Presidenten och det finländska martyriet

Skrivet 23.12.2012 

Presidenten och Finlands profil

 

 

President Sauli Niinistö är ”finsk” dagen före julafton och ger den skandinaviska politiska kulturen en sublim känga. I en intervju för YLE-nyheterna kommenterar han Finlands snöpliga förlust av platsen i FN:s säkerhetsråd och Sveriges genanta oförmåga att ta sig in i rådet för de mänskliga rättigheterna.

Niinistö, som representerar den moderat konservativa högern i Finland, låter förstå att Finland och det övriga Skandinavien hellre borde satsa på att vänligt och hövligt försöka exportera praktisk demokrati, som till exempel grundskolans idé, till fattigare länder, i stället för att gå på med en världsförbättraranda som av de mottagande, även om den inte är menad som sådan, kan verka arrogant och nedlåtande.

YLe visar bilder av Niinistö när han tillsammans med den svenska kungen inspekterar hederskompaniet i Stockholm. YLE:s finska reporter ställer ledande frågor till Niinistö. Man kan ana en fadd smak av Kekkonen-erans ”sanarbete” mellan YLE och statsmakten.

Var det nu sist och slutligen Niinistö eller YLE som tog initiativet till att än en gång låta förstå att det beror på den svenska världasförbättrarivern att Finland har förlorat – i det här afllet platsen i FN:s säkerhetsråd?

Niinistö berättade den vackra historien om hur en hög bankman i Japan berömde finnarna för att alltid vara så anspråkslösa och diplomatiska i affärer.

Tanken bakom det här är att den svenska politiska och diplomatiska kulturen inte är anspråkslös utan arrogant.

Man undrar varför Finland då inte kan försöka anslå tonen, i stället för att alltid skylla motgångarna på Sverige, den skandinaviska kulturen, och på Norden?

De ledande finländska politikerna liksom ”mannen på gatan” har ju alltid i huvudsak varit för ett extensivt nordiskt samarbete och för nordiska unioner? Det var ju t o m till det som våra regerande politiker i första hand strävade under mellankrigstiden, då man helst ville undvika att dras in i den nazistiska eller i den stalinistiska maktsfären.

Så var ligger problemet egentligen? Är allting Sveriges fel, det arroganta Sverige, som vill bestämma över lillebror?

Kanske – kanske inte.

Inga kommentarer