Välkommen till webteve

Skrivet 07.12.2011 

För tio, femton år sen hade man en teve som försäljarna numera kallar ”tv med röv”, men i dag är det platt, stiligt och stort – i bästa fall i HD.

På vår teve kan vi även titta på tv on demand. Det betyder att man kan koppla upp sin bärbara dator till tv:n med en HDMI-ledning och titta på Voddler, Film2Home, SF Anytime eller liknande.

Det är ganska kul. Voddler har till och med gratisfilmer av ganska god kvalitet.

Men den teve som vi har nu är en Panasonic av Mercedesklass, för att citera

Vänskap i realismens tecken

min släkting/försäljare, där man kan välja SF Anytime direkt. Man kan titta på trailerfs och man kan hyra en film för några euro. Några svenska texter kan man dock inte få utan allt är på finska. Trots att skatt till Sverige, – SF Anytime är svenskt, egentligen, – ingår i priset. Nu kan man också hyra filmer eller köpa från finska iTunes.

SF Anytime och iTunes-filmerna syns bäst utan ryckningar och fördröjningar på vår neoplasma-teve.

När jag var ung förundrade sig min mor och påminde sig om hur det var på trettiotalet. Ingen kunde ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att man kunde ”ha bio hemma.”

I dag är det hemteater med skärmar upp till 65 tum eller videoprojektorer som man kan spela upp på en duk på väggen. Naturligtvis ska det också vara hemmabioljud, helst i fem, sex eller sju kanaler inklusive eller jämte subwoofer.

Hos oss nöjer vi oss med ett tvåkanalssystem med en dansk/svensk försteg- och slutstegkombination kopplad till mina gamla men härliga Miragehögtalare, fabrique au Canada.

Det som vi sörjer mest över är att så få filmer är europeiska, till exempel danska, svenska, tyska, spanska och franska. Men de finns, om man söker.

En av de bästa filmerna hittills i år är Welcome to the Rileys.

Filmen är en absolut inte mainstream amerikansk produktion där en medelålders man, som inte är varken pervers eller galen, blir god vän till en 16-årig prostituerad. Småningom kommer även den medelålders mannens hustru in i bilden. De har förlorat en dotter, vilket har kylt ner deras äktenskap. I bekantskapen med den unga tjejen, – som de inser att de inte kan ändra på, – finner de en realism i livets förluster, möten och djupa insikter i sig själva.

Det är ovanligt att en Hollywoodfilm har så djupa stråk – även om de går in i mörkret och realismen.

Vem kan säga hur man ska förändra och ändra på livsvillkor, personlighet och sociala klyftor? Filmen pekar på olyckliga omständigheter och svårigheter som kanske kunde förändras till det bättre, men den ger inga färdiga svar.

Kanske det även i amerikansk film finns en ny linje, där man kommer närmare människan, utan att man behöver agera varken moralist eller dränka sig i blod som hos bröderna Coen, hur bra de än är. Fargo är en av mina favoriter bland det nya seklets filmer, men den är hemsk och den ger mig inte hopp, endast mer kunskap om människan.

Inga kommentarer