Språkets övergripande makt
Skrivet 28.08.2013
Gatuskylt i Finland på två språk
Skriket, jollret, gråten; människans initiala uttrycksform är den verbala. Den kommer före både den explicita rörelsen och ansiktets många uttryck för känslor och önskningar. Lätet, talet – det som i sin evolutionära förlängning blir sång, klagovisor, lovsång är även den historiska urmänniskans primära kommunikations- och meddelandeform, vid sidan av kroppsspråket.
Språket är alltså det viktigaste verktyget för en mer utvecklad mänsklig existens. Att människan redan för miljoner år sedan började röra på sig och breda ut sig över jordklotet, har sin fortsättning i nutidens flyttningsrörelser, som definieras av olika behov och av strävan efter överlevnad och fortsatt utveckling.
Och som det står även i Skriften: Intet skall vara henne (=människan) omöjligt. Psykiatern, författaren och idéhistorikern Carl Gustav Jung går till och med så långt att han menar att Gud anpassar sig till människans existentiella utveckling.
De strävanden som nu framträder i ett slags smygfascistisk och nynationalistisk iver, i avsikt att dels begränsa människornas framsteg och utveckling, dels motarbeta en historiskt relevant kulturell identitet, kan endast leda till mer trångsynthet och fokusering på det enda som de människor som har denna agenda förstår sig på: självisk ekonomisk framgång på bekostnad av humanism, vidsynthet, omsorg om den gemensamma planeten och dess framtid.
Jag har ännu inte haft möjlighet att läsa Kjell Westös nya roman ”Hägring 38” där den framstående finlandssvenske författaren bland annat illustrerar den antisemitism, nationalism och det rastänkande som präglade hela samhället 1938 och som ett år senare skulle resultera i ett världskrig. Men jag ser med spänning fram emot den läsupplevelsen, för den är viktig.
Allt detta hade ju redan börjat långt tillbaka – i Japans försök att erövra Kina, och i inbördeskrigen i Europa, i eugeniken som, framför allt från Ryssland och Tyskland, började breda ut sin biologiska nazism genom att bygga på uråldriga och även 1800-talsmässiga teorier och uppfattningar om det som gör människor olika. I motsats till det som 1900-talshumanismen står för: det som förenar, det som gör allt till en möjlig gemenskap, kärlek, omsorg, solidaritet.
När man nu med ynka, knappt 50 000 namnunderskrifter, ser ut att överskrida tröskeln för en möjlighet till ett lagförslag i riksdagen, som skulle leda till en strävan att helt avskaffa den så kallade pakkoruotsi, tvångssvenskan, befinner man sig i samma slags ”gäng, samma dunkla positioner, där språkets enorma möjligheter och en öppenhet för att förstå ett lands historia och dess framtida möjligheter, trängs bort.
De som motarbetar svenskan i Finland säger sig vara moderna och ge nya möjligheter, ny frihet, men i praktiken står de för en tillbakagång, för cementerandet av gränser, för ett bibehållande av och en renässans för den nationalism och det fokus på det tekniska i stället för humana lösningar som lett till så mycket elände under den moderna historien.
Det är kanske möjligt att förstå att människor som bor, lever och verkar så gott som hela livet på helfinska orter i helfinska trakter av landet ifrågasätter att man tvingas läsa ett språk som man själv är ointresserad av och inte anser sig ha någon nytta av.
Men samtidigt är det lätt att se hur fel detta strama tänkande är och hur lite de människorna, i sina hatfyllda insändare och internetskriverier, har gett sig själva möjlighet att se hela saken i ett större, mer komplext och mångkulturellt sammanhang. Ett sammanhang där man också tar i beaktande den tyngd som det svenska språket har haft och har i Norden och i världen. För att inte tala om de starka kulturella och politiska inslag som svenskspråkiga människor stått och står för i vårt samhälle.
Det duger nog att ta medaljer i idrott och få litterära pris för Finland, men inte att det sker på de människornas modersmål.
Det är nu till de många smarta, bildade, förnuftiga och vidsynta finnarna som vi finlandssvenskar får rikta våra blickar när det svenska språkets och den svenska kulturens ställning ska avgöras under de närmaste åren. Det finns mycket mera av positiva tankar och attityder bland finsk- och tvåspråkiga än de alltför dominerande och populistiska sociala mediernas bild ger vid handen.
Problemet är bara att det finns en risk för att man av rädsla för sitt eget skinn och för andra människors ideologier inte vågar stå upp för det man tror på. Men det gäller att inte ge efter och inte heller att vara rädd inför ordet ”kompromiss”. Ett land kan aldrig byggas vidare utan någon form av konsensus utgående från kompromisser och medgivanden.
Inkast i Vasabladet i augusti 2013
Såg du Kari Arolas inlägg i Magma? Vettigt och välbalanserat, tyckte jag. Se närmare http://norient.com/de/academic/back-to-the-future-two-musical-pasts-and-their-futures/
Visst är de här språkfrågorna knepiga, de tar så lätt eld, kommer att handla om det där som också är så svårt, identitet, kultur, rentav etnicitet i vissa fall. Den typen av begrepp är ju nästan alltid problematiska i och med att de är så universella, de kan innehålla nästan allt mellan himmel och jord. Gillar ditt inlägg som lägger ut en fin tråd mellan det personliga och det politiska.
Jag lyckades inte hitta Kari Arolas kommentar, men jag ska försöka på nytt senare i dag. Tack ska du ha! Kul att du gillade min kolumn. Det är ju, som du även antyder, synnerligen komplicerade saker vi diskuterar här. Det går så djupt i alla personliga, individuella, kollektiva och kulturella kontexter – rottrådarna är många och långa!
Äsch, jag blandade ju ihop länkarna, ska vara denna: http://www.magma.fi/gasten/aika-heraetae-aitoon-kielitietoisuuteen
Ingen fara! Nu fann jag kolumnen. En utmärkt, mycket saklig men ändå helt klart ställningstagande, tung text. Gillar den mycket!
Illustrationen till texten ovan är slående, börjar fundera på hur olika de två orden Oikokatu och Gengata ger resonans hos mig som läsare. Oikokatu tror jag att jag kan förstå hyfsat bra (vilket kan vara en illusion), men Gengata genljuder av en mängd språkliga fantomer: för det första upplever jag att just det ordet – gengata – saknar tradition i svenskan, till skillnad från genväg. Sen tittar jag på Svenska Akademiens ordbok på uppslagsordet gen- och märker att ordet har en komplexitet som är betydande. Genklang, genkalla frammanar för mig en återvändande rörelse, men framför allt betydelsen platsmässigt av att vara nära eller närmast är intressant (och har samband med gen- i genväg), men sedan inte minst det adverbiella genast som också det är en del av det här gen-språkträdet. Och igen har genast en både plats- och tidsmässig betydelsenivå. Spännande …
Det var en intressant analys. Jag valde illustration förstås i första hand för att den var både ett exempel på hur (o)lustigt en arbiträr översättning kan bli men också för gatuskylten avspeglar, enligt min mening, en slags ointresse för en direkt kommunikation mellan de båda språken. Jag tycker mig ha sett liknande skyltar på många håll i det här landet, men inte så ofta ett så flagrant exempel på att ingen riktigt har tänkt på vad de skrivit och satt upp. Min första tanke var att det som oftast var den finska definitionen – i det här fallet då uppenbart i första hand att det är fråga om en klassisk genväg mellan två områden t ex – som fick vara allenarådande och svenskan fick anpassa sig med det uttryck som var minst vilseledande. Men då jag såg ordet Genvägen så kom jag allra först att tänka på gengas, av någon anledning. Så där ser man hur intryck, illusioner och tankesprång kan försöka orientera sig i de bägge språkens komplexitet. Man måste säga att både finskan och svenskan inte är enkla, utan ganska intrikata språk, vilket naturligtvis gör det hela mycket spännande. Jag undrar om oikokatu är lika mycket ”fel” på finska som det är det på svenska. I så fall så skulle ju både den finska versionen och översättningen vara helt jämlika i sin dålighet s a s. Måste försöka leta reda på ordet oikokatu på nätet. En modig översättare/byråkrat skulle ha översatt Oikokatu till Genvägen eftersom Gengatan i vilket fall är ”fel” på svenska.
Oiko igen får mig att börja tänka på oikolukija, korrekturläsare, en betydelse som svenskans gen- ju inte direkt kan sägas innehålla, eller …
Översättningar är förstås alltid svåra, vi var just ute och promenerade i regnet och såg då skylten Keskuskatu / Centralgatan. Kunde väl också ha varit Centrumgatan på svenska, men kanske inte Centergatan!
Jo. Problemet är att när man har ett finskt namn på en gata eller en väg, så falerar man i att anlita svenskspråkig expertis. Keskuskatu ska absolut inte översättas till Centralgatan. Keskus betyder centrum, keskus betyder inte någonting som explicit i detta sammanhang är centralt, och inte är den gatan heller någon del av en centralstation – som Centralen i Stockholm. Följaktkligen är den enda korrekta översättningen, ifall man inte vill kringgå och finna någon ersättande översättning, Centrumgatan. Borde vara klart som kristall för var och en som vet något om de båda språken. Men sedan är det förstås alltid kul att rota i språkens mångfacetterade mångfald i nyanser och bibetydelser. Så egentligen kunde översättandet av ortnamn, gatunamn, skylta etc vara en kul utmaning – ifall det fanns genuint intresse. I t ex Karleby (=som var den den gamla, till stor del svenska kommundelen Karleby) har vi en hel del gatunamn och namn på vägar som har sina rötter i det faktum att Kyrkbacken/Holmbacken för många hundra år sedan var den enda del av nuvarande Karleby stad som inte låg under vatten. Därför har vi t ex Sjövägen, Holmbackavägen, Strandstigen, Tjärustrand med mera. Det har inte varit svårt att översätta dessa namn till finska därför att de finsktalande aldrig skulle ha godkänt dåliga översättningar som enbart varit gjorda för att man måste översätta dem då bygden blev mer finsk. Översättningarna har gjorts i god smak genom experter, så vitt jag har förstått. Det har funnits god vilja. Vi svensktalande måste börja ryta till lite då vi ser att översättningar mer och mer börjar likna en parodi.
Visst är det som du säger, den där översättningen är inget vidare. Samtidigt får man hålla i minnet att den perfekta översättningen nog inte finns, inte ens när det gäller gatunamn. Läser som bäst geografen Gunnar Olsson som också är inne på det här med översättningar. Han talar om den gode imitatören som blir en fullfjädrad förfalskare, genom att applicera det sublima, det upphöjt sköna. Låter ju ganska våldsamt och man känner sig träffad. Någonstans förutsätts, skriver Olsson om den operationen, ett privilegierat original, en Helig Skrift, en Naturens bok. Men den som utgångspunkt strävar så sanningssökaren efter en perfekt översättning, en klar spegelbild, en narcissistisk reflektion.
Men, tillägger Olsson: Samtidigt är den perfekta översättningen en omöjlighet. All förståelse är nämligen lika indirekt som det språk i vilket den äger rum. Orsaken ligger i språkets supplementära natur, vilket gör att varje omformulering samtidigt är en ersättning och ett tillägg, en förskjutning i mening. Två yttranden fälls aldrig i exakt samma kontext.
Nu blev det här väldigt teoretiskt och filosofiskt, enligt Olsson ett säkert tecken på att det handlar om ett försök att argumentera och övertyga. Från min sida alltså. Men bilden på gatuskylten är så spännande att det nästan måste bli så, det ögat ser uppfattar vi ju som sannare än det vi hör eller förnimmer på annat sätt?
Ja, absolut, ögat är ju själens fönster, för att uttrycka det lite banalt – men dock sant. Det berättar mera än förståelse av skriften i sig.
Håller nog helt med om det som Olsson skrivit och som du underskriver. Det blir aldrig hundraprocentigt; svårast är förstås att översätta all slags sublim poetisk och skönlitterär text, men det finns ju poesi också i t ex gatuskyltar. Jag tycker bara att man i a f ska försöka undvika direkta fel, där betraktaren mer eller mindre kan konstatera att det hela är språkligt ohållbart. Det blir en sådan disonnans mellan de båda språken t ex på en skylt. Men man får förstås inte vara alltför sträng.
Håller med! Förut talade man ju en hel del om skyltsvenskheten, men det begreppet har i dag av någon anledning fallit i glömska, varför är jag inte helt säker på. Fint att du med det här lilla visuella exemplet återaktualiserar den frågeställningen som inte alls är oviktig i dag heller, tvärtom. Gatuskyltar och skyltar över huvud taget är viktiga att fundera kring både vad gäller textinnehåll men också som ikoner i egen rätt. Deras symboliska tyngd är ofta betydande.
Kaj, det skulle vara bra att förstå vad diskussionen om pakkoruotsi handlar:
http://jaska.puheenvuoro.uusisuomi.fi/149656-vad-talar-vi-om-nar-vi-talar-om-tvangssvenska
Tack för ditt sakliga och intressanta blogginlägg, Jaska!
Du skriver dessutom på en utmärkt bra svenska, vilket gläder mig, och det är för mig ett bra exempel på att det är fint att vi har obligatorisk svenskundervisning i Finland 🙂 Om du ursäktar att jag skojar lite.
Mera allvarligt talat så tycker jag att vi båda har goda argument.
Finlands folk som till största delen består av finskspråkiga får genom riksdag och regering bestämma om vi ska ha obligatorisk svenska eller inte. Vi hade ju det inte förut, så visst skulle vi klara oss utan det också, men för min del tycker jag att det vore viktigt att behålla det – men hellre med mycket mer flexibel och mycket tidigare undervisning. Hellre svenska i lågstadiet än högre upp. Ditt förslag om obligatoriska svenska/finska på tvåspråkiga områden låter även det bra. Kanske lite mera utvidgat, så att svenska vore obligatoriskt t ex i Nyland, Egentliga Finland och Österbotten? Men jag måste få påpeka svenska ju ingalunda är det enda obligatoriska språk man måste lära sig i skolan. Även finska och engelska är också i praktiken obligatoriska.
Jag tycker att det i ett två- eller flerspråkigt land är viktigt och naturligt att man lär sig alla nationella språk. Man kunde även ha saami som obligatoriskt på någon nivå – det vore idealiskt. Tänk t e x på Kanada. Det vore otänkbart att där inte lära sig franska. Men – jag tror vi har sagt det viktigaste, för min del hoppas jag på en bra kompromiss som alternativ, ifall den finska språkmajoriteten genom riksdagen inte längre vill ha obligatorisk svenska i alla delar av landet.
Att vara född svenskspråkig i en svenskspråkig del av Finland känns ofta i dag, med alla hårda angrepp som görs mot finlandssvenskar – och inte enbart pga den så kallade tvångssvenskan – som tungt, särskilt då alla ens fäder och släktingar har stridit i fält för landet – för ett tvåspråkigt Finland som alltid har haft flera språk och flera folkgrupper som kallat landet sitt eget.