Nostalgins ursprung

Skrivet 06.02.2013 

Nostalgisk sommar

Nostalgin som genre och företeelse har ingalunda försvunnit från det postmoderna samhället. Den lever kvar, inte som en artefakt, utan snarare som en allmängiltig krydda i nutidsmänniskans tillvaro, till synes oberoende av tidsandan och nya epokers tillkomst.

 

Var och en av oss torde ha en medveten eller omedveten upplevelse av det magiska ögonblick då vi i barndomen skapar vår egen nostalgiska bubbla; tillvaron, men särskilt en erfarenhet av vår sårbara känsla i vår inre värld, blåser då en vision till glas där vi överträffar vår egen tillgång till fantasins fullkomning.  Denna sköra bubbla bär vi som en hinna i vårt medvetande så länge vi lever.

 

Med psykologiska termer skulle man kanske kunna förklara företeelsen som ögonblicket då vi först blir varse vår dödlighet och begränsning. Barnets omnipotens upphör, och den odödliga i oss skapar ett substitut för det omöjliga i att hålla fast vid den magiska fullkomningen.

 

Nostalgin har förvisso även en kollektiv aspekt. Den yttrar sig både nationellt, i form av nationalistisk och kollektivistisk yra och i ett dröjande i något man upplever som mera högstämt och upplyft i det förflutna, samt internationellt, i gemensamma melankoliska och bakåtblickande drömmar om en tid då idéer och sammanhang upplevdes som mer betydelsefulla än de som finns nu.

 

Varför är ord som ”retro” och ”vintage” så populära i vår tid? Det fanns inte mycket av sådant då när till exempel jag var ung. Man blickade inte mycket bakåt. Man såg historien och det förflutna som mörkt, fullt av lidande och fattigdom. Man hade en ocean av våld bakom sig i det kollektiva minnet, likväl som i det individuella. Krigen hade satt sina spår.

 

Nu kan vi se nostalgiskt till och med på krig och katastrofer. Det finns alltid hjältesagor och bragder, samt stämningar av sammanhållning och enkelhet, som i ett längre tidsperspektiv framträder som glödande och underbart mitt i allt elände.

 

Nostalgins uppgift verkar vara att dels upprätthålla våra sensuella och intellektuella drömmar om någonting fulländat i det som ska komma, eller att upprätthålla ett slags sorgmodigt hopp, till exempel ett ögonblick då man första gången såg och hörde ett tåg, eller stod ensam vid en havsstrand, medan sjöfåglarna svepte omkring i luften, som också var fylld av en eller annan melodi som av någon anledning grep tag i en.

 

Både hoppet och sorgen är släkt med nostalgin. Utan nostalgin, som kan vara knutet till nästan vilken händelse som helst, som kan vara obegriplig för en annan än oss själva, skulle vi torka ut på tårar, levande minnen, och mista känslan av att leendet trots allt har en plats i sorgens bo, ungefär som i Chaplins Moderna tider.

 

Så är då nostalgin kanske den ursprungliga människans svar på den ständigt pågående rationaliseringen av det rent mänskliga – teknikens utmaning mot det naturliga.

 

Kolumn i ÖT i februari 2013

 

Foto: Public Domain Photos

18 kommentarer