Den politiska kulturen

Skrivet 26.06.2015
Beach man

Beach man

 

Det talas ofta om ”den politiska kulturen.” Vad som egentligen menas med det begreppet har förblivit dunkelt. Ungefär som något som pågår bakom en rökridå eller bakom kulisserna.

Den politiska kulturen ska väl främst handla om samförstånd och samarbete trots olikheter i åsikter och värderingar? Begreppet ska innefatta ett slags ramlag för demokratin.

Men samtidigt finns det ju så många olika slags politiska kulturer. Därför har väl uttrycket mer och mer blivit ett slags referensram för en definition snarare av olikheter och skav än för ett visst mått av spelregler.

Dagens politiska kultur skiljer sig i mycket från den politiska kultur vi hade under Kekkonens tid.

Den politiska kulturen för 2000-talet var väl menad att kännetecknas av större effektivitet i ekonomin samtidigt som den strävade efter mera konsensus kring frågor om jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Inget parti ville ännu för några år sedan framstå som de fattigas eller minoriteternas ovän – naturligtvis i det senare avseendet med undantag av Sannfinländarna, Finlands ”Front national”, vårt lands populistiska skuggboxare.

Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, Nationella fronten, vad allt de heter, i olika länder, kan ha rätt i några få frågor och kanske framför allt ha rätt i att ställa vissa frågor. Men i det stora hela är de ingenting annat än brutala, omänskliga lösningars partier och grupperingar – ofta oförmögna att se humana nyanser och mångtydighet i tillvaron och dess mångfald. Deras värdegrund är grumlig, och den står inte på en fast humanistisk bas.

Och nu har populisterna – efter att ha förlorat röster i valet, men förblivit ett av de största partierna, – tagits till heders trots uppenbara strävanden att sätta en ny, för många av oss, främmande agenda när det gäller till exempel utvecklingsstöd och flyktingpolitik, för att inte tala om landets officiella tvåspråkighet.

Alla springer efter Timo Soini medan han själv rantar runt världen som utrikesminister, med sina egna idéer om Europa och världen dolda under huvan.

Det vi skulle behöva är, som jag ser det, en ny mänsklig kultur inom den politiska kulturen. En kultur som ser allt utifrån alla människors och gruppers lika värde, inte utifrån vem som är mera eller mindre nyttig i samhället. Juha Sipilä och hans gäng kommer kanske så småningom att inse att det var ett stort misstag att tänka att även populister som vänder kappan efter vinden ska kunna ges en slags automatisk regeringsställning.

Samtidigt har Sipilä och Stubb med sina partier bakom sig drivit fram en brutalborgerlig linje som utpressar arbetarklassen och ser välfärden som ett resultat av välvillighet från de framgångsrikas sida. Det är så beklämmande som det bara kan vara.

Den politiska kulturen har vänt in och ut på sig själv.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, juni 2015



Lämna en kommentar