Svartvita bilder

Skrivet 31.05.2011 

Chopin kort före sin död

Färgbilder, särskilt gamla sådana, kan ge liv åt ett ögonblick, ja, till och med åt en epok. Men svartvita bilder har en magi som innehåller ett slags evigt liv.
Den här våren har en vän sänt mig några gamla foton från min barndom där jag själv eller mina föräldrar återfinns i några tidstypiska miljöer. Vad är det i det svartvita, i en skicklig fotografs fångade ögonblick, som återger ett mysterium? Det är någonting sådant som inte kan beskrivas i exakta ord.
I ett fotografi från en stad på sommaren, till exempel, kan man ”se” grönskan, vätan, solskuggorna, minnena, på ett alldeles annat och mer omfattande sätt än på ett färgfotografi.
I den klassiska bilden, fotografiet av Frédéric Chopin, ser man smärtan, undran, slutet av ett liv, på ett sätt som knappast säger så väldigt mycket om den stereotypa Chopinbilden i en musikalisk kontext. Någon kan bli frustrerad över bildens realistiska ton. Det finns nästan någonting karnevalistiskt, sarkastiskt eller cirkusaktigt i bildens avslöjande tonart. Ändå talar fotografiet till den som älskar hans musik på ett djupare plan.
Man kan i det se människan Chopin, den förgängliga bakom själen, se livet, existensen, som den är utanför schablonerna.
Samtidigt finns där en helighet, en distans, ett mysterium som endast kan anas och förstås i den mannens musik, som undgår alla exakta beskrivningar.
Bilder är fragment, men samtidigt universum, där alla sinnen och alla dimensioner sätts på spel. De är avsedda att gäcka döden, förgängligheten men också det som vi kallar ”verklighet” just därför att de endast erbjuder ett nyckelhålstittande in i det som vi kallar verkligheten.

6 kommentarer