Bedrägliga sommarstämningar

Skrivet 16.07.2011

Den skandinaviska sommarens högbröstade, doftande grönska ger ett sken av frid och vänlighet, som nog är sann på sitt sätt, men på ett annat vis bedräglig. Segelbåtarnas sköna flykt över ljusblå nordliga vatten och långsamma promenader i bärskogar, bäddade för ro och eftertanke, kan föra tankarna till den sista sommaren före kriget i Storbritannien 1939. Människorna badade i sol, medan Hitlers brölande röst på radion skar falskt i öronen och man gjorde sig både blind och döv för denne demoniske mans hets mot sina egna medborgare och mot omvärlden.
I dag är både USA och Europa i ekonomiskt kaos medan Kina och Indien med sin ökande industriella styrka är på stark frammarsch.
I våra västliga länder är moral och etik på väg mot ett sammanbrott, precis som man ansåg att den var i Weimarrepubliken, men det skulle nu gälla att ta förnuftet till fånga och lösa frågor om kvinnomisshandel, familjevåld, sexualbrott och ekonomiska oegentligheter med sociala, analytiska sätt och inte genom att ge mobben anledning att frossa i hämndbegär och krav på strängare straff.
Grupper av svårt störda och sjuka människor utpekas lätt. Det senaste är nu förslaget om kemisk kastrering av vissa sexualbrottslingar. Det är ett rejält steg bort från den humana, moderna rättsstaten och kan i förlängningen betyda en häxjakt på människor på samma sätt som skett i USA och i Storbritannien, där alla är misstänksamma mot alla, och där till och med präster och diakonissor blir anfallna på gatorna därför att den kristendomsfientliga inställningen hos vissa har tillåtits bli accepterad på ett aggressivt sätt.
Att hänvisa till kristna värden då man ropar efter strängare straff och förenklade lösningar på svåra och komplexa problem är inte endast att göra det lätt för sig och att vara skriande folkhopar till lags utan är också en återgång till mörka tider, till tider då somrarna inte var endast rofyllda och vackra, utan fyllda med järn och blod.
Sommarens anda borde inspirera till en kärleksfull och vårdande attityd mot även de hemskaste av brottslingar och de mest misslyckade av människor.
Ett exempel på människojakt har varit utlämnandet av kungen. Utan att försvara ett beteende som kan ha varit både ansvarslöst och otroget, måste man inse att statens och rikets intresse och det sätt som monarken har upprätthållit det, bör gå före märkliga spekulationer från kriminella och skumma källor.
Även i Finland finns det ett intresse av att bevara och beskydda institutioner som under långa tider trots sina brister har varit en garant för det svenskspråkiga språkområdets ro och trygghet.

video: Monica Zetterlund Once Upon A Summer time

 

Sommar


Kommentarer

  • Anders Nyberg skrev den 22.07.2011:

    Jag tycker om den huomor och den mentalitet som finns i Karlebynejden – kombinationen av allvar och självironi.
    Wittgenstein skrev att det bäst han åstadkommit var enbart ett album. Det finns massvis med intryck mellan fotografierna, fotografen har sett dem, men åskådaren ser endast bilderna.
    Att någon utdömer straff betyder att denna anser att det är berättigat. Berättigat för vem?
    Är systemet överlägset den enskilda?
    Ofta argumenterar politiker kring termen ”vi”, då det ärliga borde vara ”jag”.

  • Kaj skrev den 22.07.2011:

    Ja, det finns onekligen en styrka i den sarkastiska och ganska djupsinniga humorn i trakten – och inte minst i dialektens många nyanser.
    Samhällets behov av straff verkar reflektera mängden av individuella defenser i en tid då det mesta är skrämmande, osäkert, inte minst ekonomiskt, moraliskt, ekologiskt.
    Det är inte svårt att finna grupper som man kan projicera denna rädsla på och sedan placera dem utanför samhällets gemenskap.

  • Anders Nyberg skrev den 22.07.2011:

    Just det, samhällets ”behov”. Vem är då självutnämnd att kalla sig samhället? Skall samhället skrivas med liten begynnelsebokstav så innebär det en anonymitet. En feghet att stå för det man yttrar. Skall vi följa Sokrates eller Jesus?

  • Sven-Erik Klinkmann skrev den 06.08.2011:

    Betraktad på ett avstånd av bara ett par-tre veckor känns denna stämningspejlande text i dag märkligt profetisk, genom att den på något sätt anar en kommande katastof, den terror som skulle bryta ut i Oslo bara några dagar senare. Att det är en poet som lyckas känna av denna tidens inre puls och ”oordning” känns på något sätt mycket logiskt.

  • Kaj skrev den 06.08.2011:

    Tack så mycket! Det var en spännande kommentar.
    Det är kanske den ackumulerade men undertryckta oron, behovet av trygga riktlinjer, obehaget för allt som är osäkert, som på något sätt fanns/finns i luften, som tog fram den här aspekten av katastrofaning, även om meningen med texten egentligen var att motsätta sig stränghet. Nu, efter det mardrömslika som hänt i Norge, känns texten lite ambivalent – men det känns tillika väldigt bra att fortfarande kunna stå bakom den, helt.

  • Sven-Erik Klinkmann skrev den 06.08.2011:

    Tror du har helt rätt i detta med en sådan oro,som skapar ett problem med och ett behov av trygga riktlinjer i dag för att man ska kunna nå fram till något slags färdiga, helhetsinriktade identiteter. Inte minst medierevolutionen och nätet gör att identiteterna i dag framstår som allt oklarare, mer fragmentariserade, svävande och oroliga. Det är mot bakgrunden av ett sådant stämningsläge ett dåd som det i Oslo också måste förstås.

  • Kaj skrev den 06.08.2011:

    Jo, precis. Och här blir man än en gång påmind om att människan också är ett djur, ett flockdjur, ett djur med instinkter som kan te sig förbryllande för dem som kallar sig och betraktar sig som ”humanister” eller ”intellektuella.”
    Intressant att läsa Marit af Björkestens kommentar i dagens Husis till politikers krav på sträng kontroll av nätdiskussionerna och internetforumen. af B menar att politikerna är fega som inte vågar ge sig in i diskussionerna och ta itu med problemet inifrån. Men som hon själv påpekar, risken är att man talar för döva öron.
    Gränserna för det som förr ansågs tillåtet när det gäller fri agressivitet och fritt uttryckta åsikter i kontroversiella frågor som lutar mot det bruna, har genom den nya, sköna cybervärlden och de stora mediemogulerna blivit betydligt suddigare, och frågan är hur man ska hantera det så att inte destruktiviteten som finns inbyggd i att det inte finns några gränser, kan tyglas och sublimeras, och framför allt – problematiseras.


Lämna en kommentar