Arkiv över juni, 2019

Nötskrikor, tankar och ögonblick

Skrivet 30.06.2019 
Michel Ekman / Photo by Cata Portin

Efter Michel Ekmans mycket uppmärksammade, ”Självbiografiskt lexikon” (2017), som särskilt har prisats för dess kombination av sträng realistisk iakttagelse och ödmjuk värme, bjuds nu Ekmans läsare på en minimalistisk men mycket innehålls- och nyansrik anteckningsbok från forskarens och författarens vardagliga liv både innanför och utanför yrket i ”Jag tänker på nötskrikor; Anteckningar.” 

Boken omfattar ett stort antal rätt så korta men fantastiskt innehållsrika anteckningar från livet framför allt i och omkring lägenheten i Drumsö, som också är Ekmans arbetsplats, där han bor med litteraturredaktören och författaren Pia, som han alltid nämner med stor värme. Vi får följa med på hans långa promenader längs stränder och på skogsstigar. Vi får delta i butiksbesök, matinköp, fotbollsmatcher han går på, och vi får ta del av filosoferanden kring familj, nära relationer i det grumligt hårda borgerliga samhälle vi lever i, och vi höra om många oförglömliga möten med både kända och helt okända, högt uppsatta och alldeles vanliga medmänniskor. Framför allt får vi läsa påpassliga citat och tankar kring många böcker och texter.

Anteckningarna börjar i april år 2013 och slutar i december 2018.  Många världshändelser och privata både med- och motgångar ryms med. Ekman bevisar med sin dagbok att det är möjligt att kombinera å ena sidan en längtan efter ett bättre samhälle och en sorg över en åldrande och dyster vinter med att å andra sidan kunna njuta av ögonblickens skira och gnistrande magi. 

Ekman har både i sin självbiografi och i den nya boken skrivit om en kronisk sjukdom sedan barndomen och diskuterat en kombination av tuffhet och känslighet. Var och en som själv har liknande upplever kan känna igen sig i Ekmans osentimentala men även tillräckligt emotionella sätt att beskriva lidandet. Det är som om boken skulle skrika ut det som vi inte alltid vill inse: att livet är ofullkomligt, och att vi mitt i bitterhet, saknad och lidande ändå kan finna kärlek, uppskattning, sympati och igenkännanden. 

Boken är en vägvisning i tålamod och förmåga att uppskatta de små godbitarna i livet. Men det är ju klart att den i mycket också handlar om litteratur, konst och politik. Vi har alla vår egen bakgrund i sådant och vi är tvungna att förhålla oss till denna bakgrund, oberoende hur rättvis eller orättvis den kan kännas. 

Fåglar spelar en stor roll i boken, liksom möten med intressanta människor. Ekman beskriver finländska människor ute på gator och torg på ett empatiskt men realistiskt sätt. Fågelskådandet är för honom mera en iakttagelse av mänskligt och naturligt beteende än ett fanatiskt frossande i detaljer. 

Det finns mycket jag skulle vilja citera ur den kvicka och tillika lite sorgsna boken. I slutet berättar ME om hur hans dementa mamma mitt i sin tystnad där man inte längre kan kommunicera plötsligt ändå säger: ”Huvudsaken är ju ändå att jag får se dig.” 

Det är gränslöst sorgset, men innehåller också en slags nåd. Minnesvärd är också scenen från FFC-demonstrationen mot regeringen för något år sedan och dess skildringar av de medverkande. Man anar en sorg över frånvaron av det allvar som fanns i det arbetande folkets opinionsyttringar för tjugo, trettio år sedan.

Jag böjer mitt huvud i respekt för Ekmans beslut att inför premiären på den hundrasjuttionde Okänd soldat-filmen besluta att under jubileumsåret 2017 inte läsa en enda bok eller se en enda film av en vit finsk man. Kanske gick ME miste om något genom det här men han gav sig också en möjlighet att ta avstånd från de många schabloner som i dag får många av oss att oroa oss för nynationalism, populism, rasism och den allmänna dumhet som breder ut sig ibland oss. 

Jag tänker på nötskrikor

Anteckningar

Michel Ekman

Schildts&Söderströms, 2019


Recension i Vasabladet, juni 2019

Inga kommentarer


Slaveriet som inte upphör

Skrivet 07.06.2019 
Boulanger

Varifrån kom den – den irriterade, arga, påstridiga andan, som har brett ut sig över så stora delar av världen? 

Ekorrhjulet snurrar vidare. Vi skapar motbilder och fiender där vi bara kan finna dem.

I EU-parlamentet fick nationalisterna inte så stora framgångar som väntat och det gröna blocket fick framgångar, men där sitter nu till exempel Teuvo Hakkarainen och Laura Huhtasaari. I Ungern fick den brutala halvdiktatorn, som rider på människornas xenofobi, Viktor Órban över 56 procent av rösterna, och hans medlöpare bland småpartierna behöll också sina positioner. 

Ett block av ärkekonservativa, kvinnofientliga, klimatskeptiska och flyktingfientliga nationalister ökade sitt inflytande medan Storbritannien med den knappa brexitmajoriteten bland folket är på väg ut ur vår fredliga, europeiska gemenskap.

Det som gör mig mest upprörd är inte ens Donald Trumps ”imperiella” presidentskap, där inga fula och läskiga utspel är förbjudna, utan det tilltagande våldet och trycket mot kvinnor och barn.

Metoo-rörelsen har lyckats sätta igång en våg av protester och motaktioner men ändå får vi höra att flera delstater genom egen lagstiftning och med sikte på att ändra på Wade-Row-prejudikatet i Högsta domstolen försöker förbjuda aborter i hela USA. 

De får kraftigt understöd av den påven Fransiskus i Rom, som inte gjort alltför mycket för att en gång för alla få slut på det sexuella trakasseriet av unga pojkar i den katolska kyrkan, men som nu kräver att ingen kvinna får göra abort även om det finns risk att hennes barn är dött vid födseln. En världsomspännande bojkott mot påveämbetet borde fås till stånd bland alla progressiva krafter i världen.

Det finns inga universella religiösa skäl som kan bryta sönder läkareden. En läkare ska alltid i första hand se till en kvinnas välbefinnande och till att en kvinna ska ha rätt till sin egen kropp. I Alabama kommer nu läkare som utför aborter att kunna dömas till 99 års fängelse vilket är mer än för många brutala mord på riktiga människor.

Ingen av oss som är ”pro choice” tycker om aborter. I själva verket så inser alla att avbrytandet av ett begynnande liv alltid är en tragedi, men betänk följderna av ett abortförbud, som bland andra den oförbätterliga fanatikern Päivi Räsänen (KD) gör sig till taleskvinna för i Finland. Ett embryo är inte en människa som fötts till världen, oberoende av livets helgd. Att det skulle vara så är en lögn som sprids bland extremt religiösa och högerkristna fundamentalister.

Det är fortfarande inte självklart att man ställs till svars om man ofredar kvinnor. 

Föräldrarna måste ta mer ansvar också för hur unga människor är oförsiktiga och äventyrliga på nätet, men faktum är att de flesta sexuella övergrepp sker inom familjerna. När ska någon göra något åt detta på allvar? Tillsätt åtminstone en arbetsgrupp.

Vi saknar god vilja i världen och vi är på väg inte enbart mot en klimatkatastrof i biologisk mening utan också mot ett moraliskt förfall som är värre än det som de konservativa krafterna säger sig varna för. Det är ett slags andligt och mentalt slaveri.

Kolumn i Österbottens Tidning, juni 2019

Inga kommentarer


Existentiella stigar i vardagen

Skrivet 03.06.2019 

I sin diktsvit gestaltar Göran Ekström det man kunde kalla medvetet vardagsliv. Med sina existentiella och filosofiska iakttagelser skapar han ett allmängiltigt samtal.

Vår vardag består mest av tidens gång, vår livssituation, relationer till vår miljö och våra medmänniskor. Att planetens öde och klimatutvecklingen, åtminstone på ett vardagligt och konkret plan, sysselsätter Göran Ekström är ett bevis på att tänkande människor inser att klockan är slagen.

Ekström är född 1947 och bosatt i Vasa. Han har under flera decennier deltagit i samhällsdebatten med tidningsartiklar och föredrag, och varit verksam i miljöföreningar och humanitära rörelser. Han har bland annat skrivit om en så pass radikal gestalt som Pentti Linkola.

Titeln på Ekströms bok – ”Tillfälligt upphängd i tillvaron” – är talande. Vi lever med de villkor som tilldelats oss.

Diktsviten är indelad i veckodagar. Ekström inleder med måndagen och avslutar med söndagen. Man är kanske tillfälligt upphängd i tillvaron, men det behövs någon form av strukturering för att kunna orientera sig.

I en dikt som avviker lite från de andra berättar Göran Ekström om ett läkarbesök där provtagningar och undersökningar visade att han är i rätt gott skick. Han förvånar sig över det.

Hur kan en vanlig människa som ”är ett fattigt husruckel där det bor ett sådant pack” och där melankolin, paniken, vardagslyckan och euforin försöker trängas tillsammans vara ”normal”? Författaren avslutar dikten med att säga att ”Ingen betalar hyra, alla är lika fattiga/och kommer och går som de vill.”

”Gå varsamt på jorden/himlen börjar i gräset” skriver Ekström i en av sina bästa dikter. Det går att läsa dessa slutrader som en parafras till eller en dialog med diktare som Bo Carpelan och Bo Setterlind.

Göran Ekström vandrar varsamt genom sina landskap, sina högtidsstunder, sina melankoliska ögonblick och sina årstider. Hans samhälls- och självkritik är lågmäld. Det är en fördel i en bok som är skriven i en terräng mellan sakprosa och lyrik.

Naturens överväldigande närvaro, människans litenhet, men också hennes ansvar för att ha insikt, blixtbelyses i många av de i och för sig ofta anspråkslösa men också många gånger gnistrande dikterna.

”Sedan läste jag i tidningen att/allt vardagsgrått i världen skall förintas. / Då grät jag för kärlekens skull och gick ut/för att se men visste inte längre/om det var höst eller vår.”

Han avslutar fint med att säga: “Jag tänkte på drömmen/om hästar och hedar och en kvinna/som doftar som ett öppet fönster.”

En intressant detalj i Ekströms livssyn: ”Och de (han tänker på politikerna, recensentens anmärkning) tiger om det viktigaste. / Vi måste först utrota rikedomen.”

Kanske det allra viktigaste inte är att utrota fattigdomen, utan att utrota rikedomen.

Tillfälligt upphängd i tillvaron

Göran Ekström

Boklund publishing, 2018

Recension i Vasabladet, maj 2019

Inga kommentarer