Imperierna knakar i fogarna

Skrivet 13.06.2011 

I Förenta Staterna blir skillnaden mellan fattiga och rika större för var dag. Gatubildens brokighet faller varje besökare i ögat. The Boston Tea Party, varför får det understöd? För en amerikan är ekonomisk katastrof och brist på social trygghet ett tecken på att regeringen spenderat för mycket pengar. Det är sant att regeringen inte har administrationen under kontroll. USA använder mycket mer pengar för undervisning och hälsovård än de flesta europeiska länder. Ändå är skillnaden på tillgång till vård och trygghet där fast vid storleken på din plånbok.
Armén som slukar krigspengar utomlands, den enorma säkerhetsmaskinen, storindustrierna som suger ut människor och kapital var de än går fram i världen – det är en nation utan klar ledning och riktlinjer, en nation som är på nedgång i alla bemärkelser.
Kina och Indien kommer och tar, med sin billiga och villiga, arbetskraft och med att köpa upp västerländsk brands, över.
Orwells 1984 aktualiseras genom de tre blocken: Asien, Europa och Amerika. Förr eller senare är de på kollissionskurs. Robert Gates varnar NATO-länderna i Europa: snart får ni klara er själva, då ni skär ner i försvarsresurserna och inte är villiga att satsa i våra ”fredsprojekt.” Ja, var det inte Obama som skulle dra ner på Afghanistan efter successful operations? De låter inte så successful, då man lyssnar på vad den fyrstjärnige supergeneralen Petraeus har att säga bakom de vackra orden om framgångar.
USA är det nya angloimperiet. Men som alla andra imperier kommer det att falla.
Europas EU fungerar inte längre i de snäva kontexter unionen är byggd på. En artikelskribent i Frankfurter Allgemeine Zeitung hävdar, enligt en länk som jag fått av en vän, att nationalstatens beslutsprocess är på väg tillbaka, och att euron är på krisplanet – inte bara på grund av de sydeuropeiska staternas kriser, utan på riktigt. Det blev ingen förbundsstat, det blev ingen demokrati. Hur ska Sixpacken lösa den frågan, att Finland är uppbundet till något som inte längre står på säker grund? Och hur ska ni vi säkra globaliseringen, internationalismen, humanismen, de gränsöverskridande uppbyggliga skikten?
Europa hann aldrig bli en stormakt.
Det marscheras här och där utan marschkängor och gevär, hittills.
Om USA och Europa fallerar ekonomiskt och politiskt – då är vi där, i en sprängladdning – men vem och vilka desarmerar den? Det är frågan. Vi kan inte låta storfinansen och storföretagen styra oss. Det har gått för långt redan nu.

EU - ett vacklande bygge i USA:s skugga

5 kommentarer