Kaj Hedman

Författaren och TV-personligheten Jari Tervo sammanfattar det andliga debatt- och samhällsklimatet i ett citat som han lånat från en annan, anonym, finsk författare: ”Finland är ett vackert land, där det bor fittiga människor.”

Jari Tervo är säkert inte den enda av oss som dykt ner i de sociala mediernas slaskbrunn, som han kallar dem, och mött kommentarer och inlägg gällande Juha Sipilä, flyktingarna, finlandssvenskarna, och andra personer och grupper som fått honom att känna avsky och obehag. Så här skriver Tervo rakt på sak i sin senaste blogg: ”Den betongmässiga dumheten skakar i internetkommentarerna hand med en outtröttlig lantismentalitet (moukkamaisuus).”

Varför får man kritisera till exempel Sverige och Norge men inte Finland, frågar sig Tervo? ”Finland är den höga utbildningens och den låga civilisationens land” slår han fast.

Men om Finland har blivit, så har väl nog också vissa andra länder befunnit sig, om än inte på den lågvattensmärkta slasknivå som många finnar av i dag gör, men ändå ganska långt ut på fascismens språngbräda mot västerlandets undergång.

Det är inte mer än hundra år sedan brukspatronerna höll män, kvinnor och barn som slavarbetare i ”lort-Sverige”, och det var först när kung Gustav V:s makt hade brutits och Hjalmar Branting kom igång med de första stapplande stegen mot Folkhemmet, som många människor i Sverige fick ett drägligt liv.

 Visserligen hade då tiotusentals röda och vita brutalt tagit livet av varandra i ett inbördeskrig i Finland. Barnen svälte. Mannerheim lyckades få pengar till mat från USA och de övriga västmakterna.

Men på 1920-talet ska Finland ha haft fler flyktingar och emigranter än de övriga nordiska länderna. Knappast var något annat europeiskt land med undantag av Ryssland och Tyskland så kosmolitiskt som Finland var under 1800-talet. Den svenska befolkningen i landet uppgick till tolv procent.

I Finland har inte någon ännu inte skjutit ihjäl en antingen älskad eller hatad politiker, eller ens någon där mittemellan.

Jag har nyss läst en bok av Eva F Dahlgren. Det är en biografi över författarinnans farfar, professorn i rasbiologi Ossian Dahlgren. En förfärligt i bästa fall vilseledd människa, som hade en karikatyr av Churchill på väggen i sitt WC och som djupt sörjde att tyskarna fick lida så mycket för att de startat kriget, att Tyskland enligt Dahlgrens uppfattning var dömt till evig undergång.

Själv var Dahlgren ganska populär i ett Sverige där Torgny Segerstedts åsikter i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning ansågs modiga men dumma.

Men i dag är det i Finland som dumheten blomstrar. På många håll tränger sig ändå humana, vidsynta och kloka huvuden upp, huvuden som inte fyller professor Dahlgrens kritierier på rätt slags form på skallen för långa, blonda arier, men som har hjärtat på rätta stället.

Kolumn i Vasabladet, oktober 2015

Picture, courtesy: Islander – Wikipedia