Kaj Hedman

Krigsfångar

I den stålgrå novemberdagens kombination av krank blekhet och lugna styrka ställer jag mig frågan: när blev jag första gången vred?

Jag minns det inte. Jag kan nog identifiera minnen av rädsla och ångest. Till exempel en av de första gångerna i medveten ålder då föräldrarna lämnade mig hos någon främmande. En känsla som de flesta säkert kan identifiera sig med. Men vreden då?

Rädsla och vrede hör ihop. Jag minns att jag en gång hörde en psykiater säga att de människor som kan känna vrede är närmare sig själva än de som känner ångest.

Det är naturligt för människan att reagera med vrede på svåra livssituationer, men om man inte klarar av att hantera sin vrede, så förvandlas den till en tryckande ångest.

Jag har försökt att iaktta de begynnande reaktionerna på frustration eller protest hos vår nya, lilla hund. Den första gången det kom ett litet ynkligt morrande från den teddybjörnsbruna och snälla varelsen med den långsmala kroppen var när han inte lyckades ta sig ner från sängen för egen maskin, utan ville bli nedlyft. Han gav då uttryck för sin egen vilja – och säkert även för en viss, begynnande bortskämdhet.

Det var då jag visste att man måste ignorera och lära. Den några månader gamla valpen var tvungen att lära sig att uthärda ett visst mått av motgångar – lära sig att egot, självet, inte härskar i världen utan att den enskilde, individen, är en del av ett kollektiv där samarbete, tålamod och hänsyn gäller så väl för människor som för djur.

Den som inte lär sig det kommer att bli mer arg och ge mer uttryck för vrede än det som är naturligt och som hör till det mänskliga. Trygghet, säkerhet och kärlek inom rimliga gränser finns till för att en människa ska kunna reagera med lämpligt mått av vrede.

När det blir för mycket, kommer våldet in i bilden. Och då har den himmelska fridens torg blivit en förgård till helvetets port.

Våldet har sin rot i en oförmåga, som kan ha många orsaker, att hantera en naturlig och lämplig vrede. Våldet har att göra med att du inte lyckas överföra din frustration till duet, till ”det andra”, utan att det i stället börjar riktas mot dig själv. Då du inte kan säga ifrån eller ge ifrån mot omgivningen, övergår dina försvarsmekanismer till att rikta det mot det egna jaget; psykiskt, fysiskt, andligt. Men för att kunna skada dig själv, måste du först försöka skada någon annan, tror du.

Våld är alltid självdestruktivt, och våld leder alltid till inte enbart destruktion utan även till självdestruktion.

Ingen har någonsin fysiskt angripit en medmänniska eller börjat ett krig i ett uppbyggligt syfte. Det finns aldrig en giltig orsak till våld, därför att allt våld är i sista hand handlar om den som utövar det.

På det sättet är alla krig och konflikter egentligen en berättelse om det skadade barnet i skogsbrynet, den sårade självkänslan, det blödande jagets dunkla och darrande lilla löv i en mörk skog.

Kolumn i ÖT i december 2012