla väg, eller så protesterar man genom att kräva att vägbygget upptas på nytt. När man knäpper på Tv:n eller surfar ute på de sociala mediernas hav, kan man lätt få stöd för sina åsikter, vilka de än är.

Bollandet av människor mellan bröd och skådespel är inget modernt påfund, utan kan härledas till antikens oligarkier och pseudodemokratiska system där männen regerade i ensamt majestät på sina egna villkor medan kvinnor och barn fick lov att som brukar säga packa sig. Det som sker i den ryska politiska och ideologiska kulturen i dag, och som skiljer sig från den västliga genom bristen på accepterandet av mångfald, är en särskild och tidstypisk variant av politiska, religiösa och ekonomiska makthavares förmåga till en manipulation som ofta går över hysterins gränser.

Konstens, filmens, litteraturens sätt att bemöta, handskas med och analysera de postmoderna, marknadsekonomiska men tillika även de oligarkiska samhällena, varierar i olika skalor och färger.

Det finns i dag ganska få motsvarigheter till 1800- och 1900-talens banbrytande och påverkande författare. Vem är 2000-talets Tolstoj, Orwell, Virginia Woolf eller Aldous Huxley? I Finland har vi haft Paavo Haavikko, som dock på något sätt blev marginaliserad, och nu är det främst Kjell Westö och Sofi Oksanen som ger ord åt ett samhälle i upplösning.

Men det vore fel att glömma bort de många röster som ändå finns i media och i litteratur, även om ingen av dem har den bärkraft som de stora hade i en tid då det inte fanns varken internet, mobiltelefoner, sociala media eller massturism. Problemet är att författare som skriver om människors sociala misär, svårartade och komplexa relationer som innehåller fysiskt och psykiskt våld, eller till exempel frågor kring sexuell orientering eller invandraproblematik, nog uppmärksammas när deras böcker ges ut men diskussionen och analysen som de för fram integreras inte i en politisk verklighet.

Kanske politiker, beslutsfattare och byråkrater hellre med vällustiga rysningar läser Camilla Läckberg eller i bästa fall gräver ner sig i Karl Ove Knausgårds nästan till dekonstruktion reducerade narcissistiska, individuell spegling av en ständig mänsklig oro?

Finns det överhuvudtaget längre någon annan verkligt intellektuell politiker i det här landet än Jörn Donner? Må han få ha hälsan och ett mycket långt liv.

Det är dags att ge mera rum för en dialog mellan folket, media och konsten. Det kan låta som att skrika efter 60- och 70-talen tillbaka, men det kan ske på ett annat, mera sublimt och mindre naivt sätt, om det görs rätt.

Kolumn i Vasabladet i april 2014