Arkiv över mars, 2019

Människor bryr sig inte så mycket

Skrivet 05.03.2019 

De flesta av oss är väl medvetna om att det pågår flera paradigmskiften i världen på tröskeln till 2020-talet. Aldrig tidigare har så många haft det så bra som nu, men många av oss upplever att allt ändå hela tiden blir sämre, och aldrig tidigare har mänskligheten upplevt ett så stort hot mot hela den mänskliga tillvaron som nu – i form av klimatförändringen. 

Man kan naturligtvis säga att det kalla kriget och det ännu fortfarande närvarande hotet om kärnvapenkrig har varit ett motsvarande fenomen. Men vi kan väl nog troligen lättare förhindra en kärnkatastrof än påverka klimatförändringen som i värsta fall inom ett par, tre decennier kan komma att kraftigt försämra och till och med förstöra många miljoner människors liv på vår planet.

Helsingfors före detta överborgmästare, före detta europarlamentariker och Samlingspartiets presidentkandidat Raimo Ilaskivi skrev nyligen i sin blogg att han till sin sorg är besviken på marknadsekonomin. Det var ett tungt inlägg strax inför valet av en av kokoomus tyngsta män, även om Ilaskivi nu är ganska gammal och inte längre aktiv i politiken. Ilaskivi varnade för att låta marknadskrafterna ta över mer och mer av social- och hälsovården. Han ser dem som ett hot mot välfärden, äldrevården och folkhälsan.

Men av någon anledning har medelklassen i Finland, hittills, gått med på den kulturrevolution som inneburit att vanliga människor och speciellt de fattiga får betala för att näringslivet och höginkomsttagare får skatte- och andra lättnader till förmån för statsekonomin och för att minska arbetslösheten.  Nu har emellertid de flesta tröttnat på denna nyliberala politik, vilket kommer att innebära en andra kulturrevolution i och med att helt andra krafter tar över efter valet i vår. Socialdemokraterna och Gröna förbundet kommer att ange tonen medan Samlingspartiet får söka sig en annan plats än den ledande. Så ser det i alla fall ut.

På det internationella planet är det mer komplicerat. Donald Trump och Vladimir Putin, två smarta vettvillingar, verkar vara gjorda av teflon, och i Europa är det ingen som på allvar hittills vågar utmana Viktor Órban som nu tagit Marie le Pens plats – och mera i nationalismens och rasismens tecken.

I den här situationen förefaller det mig som om konst och litteratur kunde, än en gång, spela en större roll än den gör. Vilken är orsaken till att den kulturella ”kulturrevolutionen” har svårt att komma igång. Människorna ser inte längre så mycket utåt och bryr sig inte så mycket om andra. 

Vi lever i en narcissistisk kontext, och det leder till att även om det fortfarande görs till exempel fantastiska filmer och skrivs betydelsefulla böcker, så har de inte samma resonansbotten som för något eller några decennier sedan. Det blir intressant att se om detta kommer att genomgå en förändring.

Kolumn i Vasabladet, mars 2019

Inga kommentarer


Det politiska är personligt

Skrivet 02.03.2019 

Vi som kallar oss ”progressiva” och ”humanister” är kanske en smula naiva i ett visst avseende eftersom vi tenderar att utgå ifrån att politisk progressivitet och humana värden är predestinerade för hållbarhet. Det är viktigt att försöka analysera de djupliggande orsakerna till människors missnöje som yttrar sig i att en sådan obehaglig och plump man som Trump kan få politisk makt och framgång. Lite snudd på det här progressiva önsketänkandet finner jag kanske i Kristina Rotkirchs annars så utmärkta och fint filosofiska bok som cirklar kring valet av Donald Trump till president och hans första år i ämbetet.

Världens har förändrats otroligt mycket i högsta grad.  Men för oss som skräms av de värsta aspekterna av världens nuvarande mäktigaste man är Kristina Rotkirchs bok en utmärkt terapi. Jag har känt samma obehag och oro ända sedan den 7 november 2016 som författarinnan. Många av oss i västvärlden lever i ett tillstånd av chock, och inte blev det bättre av brexit heller. Det är viktigt att någon, – även i ett litet land långt borta från Washington, – bearbetar de här känslorna i litterär form. 

Kristina Rotkirch är ju en framstående skildrare av Ryssland och en fin översättare. Undra på att en bok som den här är en njutning att läsa både etiskt och estetiskt. Hennes rappa men samtidigt sublima feminism lyser på och mellan raderna i boken. ”Det politiska är personligt” skriver hon och det är väl nog en självklarhet för människor i både Rotkirchs och min generation. En självklarhet för oss som levt med Bobby Kennedy och/eller Nelson Mandela. Och för oss är det omöjligt att inte reagera med avsky på all slags politisk regression och allt som luktar reaktionärt tänkande när det gäller både små och stora företeelser.

Rotkirch skriver till exempel att klimatavtalet från Paris kan bli betydelselöst ifall man förbjuder bensinbilar i Kina. Det är kanske en överdrift, eftersom man numera vet att tillverkningen av elbatterier för bilar är minst lika miljöfarlig som dieselutsläppen. Men det finns djupa sanningar i många av Rotkirchs iakttagelser. Världen och historien är oförutsägbara, detaljer kan bli mastodontiska fenomen, och tvärtom och det är också det personliga livet.

De glimtar som hon på ett sakligt och finkänsligt sätt ger från sitt personliga liv upplever åtminstone jag som igenkännbara och belysande. Vi är inte så olika, vi människor, även om det ibland kan verka så, oberoende om det gäller hur vi reagerar på vad som skrivs på sociala medier eller problem med att finansiera ett viktigt forskningsprojekt.

Boken är i högsta grad kosmopolitisk, vilket givetvis gör den röda tråden i den, plumpheten och regressionen hos Trump, ännu mera trovärdig. Rotkirch känner sitt Frankrike, sitt London och sina delar av Förenta Staterna. Det handlar också om generationsskillnader och åldrande. Det är bra att det finns någon som vågar skriva om åldrandet och det viktiga i ödmjukheten inför livets realiteter även om man inte själv ännu är gammal.

Känslornas svall,Anna Rotkirch. En månadsbok. Förlaget, 2018 

Recension i Vasabladet, februari 2019

Inga kommentarer