Arkiv över januari, 2020

Det lyckliga folket

Skrivet 12.01.2020 

Kuvaaja fotografierende palvelusta Pexel

Är finländarna lyckliga?

”Vi är alla egentligen ganska lyckliga. Vi har ju allting vi aldrig önskat oss” skrev Tua Forsström i en dikt.

Vi trumpna, inåtvända finländare beklagar oss över vädret och klimatet, den försämrade hälso- och åldringsvården, de många nya sjukdomarna, över att människor inte umgås, inte stöder och bryr sig om varandra som förr. Ändå säger vi att vi är så lyckliga.

Vi är så trygga, det är lugnt och stilla i Finland. Vi har trots allt det mesta vi behöver, ingen behöver gå hungrig, samhället fungerar, det är inte i kaos, polismakten rycker ut och skyddar oss då vi är i fara, det finns massvis med samfund och föreningar vi kan gå med i, om vi känner oss ensamma. 

I allmänhet har vi något slags socialt sammanhang. Men ändå är många verkligen ensamma. Människor pratar inte så mycket med varandra, och de flesta hänger på sociala media. Ändå förfasar vi oss. Nationalisterna klagar på att det finns för många invandrare och vi som är progressiva är upprörda över utlänningshatet. 

Vintern är lång. I de flesta samtal med vänner och grannar kommer missnöjet med den långa vintern, då alla drar sig inåt i sig själva, fram.

Världens lyckligaste folk är väl då inte så lyckligt när allt kommer omkring. Det är lätt att fylla i ja-svar i en enkät, men att leva ett harmoniskt liv, att ha tillräckligt med kärlek och trygghet, är inte lika enkelt. De här undersökningarna som visar hur underbart det är i Finland, och, för all del, även i de övriga nordiska länderna, måste kanske  tas med en nypa salt.

En nära vän till mig sade nyligen i ett samtal att människorna tror att de är vänner och umgås med varandra när de träffas på Facebook, men Facebook är egentligen inte någon verklighet. 

Det är inte konstigt att man inte längre har en levande telefon- och besökskontakt till varandra när man ”tror” att man har personliga möten på sociala media som i själva verket är virtuella skådespel. 

Man får en inblick i vännernas inre och yttre vardagsrum, så att säga, det är som om man vore en voyeur. En fönstertittare.

Klass- och kulturskillnader accentueras också ibland på sociala media som Facebook och Instagram. Många upplever sig mindre duktiga och beresta än andra. De som har pengar att resa världen runt stup i kvarten kan bli en slags framgångens objekt. Andra, som kanske nyss har blivit arbetslösa, fått en sjukdomsdiagnos, eller fått en liten pension, blir i bästa fall föremål för sina vänners sympati.

De politiska diskussionerna på webben börjar bli mycket upphettade. Det är som att dana runt i en actionrulle där ord är kulor som är ämnade att döda. 

Många frågor som i och för sig kan vara motiverade att debattera tillspetsas och görs till tvistemål men de delar in oss i onda och goda. Till exempel mästaren på desinformation och halvsanningar, Jussi Halla-aho, är mycket skicklig på att sublimt väcka skräckscenarier. Men han är värd en egen, svart, mässa.

Kolumn i Vasabladet, januari 2020

Inga kommentarer